Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Red Bull retar upp
hela fotbollsvärlden

Red Bulls enorma träningsanläggning.
Foto: Noa Bachner
Protesterna mot Red Bull syns överallt i Salzburg.
Foto: Noa Bachner.

SALZBURG. För andra året i rad ställs Malmö FF mot Red Bull Salzburg, en av idrottens mest omdiskuterade klubbar, i kvalet till Champions League.

Men historien om fotbollen i Österrike börjar inte med energidryckens inträde i sporten. Frågan är om den slutar där.

SportExpressen åkte till Salzburg för att förstå sig på klubben som provocerar hela fotbollsvärlden.

Det bubblar inte direkt av glädje på det halvsunkiga kaféet. Himlen har bestämt sig för att bli så där grå som den bara kan bli på måndagar. Vi bländas av ett ångestladdat ljus samtidigt som Alexander Hütter sjunker längre och längre ned i sin stol och sörplar upp det sista av sin läsk.

Alexander Hütter startade "Initiative für Weiß und Violett" när Red Bull tog över klubben och ändrade färg på ­dräkterna. Ur kampanjen föddes hans klubb Austria Salzburg på nytt. "Vi vann. Vi bevisade vilka vi är, vad vi vill ha och vad vi kan göra." I dag finns klubben i österrikiska andraligan.
Foto: Noa Bachner

– De tog det jag älskade. Jag kan inte jämföra det med något annat i mitt liv. Ingen vän till mig har ju blivit mördad, säger han med tom blick och tar ett cigarettbloss.

– Vill ni ha något mer?, frågar servitrisen som plötsligt har dykt upp från ingenstans.

Det är tyst i några sekunder. Jag hinner avfärda idén att beställa en Red Bull.


"Han håller sig borta från medierna. Och han gör stora donationer till välgörenhet men hemlighåller allt."

 

Gerhard Kuntschik var orolig hösten 1988. Med bara tre dagar kvar till säsongsstarten stod Salzburgs ishockeylag utan sponsor. ”Kommer det inte finnas något lag att skriva om i år?”, frågade han sig. När klubben plötsligt kallade till presskonferens med bara timmar kvar till premiären befarade han det värsta. Men inför en förbryllad presskår stod en man som Kuntschik hade vare sig sett eller hört talas om: Dietrich Mateschitz, ägare av Red Bull.

– Vi möttes där och då. Av någon anledning har vi hörts sedan dess, berättar han.

Journalisten Gerhard Kuntschik på Salzburger Nachrichten är en av få som kan berätta om Red Bulls ägare Dietrich Mateschitz.
Foto: Noa Bachner

Kuntschik, som är journalist på Salzburger Nachrichten, möter mig i Hangar 7, en jättelik glasbyggnad utanför Salzburgs stadskärna som Red Bull-grundaren låtit bygga åt sin privata flygplansflotta.

Mateschitz hade tagit tio år på sig att bli klar med ekonomutbildningen i Wien. Till slut bestämde han sig för marknadsföring och etablerade sig snabbt som en skicklig marknadschef. Men det var mötet med Chaleo Yoovidhya som skulle förändra allt.

Under sina resor till Thailand hade han börjat dricka Krating Daeng, en energidryck som ägdes av Yoovidhya. Den hjälpte honom att inte bli jetlaggad. 1984 blev de båda affärspartners, och tre år senare lanserades drycken i Österrike. Namnet var då översatt till engelska: Red Bull.

– Folk åkte hit från Tyskland och köpte med sig lådor, minns Gerhard Kuntschik.

Dietrich Mateschitz sägs ha en förmögenhet på runt 100 miljarder kronor.
Foto: Charles Coates

Han har jobbat som journalist i 38 år och känt Mateschitz i snart tre decennier. Det är inte många som har, speciellt inte journalister. Faktum är att Kuntschik vet mer än de flesta om en av Europas hemligaste och mäktigaste människor.

– Han håller sig borta från medierna. Och han gör stora donationer till välgörenhet men hemlighåller allt. Marian, hans tjej, jobbar fortfarande på en resebyrå mellan klockan nio och fem varje dag, berättar Kuntschik.

