Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Asllanis förändring efter sin ensamhet

Asllani intervjuas av Expressens reporter.Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Foto: MAXIM THORE / BILDBYRÅN

COLUMBUS. Kosovare Asllani kände sig ensam, saknade familjen och flyttade hem till Sverige.

Nu har landslagets superstjärna börjat om i Spanien – och kommit rakt in i ett bottenträsk.

I en stor intervju med SportExpressen berättar Asllani om kraven hon ställer på Real Madrids damlag, nomineringen till Ballon d’Or – och beslutet bakom livsändringen.

– Hela jag skrek efter ”ge mig bara lite trygghet”. Men jag kände också ”ja, man har inte hur mycket tid som helst i sin karriär heller”, säger Asllani.

Ibland ändrar sig livet på sätt man inte väntar sig. Ibland flera gånger om.

För drygt ett år sedan berättade Kosovare Asllani om hur hon kände att hon ”slösade bort sin tid” på proffslivet utomlands, och att hon inte kunde tillbringa tid med dem som betydde mest för henne.

– Det kändes som att alla där hemma var lyckliga medan jag stod ensam i min lägenhet i Frankrike och lagade mat åt mig själv. Jag mådde inte bra då, sa Asllani.

Efter fem säsonger i PSG och en säsong i Manchester City, valde Kosovare Asllani att flytta hem till Linköping 2017. 

Samma säsong blev det SM-guld, men året efter uteblev framgången. 

Asllani kritade på för CD Tacón

Och i somras, efter Sveriges succéartade VM-brons, kom beskedet:

Asllani skrev på för spanska CD Tacón, det som under nästa år kommer bli Real Madrids officiella damlag. Det fanns fler klubbar som la fram erbjudanden till Sveriges kreativa motor, men det spanska budet var speciellt. 

– Det här var någonting som var väldigt spännande. Just när Real Madrid startade upp ett damlag. Man vet att när de startar upp ett lag så startar de inte lite. Jag kände att jag blev lockad av att vara den första hörnstenen i det projektet, säger Asllani när hon träffar SportExpressen i ett kylslaget Columbus i amerikanska mellanvästern i samband med landslagets träningsmatch mot USA. 

Att Tacón inte är ett Champions League-lag nu eller ens hunnit etablera sig som ett topplag var inte bara något som Asllani – madridista sedan hon var liten – hade överseende med; utmaningen bidrog till beslutet att flytta dit. 

– Jag lockades väldigt mycket av att vara med om att skriva historia med den här klubben, och få erfarenhet från Spanien också. Det är ett land som håller på att växa otroligt mycket på damsidan, speciellt publikmässigt. Så det var lockande. Jag kände att det här blir nog den största utmaningen i karriären, definitivt. 

Det har onekligen börjat utmanande, och inte bara positivt. 

CD Tacón förlorade fem av sina åtta första matcher. Två mål för Asllani. 

– Jamen det är en utmaning. Jag ska inte sticka under stol med det. Jag är van att vinna matcher och vinna ligor och hela den biten… men ja, man får ha respekt för att det kommer ta tid. Jag visste om det från början också. Men det är klart, när man väl är i den miljön så vill man pusha och vill vinna matcher – jag som spelare är besatt av att vinna matcher – så det är tufft. Det är lite tufft mentalt också när vi inte vinner matcher, speciellt när man är en sådan vinnarskalle och verkligen är beroende av att vinna. 

”Det är ett unikt projekt”

Det är svårt att inte känna att Asllani försöker övertyga sig själv också med svaren. 

– Det är ett unikt projekt så jag vet att det handlar om att ha tålamod. Det är klart, det är skitjobbigt att behöva ha det, när man vill vinna hela tiden. Men man måste se det i det långa loppet och se till att börja vinna snart. Och nästa år, när vi blir Real Madrid… det kommer locka många spelare.

Hur hanterar du de här motgångarna? 

– Djupa andetag, hehe. Helt ärligt. Sen är vi några internationella spelare där redan nu, så det är skönt att kunna prata av sig mellan varandra och hela den biten. Men ja, många djupa andetag. 

CD Tacón håller till på Valdebebas, samma träningsanläggning som Real Madrids herrlag. Tacón har tillgång till los merengues medicinska team, planer (men gymmar inte med herrlagets stjärnor utan delar gym med ungdomslaget), men det finns, så att säga, förbättringspotential i organisationen, enligt Asllani – som låter klubbledningen veta när de inte håller måttet. 

– Det kommer ta tid innan alla pusselbitar kommer på plats, men för mig som är van från att ha spelat professionell fotboll i, vad är det, snart 13 år, så är det otroligt viktigt att jag delger det jag tycker ska förbättras, så jag är väldigt mycket på dem kring vad jag tycker ska förbättras för att uppnå en professionell miljö, på alla delar. Det är viktigt för mig, för det handlar om att hjälpa till att utveckla klubben. 

