Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Krossade hälarna – nu jagar hon guldet

June Pedersen. Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

15 år gammal föll June Pedersen från ett tak – och krossade båda hälarna. 

I dag jagar den norska trotjänaren SM-guld med sitt Piteå. 

– Jag tackar högre makter för att jag kan spela fotboll med de fötter jag har, säger frisparksspecialisten. 

Sju raka segrar. Fem poängs försprång till guldtippade FC Rosengård. 

Piteå IF är årets stora överraskning i damallsvenskan - i alla fall utanför Norrbotten. 

–  Alla är chockade över det vi gör, det har de varit i alla år, säger June Pedersen.

Norskan är 33 år gammal. Omskolad back och trotjänare i Piteå IF. 

Sedan 2009 har June Pedersen varit klubben trogen, men aldrig vunnit något SM-guld. 

I år är möjligheterna goda, men Pedersen vill inte ta ut någonting i förskott. 

– Vi ligger bra till, vi kanske i alla fall inte åker ur i år... det är seriöst så vi har tänkt de andra åren.

Piteå har vunnit samtliga matcher den här säsongen. Samtidigt har både Linköping och Rosengård tappat poäng. Ändå menar elaka tungor att Piteå ställts mot "enklare" motstånd - och inte kommer räcka hela vägen. 

June Pedersen biter ifrån:

–  Vi ska inte be om ursäkt. Vi har vunnit över de lag vi ska vinna mot. Där har de andra topplagen inte har gjort sitt jobb. De får titta sig i spegeln och se varför de inte har presterat mot de lag de borde prestera mot.

Sjukdom har svetsat samman truppen

För June Pedersen är det ingen skräll att Piteå leder allsvenskan. De senaste tre åren har de en tredjeplats och två fjärdeplatser.

Att det kan räcka hela vägen i år tror Pedersen beror på ökad rutin. 

– För några år sedan förlorade vi i sista minuten, nu har vi avgjort och fått med oss tre poäng. 

Vad beror det på?

– Om vi är i den 93:e minuten och leder. Då kanske en ung spelare bara skulle köra och göra ett inlägg, men nu går våra yngre spelare ner till hörnflaggan. Det känns som en enkel sak att göra, men är du trött kanske det inte är så lätt att tänka taktiskt.

Att Piteå leder serien kan tyckas extra imponerande med tanke på omständigheterna. 

I våras fick huvudtränaren Stellan Carlsson ett sjukdomsbesked i familjen, vilket har gjort att han har missat - och kommer att missa - en del träningar. 

– Vissa veckor är jag med hundra procent och andra veckor kan det vara några dagar där jag inte kan finnas på plats. Så har det varit och så kommer det vara fortsatt under året, säger Stellan Carlsson. 

– Jag är sjukt imponerad över hur han har löst det, säger June Pedersen som menar att situationen svetsar samman gruppen:

– Vi spelare har tagit större ansvar. Vi har bestämt att vi ska göra det tillsammans och lösa det här. Vi vill göra det för varandra, vår tränare och hans familj. 

Spelade med Marta

När June Pedersens karriär tog fart, för över tio år sedan, spelade hon anfallare i Umeå IK:s stjärnlag. Lagkamraterna hette Marta, Hanna Ljungberg, Malin Moström och Frida Östberg.

– Där och då fattade jag inte hur stort det var. Men jag var med om Champions League-finaler och har vunnit SM-guld. Jag fick hoppa in och kände mig delaktig. Den tiden betyder jättemycket för mig. 

– När jag berättar för de yngre spelarna i dag fattar de inte vad jag har varit med om. Jag önskar att de fick vara på en träning med det laget, bara en träning. 

I dag är June Pedersen ytterback. 

Men målsinnet sitter i. Så här långt har det blivit tre fullträffar, samtliga på fasta situationer. 

Mot Kopparbergs/Göteborg fick Piteå frispark några meter in på offensiv planhalva. Då klippte June Pedersen till från 40 meter och såg bollen studsa i mål.