I januari uppskattade amerikanska Forbes Mateschitz förmögenhet till 100 miljarder kronor. Det gör honom till världens 116:e rikaste människa. För ett par år sedan läckte en av donationerna ut. 650 miljoner kronor gick till ett medicinskt universitet i Salzburg. Men energidryckernas konung har låtit sina rikedomar gå till andra saker också.

Ishockeylaget som han räddade 1988 heter i dag EC Red Bull Salzburg. I München finns EHC Red Bull München. I formel 1 vann Infiniti Red Bull Racing, med Sebastian Vettel, fyra raka VM-titlar mellan 2010 och 2013. Dessförinnan körde Vettel för Scuderia Toro Rosso, Red Bulls italienska team. Därutöver sponsrar företaget fallskärmshoppare, seglare, alpina stjärnor som Lindsey Vonn och en obscen mängd andra idrottare. Både extrema och mindre extrema. Red Bull har med andra ord borrat sig in idrottens själ.

Lindsey Vonn
Foto: Gepa Pictures/ Thomas Bachun

Så även i fotbollen. Men det är inte MLS-laget New York Red Bulls eller akademierna i Brasilien och Ghana som väcker mest uppmärksamhet. Det är företagets satsningar i Leipzig och Salzburg.


"Man skulle spela lite som Bielsa och Chile. Nästan halvgalen pressfotboll och ganska rakt och snabbt."

 

Sommaren 2012 utsågs Ralf Rangnick till sportchef för både Red Bull Leipzig och Red Bull Salzburg. Hans erfarenhet från Schalke 04 och Hoffenheim imponerade på Mateschitz, som ville få fason på sin fotbollssatsning. Han accepterar nämligen aldrig nederlag, om vi ska tro Kuntschik. I dag har Rangnick tagit över som tränare i det tyska Division 2-laget.

– När Mateschitz undrade vad jag skulle förändra sa jag: ”Red Bulls slogan är: Red Bull ger dig vingar. Målgruppen för varumärket är 16-25 åringar, och unga människor identifierar sig inte med 30-åringar. Du behöver spelare som är i samma ålder eller lite, lite äldre”, berättade Rangnick för tidskriften The Blizzard förra året.

– Jag förklarade för honom hur jag skulle försöka utveckla de två klubbarna genom att köpa unga okända talangfulla spelare och spela offensiv fotboll med hög press och snabba omställningar. Det passar Red Bulls varumärke bättre än det defensiva, försiktiga spelet.

Hasse Backe, som varit tränare i New York Red Bulls, känner igen beskrivningen.

– Vi jobbade efter ett liknande mantra. Man skulle spela lite som Bielsa och Chile. Nästan halvgalen pressfotboll och ganska rakt och snabbt. Mateschitz gav ett väldigt bra intryck. Vi träffade honom ett par gånger per år. Han var jordnära och stressade aldrig upp sig, säger han.

Hasse Backe.

Eddie Gustafsson tillbringade fem år som spelare i Red Bull Salzburg och jobbar nu som målvaktstränare för klubbens U18-lag. Han hade redan varit med ett tag när Rangnicks idéer började märkas.

– Det där började efter tre år, när Ralf kom. Det var ett oortodoxt sätt att spela på, men det visade sig att det går om man gör det rätt. Allt skulle gå väldigt fort.

I Tyskland har Leipzig-satsningen mött mycket motstånd. ”Nej till RB” är en nationell rörelse där både fotbollsklubbar och företag vänder sig emot företagets invasion av sporten. På pressläktaren svär journalisterna när laget gör mål och över hela världen har supportrar och journalister rasat över ett av kommersialismens mest extrema ingrepp i fotbollen. När Eddie Gustafsson först kom till Salzburg var han förvånad över ilskan.

– Man märkte att det var väldigt splittrat i början. Jag kunde stå i en korsning med bilen. Sen körde det upp en bil bredvid med någon som vecklade ut långfingret. Sådant hände hela tiden. När vi firade ligatiteln ett år stod hela laget i kostym utanför en restaurang som vi hade abonnerat. Då slängde någon in två milkshakes på oss.

– Jag tänkte mest ”vad fan händer?”, men sen förstod jag vad det handlade om.


"Vi gav listan till den nya ledningen. De tog emot den, log och lade den i papperskorgen"

 

– Jag slutade vara arg när vi spelade vår första match i Salzburg-cupen mot FC Anif och förlorade med 6-0. Det var i alla fall min klubb som förlorade, säger Alexander Hütter och tänder sin femte cigarett på tjugo minuter. Han huttrar lite i den råa vinden som sveper in över oss.

