Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Brolin: "Zlatan har inte fått med sig de andra"

SPORT-Expressens Mathias Lühr fick ett långt samtal med Tomas Brolin. Foto: Robban Andersson

Det har snart gått 19 år sedan sommaren i USA då ingen kunde stoppa honom.

Han har sedan dess varit ett av Sveriges mest kända ansikten - men kändisen Tomas Brolin har människan Tomas Brolin inte kunnat känna igen sig i.

Följden har blivit att han de senaste åren valt att tacka nej till intervjuer

Men nu väljer han att snacka.

Det blir ett samtal om allt från stora framgångar till det smutsiga spelet i fotbollsvärldens kulisser och vad Zlatan inte lyckats med i landslaget till att skotta skit i en ladugård.

HÄR ÄR BROLINS FOTBOLLSKARRIÄR - SÄSONG FÖR SÄSONG

Näsvikens IK

År i klubben: 1975-1986

Gif Sundsvall

År i klubben: 1987-1989

IFK Norrköping

År i klubben: 1990

Parma

År i klubben: 1990-1995

Leeds United

År i klubben: 1995-1997

FC Zürich

År: 1996 (lån från Leeds)

Parma

År: 1997 (lån från Leeds)

Crystal Palace

År i klubben: 1998

- Jag tog med mig något till dig, säger Tomas Brolin.

Han dyker ner i en blå väska som pryds av Parmas klubbemblem och fiskar upp två dammsugarmunstycken.

Märket heter Twinner. Det är hans eget.

I fåtöljen mitt emot sitter också en affärsman. Det är tydligt.

Denne affärsman äter oxfilé på en av Stockholms hippare restauranger och uppvisar ett tydligt driv.

Han berättar att bolaget, efter att ha erövrat Sverige och Skandinavien, nu tagit sikte på Europamarknaden.

- Jag blev inte världsmästare i fotboll, även om jag var ganska nära.

- Men nu är jag fan i mig världsmästare! I dammsugarmunstyckebranschen. Vi har de bästa grejerna. Alla i hela världen städar. Det gäller bara att komma på hur man ska komma in på marknaden.

Brukar inte låta sig intervjuas

En intervju med Tomas Brolin är ingen enkel sak. VM-hjälten från sommaren 1994 är inte intresserad av den här sortens uppmärksamhet.

Han anser sig inte behöva den.

Han menar att journalister - under flera år - har sysselsatt sig med att förvrida bilden av honom.

Därför är grundinställningen att tacka nej. Men i dag gör han ett undantag.

Och: Mannen i fåtöljen mitt emot är på mycket gott humör.

Han börjar med ett erkännande:

- Jag är ju inte ointresserad av fotboll i stort... Men ja, jag är inte den som sätter mig och tittar på matcher live, som sitter där på läktaren och fryser. Det var ju inte därför jag började spela fotboll. Jag började spela fotboll för att jag tyckte att det var världens roligaste grej. Att få vara i centrum. Men att kolla på matcher, det har jag aldrig gjort.

- Visst, jag kollar på min son Sebastian, så klart. Det är en helt annan grej. Men att gå på en allsvensk match i regn... Nä, det får jag inte ut något av. Det ger mig ingen energi.

Men du var på plats när Sverige mötte Irland i VM-kvalet?

- Det var jag. Min andra landskamp sedan jag själv slutade spela 1998. Men jag var mest där för att titta på arenan. Den är fantastisk. Att kunna spela med stängt tak i mars när det är snö och svinkallt ute. Vilken lyx!

- Men tyvärr, med facit i hand blev inte matchen så bra. Efteråt tänkte jag: Inte en enda målchans. Åt något håll.

Hur ser du på dagens Blågult, under ledning av Erik Hamrén?

- Svenska landslaget har notoriskt gått till slutspel. Bara det är fantastiskt. Helt sjukt, egentligen. Och här tappar många bort sig, tycker jag. Vi har så höga krav på att vi ska ha ett bra fotbollslandslag i det här nordiska vinterlandet. Det ska vara EM och VM varje gång. Det är för mycket begärt. Lik förbannat lyckas vi med det.

- Sen det här: Efter att det gick så bra för oss 1994, så alla vill uppleva den magin igen. Man haussar och vill att landslaget ska gå långt. Och det vill jag också, förstås. Men vi måste komma ihåg att man måste ha material för det också. Och tyvärr, kan man inte skapa en enda målchans mot Irland... Jag menar, det gör man ju inte med flit.

Och då ska vi inte gapa efter nya VM-medaljer, eller...?