– Det är lite sjukt att säga det, men frisparken var inövad. Det var fem sex spelare som var med på målet, det är sanningen. Vi visste exakt vad de skulle göra, och bollen var perfekt, så då gjorde vi det vi tränat på. 

Frisparken ställde målvakten Jennifer Falk, men någon målvaktstabbe var det inte enligt Pedersen. 

– Bollen var svår, för de hade precis vattnat planen. Och den dimper ner där det är trafik, så målvakten måste stå så länge det går och då är det för sent. Lycka till den målvakten som tar den här bollen - för den är skitsvår. 

Krossade båda hälarna

När June Pedersen växte upp i Malangseidet, fem mil söder om Tromsö, övade hon fasta situationer tillsammans med sin kusin. 

– Jag spelade varje dag. Nätet var av fiskgarn så varje gång vi gjorde mål var det ett projekt att få ut bollen. Jag har fått frisparksstyrkan därifrån, och att jag spelade med killar. Det var så på landet, då spelade alla tillsammans. 

Det var också här, i den norska fiskebyn, som fotbollskarriären kunde ha fått ett tidigt slut en kylslagen vinter. 

15 år gammal föll June Pedersen åtta meter från ett tak. 

–  Då sa de att det skulle vara sjukt om jag skulle kunna gå igen. För jag bröt båda benen. 

Det var när June Pedersen skulle hjälpa sin pappa att skotta snö som hon föll och krossade hälarna, fick inre blödningar och kotkompressioner i ryggraden.

– Då skulle jag bli längdåkare, jag skulle bli världens bästa, säger June Pedersen.

I stället blev det fotboll. Det fanns nämligen ingen snö när June Pedersen var redo att börja träna igen. 

– Jag var sjukt ledsen att jag inte fick åka mer skidor den säsongen, det var det som var det värsta. Men det kanske var tur i oturen. 

Hur har olyckan påverkat dig?

– Egentligen ingenting. Det enda är att jag måste ha bra skor och att jag inte kan ha mina löparskor för länge för jag behöver få bra dämpning och stöd.

Höger fot drabbades hårdast av fallet och blev aldrig riktigt återställd. 

– Den är inte hundra och kommer aldrig att bli det heller. Den är kall och svullen. 

Hur påverkar det fotbollen?

– Det är som att spela med en stukad fot. Den är kall på vintern och lite större, för hälen flyttade på sig eftersom den var krossad, säger June Pedersen och stannar upp:

– Jag tackar högre makter för att jag kan spela fotboll med de fötter jag har. Det kunde ha varit så mycket sämre. 

"Då ska jag sluta"

30 år gammal debuterade June Pedersen i det norska landslaget. Anledningen: De fasta situationerna. 

– Har du en spets och tränar på den så kan du komma långt. Det har varit sjukt kul att få vara med de bästa spelarna i Norge.

Det senaste halvåret har Piteås ytterback varit med på två landslagsläger, men hon är inte ordinarie i truppen. 

– Jag förstår att jag inte är långt ifrån, men hur nära vet jag inte. Det är inget jag fokuserar på och åldern är inte heller till min favör. Men samtidigt är det mäktigt att de tog ut mig senast.

June Pedersen är 33 år gammal, men har inga planer på att sluta:

– Så länge jag tycker det är kul och är skadefri kommer jag fortsätta. Men den dagen jag känner att jag sänker alla andra, och det inte ger någonting, då ska jag sluta. 

Speciell match för familjen

Härnäst väntar FC Rosengård på hemmaplan - i Kiruna. 

För första gången någonsin kommer en fotbollsmatch i högsta ligan avgöras i midnattssol. Storpublik väntar när det är avspark klockan 22.00 på lördag. 

För June Pedersen blir matchen extra speciell. 

Hennes familj och vänner kommer att vara på plats. 

– De ska fylla en busslast, heja och köpa billigt kött. Min storasyster sitter i rullstol och har aldrig sett mig spela live, så det blir en speciell match. 

– Och jag hoppas det blir lite liv, för det har de lovat.

 

LÄS MER: Alla trupper i fotbolls-VM 

LÄS MER: Alla tv-tider för VM 2018

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!