Det var i slutet av 1980-talet han började följa SV Austria Salzburg. Under det första årtiondet som supporter vann laget både ligatitlar och nådde final i Uefacupen 1994. Men framgångarna på planen innebar ingen ekonomisk tillväxt. Austria fick heta Wüstenrot Salzburg efter ett försäkringsbolag, och dessförinnan Casino Salzburg.

De ekonomiska svårigheterna förvärrades med åren. Hasse Backes väg till New York Red Bulls gick via just Salzburg. Då hade det börja knipa rejält.

– Jag var där precis innan allt hände. Klubben slet väldigt mycket. Den blev väldigt hårt drabbad när bosman-domen kom och förlorade många spelare. Egon Putzi, klubbordföranden, startade upp ett Salzburg-lag i Honduras. Vi fick spelare lite på chans därifrån. Två blev ganska bra. Det var så vi fick jobba då, berättar han.

– Men det var en jäkligt trevlig klubb. Jag hade aldrig lämnat om det inte var FC Köpenhamn som hörde av sig.

Så småningom tog Rudi Quehenberger över rodret i klubben. Men pengarna sinade även i hans fickor, och han behövde hjälp.

– Det var Quehenbergers företag som körde runt Red Bulls burkar överallt, muttrar Alexander Hütter.

– Han vädjade till ”Didi”, gång på gång. Men Mateschitz var inte intresserad av fotboll. Han insåg att det var en populär sport först när Österrike tilldelades EM 2008.

Det sägs att Franz Beckenbauer till slut övertygade honom. Den sjunde april 2005 gav Mateschitz med sig. Red Bull köpte Austria Salzburg. Över en natt hade år av ekonomisk vånda försvunnit.

– Alla var glada. Jag också. Det verkade som att det var slutet på en tid utan framgång och utan pengar. Red Bull är från Salzburg, så det kändes perfekt. Men ganska kort efter glädjen kom rädslan. Vi visste vad Red Bull brukade göra, som med ishockeylagen. Ljuset, ljuden, namnen, allt, säger Hütter.

– Vi började samla in namn för att försvara vår tradition och våra färger. 11 000 personer skrev på för att behålla vitt och violett, logotyp och namn. Vi gav listan till den nya ledningen. De tog emot den, log och lade den i papperskorgen. Vi såg den aldrig igen.

Hütter tar ett djupt andetag. Han har berättat den här historien många gånger. Men elva år efter att Red Bull förändrade hans liv kan han fortfarande inte dölja en blandning av stolthet och sorg när han tar till ord för att förklara vad som hände.

– Matchtröjan skulle presenteras i Hangar 7 i slutet juni. Jag var där. Men den var röd och vit, och bortastället var blått.

– Vi pratade mycket om att slåss för våra färger och startade en kampanj, Initiative für Violett-Weiß. Red Bull anklagade oss för att vara huliganer eftersom ”riktiga fans inte bryr sig om färger utan bara vill se bra fotboll”, minns han.

DET HÄR ÄR KLUBBARNA

Det här är Austria Salzburg
Grundades: 1933 (eller 2006)
Hemmaplan: Maxglan (1 600)
Färger: Vit och violett
Stjärna: Somen Tchoyi, Kamerun
Division: Erste Liga (Österrike)
Tränare: Jørn Andersen

Det här är Red Bull Salzburg
Grundades: 2005 (eller 1933)
Hemmaplan: Red Bull Arena (31 000)
Färger: Vit och röd
Stjärna. Jonathan Soriano, Spanien
Division: Bundesliga (Österrike)
Tränare: Peter Zeidel


Spänningarna tilltog när säsongen började. Red Bull hade förklarat att Red Bull Salzburg grundades 2005 och var "en ny klubb utan historia”. Men när tidningarna ställde allt skarpare frågor började man oroa sig för dålig publicitet. En dialog inleddes med Alexanders kolleger i det vit-violetta initiativet.