- Precis! Och ni i media kan också bli lite enkelspåriga. Kolla på laget som Irland kom med, det var många som spelade i Premier League. Kolla på det svenska laget, hur många är det som spelar ordinarie och är ledande i sina lag ute i Europa? Det är inte många. Inte heller finns det så många spelare utanför den svenska truppen som får en att känna: "Shit, varför är han inte med?!"

- Ibland är man inte bättre än det man presterar. Då får man försöka inse det.

Togs ut i världslaget efter bronset

Det är svårt - för att inte säga korkat - att inte lyssna på Tomas Brolin när han talar om dagens landslag.

Han vet hur man lyckas i stora mästerskap. Han slog igenom under VM 1990. Var dominant i hemma-EM 1992. Och togs ut i världslaget efter VM-bronset 1994.

Ändå vägrar han att placera sig själv bland Sveriges bästa någonsin.

- Jag rankar inte mig själv. Men jag är jättenöjd med det jag gjorde i landslaget och i Parma. Det gör mig stolt.

Vad har du att säga om den störste i dag då?

- Zlatan...? Han är ju fantastisk. Det han har gjort för svensk fotboll under de sista åren, samtidigt som han har lyckats i klubblagen hela tiden, det är ju bara grymt att se.

Hierarkin i landslaget är tydlig, med Zlatan högst upp i maktpyramiden. Hade det funkat i 94-laget?

- Jag är inte så insatt i dagens landslag. Men under 1992 och 1994 respekterade alla varandra. Man kämpade och försökte dra sitt strå till stacken. Och 1994 föll alla bitar på plats. Det är det som måste hända i ett svenskt landslag om man ska gå långt i ett slutspel. Det räcker inte att bara Zlatan är bra. Den biten har man saknat i landslaget när man kommer till slutspel. Att alla lyckas höja sig.

- Och tyvärr har Zlatan blivit sämre i slutspelen. Han har tappat sin toppform. Någon gång har han också gått in i mästerskapet skadad. Det går inte. Det spelar ingen roll hur bra du är.

Och som du säger: Zlatan behöver ju fler som sluter upp bredvid honom...?!

- Absolut! Det var vi (i 94-gänget) bra på. Vi "boostade" varandra. Det har inte Zlatan lyckats med direkt. Och det är inte hans jobb, egentligen.

- Oftast finns det spelare i ett framgångsrikt lag som kan lyfta de andra. Vi hade några sådana i VM 1994. Som fick med alla andra. Som fick dem att höja sig. Utan att de egentligen visste om det.

Ska man vara lagkapten om man inte lyckas lyfta sina lagkamrater?

- Alla är inte födda att kunna göra det. Och det är ju inte Zlatans fel, som sagt. ALLA ska kunna höja sig. Ibland finns det exceptionella spelare som kan få med sig de andra, men Zlatan har inte fått det i slutspelen.

Här tystnar Brolin i några sekunder - innan han säger:

- Anders Svensson var en ledare. Så länge han var ordinarie. Han gjorde det jättebra.

Hur ser du på en sådan som Rasmus Elm, som av många pekas ut som framtidens stjärna i Blågult?

- Han har inte riktigt kommit in i den rollen, men han gör riktigt bra ifrån sig i CSKA Moskva. Han är ganska ny i landslaget. Det tog tid för mig också.

- När jag var 20 år och ny i landslaget var jag så euforisk och tänkte inte alls på att få med de andra. Det var inte min uppgift heller. Och det är lite till Rasmus försvar. Men snart är han också på "andra sidan".

"Man kan inte umgås med alla"

Ett annat stort samtalsämne kring Blågults spelartrupp har varit de många grupperingarna. Enligt Brolin är det inget att uppröras över. Gruppbildning existerade även under VM-sommaren 1994.

- Så funkar det. Umgås man 20 spelare under ett slutspel, i nästan sju veckor, så tyr man sig till vissa. Man kan inte umgås med 20 personer dag ut och dag in. Man tyr sig till lagkamrater som har samma intressen, samma humor och som man trivs tillsammans med. Det är inga grupperingar, egentligen.

- Man umgås med de människor som ger en energi. Som får en att prestera.

 

Det sägs ju att det kunde smälla rätt bra under vissa träningsmoment med Skåne-killarna Thern och Schwarz. Att inte många vågade kliva in där?

- Äh, det vet jag inte. Då var det nog mesproppar som inte vågade. Det var inga problem. Träningar ska vara hårda. Utan att skada varandra. Spelar man två- mål vill man ju vinna. Då spelar det ingen roll vem som just då är på andra sidan.

Olof Mellberg vs Fredrik Ljungberg i Japan 2002 är annat ett klassiskt exempel. Vad säger du om det?

