Marija Banušić blev stoppad på gatan en dag av en kvinna som berättade om Bollihop. Ett nytt projekt med syfte att skapa en mer inkluderande idrott för tjejer i Linköping.
– Vi har redan fadderakademi med laget, att alla har ett varsitt lag som man åker ut och har träningar med. Men Bollihop var precis nystartat och jag åkte dit på en träning och kände att ”jag ska vara kvar här”, säger Banušić om integrationsprojektet som nyligen blev belönat med Guldhanden.
– De gör någonting väldigt viktigt för integrationen i Linköping. De lär tjejer med utländsk bakgrund att de kan hitta en plats och att de är välkomna i samhället, det inspirerar mig väldigt mycket och jag tar med mig det ut på planen. De här tjejerna ser upp till mig så jag måste prestera för deras skull också.
"Hela december var ett helvete"
Hon menar att det är viktigt att uppmuntra unga tjejer och visa att det finns en möjlighet för dem att satsa på sin fotboll.
– När jag var ung var det ingen som såg det som en möjlighet. När man skulle svara på frågor i skolan om var man såg sig själv om fem eller tio år och jag svarade att jag skulle spela i damallsvenskan var reaktionen att folk frågade ”varför?” eller sa att det inte var ett jobb. Tänk att säga det till ett barn med de drömmarna, säger hon och skakar på huvudet.
Marija Banušić anslöt till Linköping inför säsongen 2017 och var en av de mest tongivande spelarna under det som blev ett guldår. Men en tids sjukdom förstörde delar av höstsäsongen för 22-åringen.
– Jag kom in i säsongen bra men efter sommaren blev jag sjuk och vi visste inte riktigt vad det var. Till en början kände jag mig bara förkyld men det blev en lunginflammation, luftrörskatarr och allt möjligt. Så det påverkade hela andra halvan av säsongen, säger hon.
Men du är frisk nu?
– Nu är jag frisk. Hela december var ett helvete men nu är det bra.
Fjolårets guldtränare Kim Björkegren valde att avbryta sitt kontrakt i förtid och lämnade klubben efter säsongen. In har Marcus Walfridsson, som tillbringat de senaste tio åren i Norge kommit.
– Det är mycket nytt i hur vi ska spela. Det kommer att ta tid att få in, men det känns bra, säger Banušić.
Vilka är de största skillnaderna?
– Jag tror att det är tankesättet. Det är mycket information just nu om hur vi vill spela vår fotboll, och vi vill spela mycket offensivt. Så det är mycket möten och genomgångar av träningar. Mer teori på alla sätt. Det känns mer professionellt på det sättet och det känns som att man utvecklas varje dag.
Hur kommer din roll se ut i år?
– Marcus ser mig på två olika positioner, nia och tia, och på de positionerna kan man bidra med olika saker. Men det jag känner att jag tillför i laget är framför allt kreativitet och spelförståelse, och poäng. Det är det jag är bra på.
Förutom utmaningen i att ta ännu ett SM-guld och att fortsätta utvecklas individuellt har Banušić ytterligare ett mål med sin fotboll. Att underhålla.
– När jag kollar på fotboll vill jag se någonting roligt. Någon snygg dribbling, någon som gör att bicicleta-mål, att hela laget spelar en fin fotboll. Och ända sedan jag började spela själv har jag alltid haft den synen på fotboll. Det är inte det att jag tänker att ”nu ska publiken ska bli underhållen” utan det kommer naturligt, förklarar hon.
"Viktigt att vi i landslaget syns"
Marija Banušićs egna förebilder som ung var framför allt manliga fotbollsspelare. Idag har hon en önskan och ett driv att vara med och förändra för dagens unga tjejer, och ge dem fler kvinnliga förebilder.
– När jag började spela fotboll sändes inte damfotboll på tv, så det var svårt att hitta kvinnliga förebilder. Jag minns när jag först kom med i landslaget. Då var jag 17 år och ”Kosse” var där och tog mig under sina vingar. Jag hade inte sett särskilt mycket av henne, bara hört väldigt mycket, och hon blev en förebild för mig då. Men det var lite annorlunda för jag spelade med henne, säger Banušić och förklarar vidare:
– Det är viktigt att vi som spelar i landslaget och allsvenskan syns och att yngre tjejer kan se upp till oss. För det är en annan typ av inspiration man får av kvinnliga förebilder.
På vilket sätt är det en annan typ av inspiration?
– Om jag kollar på mig själv har jag alltid sett upp till Ronaldinho, Messi, Zlatan, och det gör jag fortfarande. Men om man har en kvinna att se upp till kan man relatera mer och det blir mer verkligt på något sätt.
För att det ger en känslan av att ”kan hon så kan jag”?
– Exakt. Och det handlar inte bara om spelare, om man kollar på damfotbollen i Sverige finns det väldigt få kvinnliga tränare. Det finns en vad jag vet, och det är också en inspiration man behöver, att man kan hålla sig kvar inom fotbollen efter karriären. Det är så frustrerande att se att det inte finns fler kvinnor inom fotbollen, det är en massa män överallt. Därför blir de kvinnor som faktiskt tar plats väldigt inspirerande.
Är känslan att det är svårt? Att stanna kvar i fotbollen även efter karriären som kvinna?
– Jag tror det. Jag vill också bli tränare när jag slutar spela, men när man ser att det bara finns en enda tänker man på hur svårt det måste ha varit för henne att ta sig dit. Varför finns det inte fler? Väljer man automatiskt en man om det står mellan en man och en kvinna? Det finns så många frågor som behöver tryckas på och redas ut. Det känns som att en kvinnlig tränare måste jobba ännu hårdare för att ta sig fram. Det kanske inte stämmer, men att det bara finns en enda kvinna som tränar i damallsvenskan säger ju någonting. Det är synd.
Banusic nobbades av landslaget
Marija Banušić nobbades inför EM i somras trots att hon var i storform i allsvenskan under våren. Det hela resulterade i en öppen konflikt med assisterande förbundskaptenen Lilie Persson, men med ny tränarstab på plats i landslaget är Banušić tillbaka.
– Det är väldigt kul. Jag tror inte att jag kan säga det tillräckligt, det är en sjuk glädje att få representera sitt land. Jag och tränarna har en bra dialog och vi är på samma sida när det gäller vad min roll är och vad jag behöver förbättra. Det känns som att jag kan slappna av och bara fokusera på att prestera, säger Banusic som flera gånger tidigare poängterat att hon inte vill prata mer om det som varit utan bara vill se framåt.
Det känns som att du har kommit in på rätt sätt den här gången och fått en nystart?
– Ja, så känns det verkligen. Innan var det inte jag, den rollen jag fick då hade jag aldrig haft innan och jag visste inte vad jag skull göra. Nu är det mer konkret. De ser mig på ett helt annat sätt, ett sätt som stämmer överens med hur jag ser på mig själv. Det är fortfarande mycket jag behöver lära mig, men nu kan jag slappna av och göra det. Det är jättekul verkligen.
Hur jobbigt var det att stå utanför landslaget?
– Det var jobbigt. Det är en typ av delmål man har att få vara med i landslaget och få möjligheten att representera sitt land.
Fotnot: Vid tiden för intervjun hade damallsvenskan en kvinnlig huvudtränare, Kristianstads Elisabet Gunnarsdottír. Sedan dess har ytterligare en tillkommit då Hammarby anställt Ann-Helén Grahm som huvudtränare.
Premium
Premium
Premium