– Jag tror att vi ljög för oss själva när vi överhuvudtaget diskuterade med dem. Vi pratade kanske fem gånger. Vid det sista mötet erbjöds vi violetta färger på kaptensbindeln, klubbemblemet och målvaktens strumpor. Men till slut ändrade de allt. Färgerna, klubbemblemet och klubbnamnet.

– Det var tydligt att berättelsen om Austria Salzburg behövde börja om. Vi bestämde oss för att återvända till stadion en sista gång och sjunga ut om våra tankar för att sedan avlägsna oss för alltid. Känslan var förlorad. Det var inte min klubb längre.


De säger att Austria Salzburg är en klubb som finns till för att slåss

 

Ralf Rangnicks kommentarer har gäckat mig sedan jag såg dem första gången. Att en klubb försöker utveckla ”Red Bullsk” spelstil är en ny dimension av den hyperkommersialiserade europeiska fotbollen. Vad menar man med detta?

I min inkorg ramlar det in svar från alla delar av organisationen om att man ”inte är intresserade av att diskutera den typen av frågor”. Presschefer, medieavdelningar, strategiska beslutsfattare. Ralf Rangnick. Frank Zimmerman, sportchef i Leipzig. Alla tackar nej.

Till slut får jag tag på supporterföreningen. Basti, Florian, Max, Jackie och Stefanie går med på att träffas efter lite inledande skepsis.

– Min farfar tog alltid med mig på matcherna när Austria Salzburg blev en känd klubb i Europa. Vi hade säsongsbiljett varje år, berättar Basti.

– Samma här, jag var på matcherna på min pappas axlar, fyller Florian på.

Basti, Max, Jackie och Stefanie i Red Bulls supporterförening träffar SportExpressen och visar in i Red Bull corner, en bar intill arenan för att prata om klubbens identitetsbyte och fansens reaktion.
Foto: Noa Bachner.

De bryr sig inte om färgbytet. Istället berättar de entusiastiskt om en städad och säker klubb, om en familjevänlig atmosfär och om stoltheten över att se spelare som Sadio Mané och Kevin Kampl gå till större klubbar. De säger att Austria Salzburg är en klubb som finns till för att slåss.

– Jag tycker att saker har gått i rätt riktning sedan 2005, säger Florian.

– Många unga spelare byggs upp här och säljs till bättre klubbar. Mateschitz spenderar sina pengar på ett bra sätt. Väldigt många jobbar för klubben och företaget. Och ungdomsakademin, Österrike har inte sett något sådant tidigare. Alla andra klubbar måste försöka matcha den och det driver ligan framåt. Det är bra för österrikisk fotboll, fortsätter han.

Sadio Mané, Red Bull Salzburg, mot Malmös Anton Tinnerholm när lagen möttes i Champions League-kvalet förra året.
Foto: Gepa Pictures/ Florian Ertl

Eftermiddagssolen bländar oss i Red Bull Corner, en bar och restaurang i anslutning till arenan. Efter en stund föreslår Basti att vi ska titta oss omkring. Jag släpps in i Red Bull arena och hamnar så småningom i VIP-boxarna som mina nya bekantskaper stolt visar upp. De nästan skryter om vilka sponsorer som abonnerar sviterna.

Runt omkring oss sitter kylskåp fullproppade med en energidryck som redan nämnts för många gånger i den här texten. På väggarna hänger porträtt av seglare som jag inte känner igen, Lindsey Vonn, mittbacken Isaac Vorsah och Felix Baumgartner, ni vet han som hoppade från rymden, för att nämna några.

När vi tar farväl av varandra får jag souvenirer. Däribland en öl med Red Bull-etikett.

"Här finns inga ursäkter för att inte lyckas"

Vi är på väg ut från Hangar 7 när Gerhard Kuntschik vänder sig om. Han har ställt sig frågande till varför jag överhuvudtaget intresserar mig för Austria Salzburg.

– Du har väl sett Red Bulls akademi?, säger han.

Han låter nästan lite stött över att ämnet inte tagits upp tidigare.

Från utsidan är det svårt att förstå vad man tittar på. När Eddie Gustafsson glatt öppnar dörren till en av världens mest moderna fotbollsanläggningar, blir det ännu svårare.

Eddie Gustafsson, tidigare målvakt i Red Bull Salzburg och numera målvaktstränare för klubbens U18-lag.
Foto: Noa Bachner

Det är en plats som är redo att lämna jorden om så behövs. En fullfjädrad rymdstation.