- Men så funkar det ju i en grupp på 20 man. Det ter sig på olika sätt. Under VM 1994 umgicks man inte med en viss grupp just för att man inte gav någon energi till varandra. Medan andra gav energi. Och på planen funkade det ändå.

Det påstås att det inte klickade mellan dig och Martin Dahlin?

- Njae... Vi hade lite olika filosofier, kan man säga. Men det var inga större problem.

Utveckla?

- Det är länge sen nu. Jag kommer inte ihåg.

Men du var inte nöjd med att Dahlin spelade skadad mot Brasilien i semifinalen?

- Nej, det är en grej. Han hade ganska ont. Även om man är en bra spelare, men inte "fit for fight", så gör man inte ett lika bra jobb som någon som är hundra procent. Har du ont kan du inte prestera på topp.

- Och spelar du en VM-semifinal, så har du ingen nytta av en spelare som drar i handbromsen för att han inte kan göra vissa rörelser. Det funkar inte så.

Detta ska till och med ha lett till handgemäng mellan dig och Dahlin?

- Det tror jag inte.

Tror...?!

- Hahahaha. Det är ju 20 år sen. Man har blivit senil.

"Alltid varit nyfiken på livet"

Tomas Brolins beslut att lägga ner karriären redan vid 28 års ålder fortsätter att fascinera människor.

Hur kunde han vara så säker på sitt beslut? Hur kunde han, som var så ung, veta att han inte skulle ångra sig?

- Säker kan man ju aldrig vara, säger Brolin.

- Det vore en efterhandskonstruktion. Men jag har alltid varit nyfiken på livet och fotbollen. Att jag slutade som 28-åring berodde på att jag hade tappat lusten för att åka och träna varje dag. För att hålla den nivån jag ville göra.

- Det finns en värld bakom ridån som inte alla ser. Och där hände det en massa tokigheter. Till slut känner man: "Fan, jag kan ju inte åka till en träning och kämpa, men sedan inte få spela för att det finns en agent som slickar managern i röven för att en annan spelare ska få min plats."

Brolin suckar:

- Alltså, jag hade tappat förtroendet för cirkusen.

"Ville fasa ut mig"

Året 1995 blev början på slutet, i och med övergången från Italien till England.

- Jag flyttade till Leeds i samband med att Parma tyckte att foten, som jag bröt 1994, inte höll för spel.

- Nu har jag ju facit i hand även där. De ville fasa ut mig. Det var mitt sista år på kontraktet och jag visste inte att Bosman-domen var på gång. Jag hade ingen agent, utan körde mitt race. Parma fick i väg mig för 55 miljoner kronor i stället för noll. Det är det enda svar jag har. Då fanns det ingen logik. Jag hade vunnit interna skytteligan under försäsongen.

Ännu konstigare blev det i Leeds.

Inför flytten hade Brolin förklarat för managern Howard Wilkinson att han egentligen inte brydde sig om lönen.

Viktigare var det att han tilldelades "rätt roll på planen".

- Och Wilkinson sa att jag skulle vara spindeln i nätet. En spelmotor. Han sa exakt de ord jag ville höra i det läget. Vi diskuterade inte ens lönen.

- I min värld måste man tro på vad folk säger. Man kan inte gå runt och tänka: "Fan, han ljuger nog." Då blir man ju galen.

Men ljuga var exakt vad Wilkinson gjorde, menar Brolin. Allt för att få svensken till klubben.

Brolin suckar:

- I Leeds hände det saker som jag inte trodde existerade i fotbollsvärlden. Hur fan ska man kunna respektera en tränare som står och ljuger en rätt upp i ansiktet...?!

Tiden i Leeds blev en mardröm, trots att han vann fansens gunst genom vasst spel då han väl var på planen.

Wilkinson vägrade låta Brolin spela på den överenskomna positionen. Han klagade även på att svensken bar långbyxor, mössa och vantar under kyliga dagar.

- Mentaliteten var "all in", liksom. Kortärmat, då var man tuff. Men det är inte tufft. Då är man ju bara dum i huvudet. Det finns ju medicinska skäl till att man klär sig varmt.

- Och jag fick inte ens dricka vatten på träningarna. Då vet jag ändå att man tappar tre-fyra liter vätska per träning. Minst.

Brolin skakar på huvudet:

- Jag ville ha vatten, men det fick jag inte. Så jag fick smuggla ut vatten på träningarna genom att gömma det i en liten pet-flaska.

- Jag kom till en helt ny värld. En värld som låg 20 år efter. Jag fattade ingenting.

England 1995 kändes omodernt?

- Ja, de visste ingenting om hur man laddar inför match och träning. De var ute på pubar och hela den biten, efter träningar och före matcher. Medan jag, med vad jag lärde mig i Italien, visste att man inte går på puben och dricker före träning eller match.

Men det var du som pekades ut som festprisse i engelska medier?

- Ja. Så jävla bisarrt.

Lånades ut till Zürich

I näst sista matchen för Leeds gjorde Brolin två mål. Everton besegrades med 4-2, ändå var svensken förbannad.

- Jag sa till Wilkinson: "Nu sätter du mig inte en gång till på höger mittfält. Där har du juniorer som kan springa upp och ner. Jag vill ha min rätta plats, den som du lovade mig när vi skrev kontraktet."

- I nästa match möter vi Liverpool borta. Och Wilkinson sätter mig till höger igen.

Det var då du bestämde dig för att göra den så omtalade "pissmatchen"?

- Ja, jag kände: "Nu är måttet rågat. Jag måste demonstrera på något sätt."

- Men det var inte bara mitt fel att vi förlorade mot Liverpool med 5-0. Vi blev ju totalt utspelade. Men efter det spelade jag inga fler matcher i Leeds.

Först efter egna påtryckningar lånades Brolin ut till schweiziska Zürich.

Men kräftgången i England gjorde att Leeds kickade Howard Wilkinson och ersatte honom med George Graham.

- Jag tänkte: "Kom igen, ge oss en bra manager, så att jag kan se ljuset i tunneln i Leeds." Jag ville ju tillbaka. Då kommer George Graham. "Limpan" (Anders Limpar) hade ju berättat "stories" om honom. Det kändes verkligen som pest eller kolera.

Den så kallade "lösningen" blev till slut en utlåning till gamla klubben Parma, som tog emot sin förre hjälte med öppna armar.

Egentligen saknades de nödvändiga pengarna. Men Brolin valde att spela utan lön, eftersom han hoppades att han i Italien skulle återfå sin glädje till fotbollen.

Men Leeds vägrade att släppa taget.

- När Parma ville låna mig säsongen efter, så stoppade Leeds mig igen. Då blir man less. Då hade jag ett möte med Graham och sa: "Det är ingen idé att jag kommer. Du kommer ändå sätta mig i frysboxen."

Brolin fortsätter:

- "Nej, för fan", sa Graham. "Okej", sa jag, "jag behöver ingen röd matta utrullad, men jag ska ha samma chans som de andra. Det är det enda jag begär. Då kommer jag."

- "Det är lugnt", sa Graham.

Brolin fnyser:

- Jo, tjena! De första två och en halv dagarna sprang vi runt i en park och gjorde lite grejer tillsammans med juniorerna. Efter tre dagar satte de upp en lapp som visade vilka som skulle träna med A-truppen. Tror du att jag var med där?

- Under de där löpträningarna hade Graham kommit fram till att jag inte var en tillräckligt bra fotbollsspelare.

"Skandinaviens förste PL-tränare"

1997 köpte Leeds till slut ut Tomas Brolin från kontraktet. Han avslutade karriären i Crystal Palace.

Först som spelare, sedan som banbrytande ledare.

- Jag är ju faktiskt Skandinaviens förste Premier League-tränare. Det får jag heller ingen "cred" för. Journalisterna skrev att jag var något slags tolk. Men det var inte riktigt så. Visst, tränaren Lombardo hade sista ordet, men jag la upp träningar och hela den biten.

- Samtidigt var det en ny värld. Ingen värld jag direkt gillade. Det är kämpigare än att vara fotbollsspelare. Du ska planera nya träningar, fundera över varför en spelare gör si eller så. Det blir fotboll 24 timmar om dygnet för hjärnkontoret. Nej, "it's not my cup of tea". Jag är inte den fotbollsnörden. Sorry.

Än i dag händer det att engelsk press driver med Brolin.

Det mest "populära" ämnet är hans matchvikt som spelare.

- Ja, och det vet jag inte var det kom ifrån. Jag spelade fram till 1998 och man får liksom inga kontrakt på den nivån om man är överviktig eller har några problem.

- Men det var ett sätt för pressen att håna mig. Och då hänger andra på. Det är så det funkar och det är ganska outbildat. Dåligt. Men jag har levt med det och det är inga större problem.

Du fick även skit för det där avskjutna huvudbandaget i en förlust mot just George Graham och Leeds?

- Det har jag aldrig fattat. Vad var det för grej?! Va' fan, jag fick ett jättejack i pannan och i stället för att sy ihop det, så körde jag på. Och jag var inte heller den första spelaren som bar bandage kring huvudet under en match. Näe, den grejen fattade jag aldrig. Det får du gärna förklara.