I de 90 rummen bor ungdomar från klubbens U15, U16 och U18-lag. Här ska de slipas till ishockey- och fotbollsspelare av lärarna, tränarna, läkarna, dietisterna, psykologerna, fysiologerna, ”plastmammorna” och "plastpapporna”, som Eddie kallar dem.

Utanför ligger sex fotbollsplaner, inomhus finns en till. Och de två ishockeyrinkarna, hinderbanorna, volleybollplanen, pingisborden, gymmen, poolerna, slagskottsmaskinen, det andra rummet för slagskottsträning, löpbandet för skridskor, löpbandet för vanliga skor, den specialgjorda dräkten som minimerar tyngdkraften – ”The Anti-Gravity Treadmill” – spaanläggningen och löparbanorna.

På kontoret finns det kanske mest häpnadsväckande av allt. Där sitter en uppsjö analytiker som följer alla spelare och bollar på en skärm. Varje sekund skickas 62 signaler från ett chip i spelarens tröja som gör att Red Bulls personal kan utvärdera allt minutiöst – hur snabbt de springer, hur hårt de skjuter, hur effektivt de rör sig.

En av klubbens analytiker går igenom data från träningar. Spelarna i akademin spåras med 62 signaler i sekunden när de tränar.
Foto: Noa Bachner

När vi har tittat runt och jag har provat alla kraftuttryck jag hittar för att beskriva det som möter mina ögon, drar Eddie Gustafsson, som själv tycks tagen av sin omgivnings gränslöshet, en enkel slutsats.

– Här finns inga ursäkter för att inte lyckas.

"Mateschitz vill ha supportrar som är kloner utan hjärna. Som ska sitta och klappa vad som än händer. De supportrarna bytte passion mot framgång"

Sommaren 2006 hade supportrar från olika Austria Salzburg-grupperingar repat nytt mod. En ny förening registrerades för spel i den österrikiska sjundedivisionen.

– Vi började få ihop ett lag, en del spelare från supporterleden. Så småningom fick vi tag på en hemmaplan i Nonntal. Vi hade en läktare i trä. Det låg en skola bredvid. På vintern var det någon som brände upp läktaren. Vi byggde upp den igen, berättar Alexander Hütter.

Idag har SV Austria Salzburg klättrat hela vägen upp till den österrikiska andraligan. Thomas Klochan är assisterande tränare och har varit fyra säsonger i klubben. Han tittar ut över uppvärmningen ute i Rif, 25 minuters bilfärd utanför Salzburg. Bakom spelarna möts blicken av de österrikiska Alperna, en kuliss som kan få vem som helst att tappa koncentrationen. Men Austria är en klubb som håller fokus.

– Alla spelare kan historien. Vår president och tränare pratar med spelarna hela tiden. Ingen får glömma bort vilken historia vi har och vad som hände. Alla vet vad supportrarna gjorde för att klubben ska finnas, berättar Klochan.

Lagets stjärna heter Somen Tchoyi. Han har förflutet i Premier League och Kameruns landslag. Innan flytten till England spelade han för Red Bull Salzburg.

– Jag kände inte till historien innan jag kom in i det här laget. Sedan började jag lära mig, om både Red Bull och Austria. Men det handlar om fotbollen för oss. Laget kommer att växa. Vi pratar inte om det som var, vi fokuserar på vad vi vill ha på planen. Jag måste vara den Tchoyi jag var i Red Bull, fast i Austria, säger han.

Somen Tchoyi
Foto: Noa Bachner.

Det finns fler spelare i laget som har representerat Red Bull.

– Ungefär 80 % av våra spelare har spelat för dem, eller deras akademi. Men det är ingenting som stör supportrarna, säger Thomas Klochan.

När vi pratar om Austrias väg tillbaka till den professionella fotbollen börjar Alexander Hütters ansträngda uttryck långsamt försvinna. Han tänder sin elfte cigarett och harklar sig.

– Vi har haft tio fantastiska år. Vi vann. Vi bevisade vilka vi är, vad vi vill ha och vad vi kan göra. Nu är vi tillbaka. Jag ser fram emot att uppleva nya saker. Jag tänker inte ödsla fler tankar på Mateschitz. Vi ska vara stolta över att vi valde den här vägen i stället för den enkla.