- Men Crystal Palace var en viktig del av mitt liv. För att jag skulle ta rätt beslut sommaren efteråt.

Nämligen att lägga av med fotbollen.

Hånade honom för vikten

Elakheterna i England fick även ett visst fäste i Sverige. Det fnissades åt ramsorna om hans påstådda övervikt. Till och med långt efter att karriären nått sitt slut.

Nånstans här började också Brolin känna att hans offentliga person skevade, han fick den inte att stämma med den verkliga människan.

Men för tre år sedan fick han något av ett andra genombrott i hemlandet. När han deltog i SVT:s tävlingsprogram "Mästarnas Mästare".

Även detta har Brolin svårt att ta till sig.

- Men jag har ju förstått att det var just så. Människor hade gått på medias bild av mig, men i det programmet fick de verkligen se hur jag är. Jag säger alltid vad jag tycker och tänker. Men här la man inte till något eller klippte programmet konstigt, vilket man kan göra i andra forum.

- Jag var mig själv. Det var enkelt. Det var som en straffspark. Öppet mål, liksom.

Hur märker du av programmets effekter i dag?

- Alla säger: "Gud, var trevlig och bra du var. Bra värderingar och idéer." Jamen, det har jag ju alltid haft. Men det har inte kommit ut av olika orsaker.

Är det på grund av dig själv också? Att du är envis och långsint?

- Absolut!

"Ingesson har det jobbigt"

Att lång och trogen vänskap är viktigt för Brolin märker man inte minst när cancersjuke vännen Klas Ingesson kommer på tal.

- Han har det jobbigt nu. Jag fick en påskhälsning av "Klabbe", efter den senaste tuffa operationen. Jag sa till honom att jag, Lasse Eriksson och "Limpan" (Anders Limpar) surrat länge om att komma och hälsa på. Men på något sätt kommer han på ursäkter varje gång,

- Han behöver X antal dagar på sig för att känna sig redo. Nu var det ännu en tuff grej och han sa: "Det går inte, jag har dåligt immunförsvar nu." Han får inte träffa människor med "nya" baciller.

- Vi får skjuta på det helt enkelt. Men det var på väg åt rätt håll igen och det var positivt.

Är du orolig?

- Jag är inte orolig för "Klabbe".

Inte?

- Alltså, orolig är man alltid. Men "Klabbe" är "Klabbe". Han är stark, har en härlig vilja och kommer att reda ut det här. Det finns inget annat.

- Så funkar den här världen. Ibland går man på nitar och tyvärr har "Klabbe" gått på en här. Det är bara att hoppas att han har kraft och mod att reda ut det.

Lika driven i affärerna

Lika driven som han var under karriären, lika målmedveten är Tomas Brolin när det kommer till sina affärer och företag i dag.

Men varifrån kommer ansvaret och viljan?

Brolin tror att ett av svaren bottnar i uppväxten på familjegården i Finflo utanför Hudiksvall.

Där mycket av tiden tillbringades på den egna fotbollsplanen, men där bröderna Brolin - Tomas och fyra år yngre Håkan - även ville hjälpa pappa Rune med jordbruket.

- Var det dåligt väder och vi inte spelade fotboll, så hjälpte vi till.

Han skrattar:

- Skotta skit efter köttdjuren, det var inte roligt. Det luktade jävligt konstigt, och så var det tungrott. Det fick brorsan göra oftast, medan jag tog ner höet. Vi malde mjöl och hela den biten.

Vad gav det dig?

- Just då fattade man inte att det gav så mycket, mer än att farsan blev nöjd när han kom hem från jobbet. Men man fick lära sig att ta ansvar. Att ta hand om andra. Det har säkert format mina värderingar.

- Jag är inte den personen som kan sätta mig i soffan och rulla tummarna. Då mår jag inte bra. Jag måste göra något hela tiden.

"Jag missade inte en träning"

Redan som 13-åring flyttades Tomas Brolin upp i Näsvikens A-lag. Men föräldrarna kunde inte alltid fixa den tio kilometer långa skjutsen från Finflo.

Då fick pojken lösa det på egen hand.

- Jag cyklade någon kilometer upp till stora vägen, där jag visste att folk pendlade till Hudiksvall. Och jag visste ungefär när de slutade. Jag lämnade cykeln vid vägkanten och sedan försökte jag lifta med folk jag kände. Dök de inte upp, så var det upp med tummen som gällde.

Tomas Brolin funderar en stund. Sedan säger han:

- Jag tror faktiskt inte att jag missade en enda träning.

Annons:

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!