När jag frågar om Red Bulls akademi är han inte imponerad.

– Mateschitz vill ha supportrar som är kloner utan hjärna. Som ska sitta och klappa vad som än händer. De supportrarna bytte passion mot framgång.

– Akademin? Poängen med Red Bull Salzburg är avkomma. Ingen är där för att stanna. De har sin akademi och vill utveckla spelare. Men i slutändan står varumärket över allt annat. Inte fotbollen.

"Mateschitz tittade mycket på USA. På NFL och NHL. Det är många familjer som går på matcherna där. Alla ska vara glada och fira"

Valentin Knobe jobbar på Kronen Zeitung, en av Österrikes största tidningar. Han täcker både Austria Salzburg och Red Bull och har brottats med lagens olika karaktär i flera år.

– Du kommer inte få något uttalande om marknadsföringen om du inte känner ”Didi” Mateschitz. De tror att de kan kontrollera budskapet som kommer ut. Det är vad företag vill göra. Då kan man diskutera om Red Bull är en fotbollsklubb i den mening vi är vana vid, säger han.

– När man jobbar med andra klubbar är det enkelt att prata med tränare och spelare. De säger vad de vill och tänker, du vet, det som finns i deras huvud. I Red Bull handlar det om att inte säga för mycket eller fel saker.

SALZBURGS-KLUBBARNAS UTVECKLING

ORIGINALFÖRENINGEN

1933: SV Austria Salzburg bildas
1978: Byter namn till SV Casino Salzburg
1994: Vinner Bundesliga första gången. Kommer tvåa i Uefacupen.
1995: Vinner Bundesliga
1997: Vinner Bundesliga. Byter namn till SV Wüstenrot Salzburg.
2001: Hasse Backe tar över som tränare
2003: Flyttar in på arenan som idag heter Red Bull Arena
2005: Dietrich Mateschitz köper klubben. Byter namn till Red Bull Salzburg. Byter färger, arenanamn och klubbemblem.

RED BULL SALZBURG

2007: Vinner Bundesliga
2009: Vinner Bundesliga
2010: Vinner Bundesliga
2012: Vinner Bundesliga
2014: Vinner Bundesliga. Bygger klart ny akademi.
2015: Vinner Bundesliga

SV AUSTRIA SALZBURG
2006: Klubben ombildas. Börjar om i division 7.
2007: Flyttas upp till division sex.
2008: Flyttas upp till division fem.
2009: Flyttas upp till division fyra.
2010: Flyttas upp till division tre.
2015: Flyttas upp till division två. Bygger om arenan.


Vi vrider och vänder på frågan om Red Bull Salzburg, om hur knepigt blir det är att definiera klubben. Å ena sidan finns den råbarkade utraderingen av Austria Salzburgs identitet. Å andra sidan den generösa investeringen i den österrikiska fotbollen och alla jobb.

– Mateschitz tittade mycket på USA. På NFL och NHL. Det är många familjer som går på matcherna där. Alla ska vara glada och fira. Europeisk fotboll är väldigt annorlunda, det är svårt att etablera de idéerna här. Det går inte att jämföra Red Bulls matcher med hur det lät för tio år sedan, säger Knobe.

Han låter nedstämd.

– Politikerna, ekonomerna och ledarna i och runt Salzburg tycker naturligtvis att Red Bull gör något bra. De skapar jobb och de kanske skapar fotbollsspelare, men det är inte därför en fotbollsklubb finns från början. Red Bull har skapat det syftet.

– Jag tror man måste fråga sig: är det som Red Bull gör en fotbollsklubbs primära syfte?

"Blicken fastnar på två tjurar som stångas.

Det finns inte mycket annat att fästa den på"


Jag skyndar mig tillbaka till arenan.

Vi slussas ned förbi VIP-logerna. Christian Kircher, presschefen, en av de som inte ville prata om Red Bull som spelstil, ber mig byta plats samtidigt som presskonferensen inför Salzburgs match mot Malmö FF börjar. Valon Berisha, en av lagets stjärnor, reser sig plötsligt upp och visar en t-shirt med budskapet ”Shut up and run” från Nike.

Mina tankar vandrar i väg. Blicken fastnar på två tjurar som stångas.

Det finns inte mycket annat att fästa den på.