Vad är det för saker du har tagit upp hittills?

– Hehe, det är otro… eh, det är mycket. Det är det. Vi är de första internationella spelarna de har, så det handlar om att visa vilken kravbild vi vill ha och vad vi kräver för att det ska vara en professionell miljö. Men jag tror allting håller på att sätta sig och pusselbit för pusselbit så blir det bara bättre. 

”Mitt liv är fullt ös”

Efter några månader i den spanska huvudstaden börjar det bli vardagsliv i ännu ett nytt land, Asllanis fjärde som utlandsproffs. Men så mycket avkoppling har det inte hunnit bli än. 

– Mitt liv är väldigt mycket fullt ös, alltid saker på gång hela tiden. Det har varit väldigt mycket nytt. Men att koppla av… hm, mycket ute och äta. Restauranger och god mat, det är det bästa sättet för mig. Alternativt att bara vara hemma, men jag har inte kunnat vara det så mycket, det har varit fullt ös hela tiden, så jag längtar lite nu till vinteruppehållet, när man får lite tid hemma över jul och nyår. 

Hemma i Sverige, alltså. 

Bara för att hon bestämde sig för att flytta utomlands igen betyder det inte att inställningen till de närmaste, och viljan att vara dem nära, har ändrats från när hon senast återvände till Linköping. 

– Det bästa man kan ge någon är ju ens tid, så är det ju. För det är det enda i våra liv som vi inte har tillräckligt av, eller begränsat, kanske man ska säga. Så jag kände verkligen beroende av att komma hem efter att ha varit utomlands i sju år och få ladda om mina batterier lite och bli lyft på det sättet, och vara med mina nära och kära, och få landa lite. Hela jag skrek efter ”ge mig bara lite trygghet”, lite, så det var avgörande för mig att få komma hem till Sverige och spendera tid med dem. 

Men...

– Samtidigt har jag höga mål med min fotboll och jag kände också ”ja, man har inte hur mycket tid som helst i sin karriär heller”, så man ska göra det man vill och det man känner att ”jag vill inte ångra det här”. Det är mycket så jag tänker i min karriär – jag vill inte ångra det här. Det är livet generellt. Då gör jag hellre någonting och eventuellt misslyckas, men då har jag i alla fall testat det och testat mina vingar. Så jag känner väldigt mycket draget av att ta risker, chansa och våga vara modig i mina beslut. Och sen är jag väldigt nyfiken på olika kulturer också, så det är ingen slump att jag har spelat i USA, Frankrike, England och nu Spanien. Jag tycker det är väldigt kul med nya kulturer, olika sätt att spela och bara få lära mig saker, lära mig nya grejer. Jag är väldigt nyfiken som person. 

Nominerades till Ballon d'Or

Ett sätt att kombinera det där, att kunna ha de som är betydelsefulla nära sig, och ändå spela utomlands är ju att ha dem med sig där man spelar. Har någon flyttat med dig ner till Madrid? 

– Nej, jag har flyttat själv. Men sen kommer familj och vänner och hälsar på. Men det är klart att det är viktigt när man bor utomlands att kunna bo i ställen som är hyfsat lätt att ta sig till. Som Manchester, Paris, Madrid – det är egentligen bara ett flyg ner. Det är klart det är viktigt. 

Trots att det har gått kärvt i klubblaget i höst kan Asllani ändå se tillbaka på ett synnerligen lyckat fotbollsår, där den självklara höjdpunkten är VM-bronsen i somras. 

Som ett kvitto på hennes roll i framgångarna är hon en av 20 spelare som nominerats till Ballon d’Or, den internationella guldbollen som delas ut den 2 december i Paris. 

– Det är speciellt roligt för att både i världselvan och Ballon d’Or så är det spelare som har nominerat versus tränare och journalister, så det känns som att det är värdiga människorna som sitter i de jurygrupperna. Jag kände att jag har en stark säsong inom mig och ett bra VM med mig, så det känns kul. 

Var skulle du sätta dig själv på den här topp 20-listan? 

– [Pust!] Svårt att säga. Eh. Gud. Jättesvårt. Det får andra avgöra. Men det är klart, jag känner att jag har ett väldigt starkt VM bakom mig, speciellt… Ja… Högre upp än 20 i alla fall. 

Topp tio?

– Ja, det kan jag säga. 

Topp fem? 

– Njä, vänta! Jag vet inte. Det får andra avgöra. 

”Shit vad jag lärde mig av den motgången”

Vad är det som har gjort att just du har kommit så här långt, vad är det som är avgörande? 

– Personligen har jag gått igenom väldigt mycket motgång och medgång men på något sätt har man alltid hittat en… just den här passionen, att aldrig ge upp. Allas vägar ser olika ut. Och det är någonting som jag står för mycket, och någonting jag vill föra vidare, det budskapet. Min väg ser inte ut som någon annans, och det är inte ett recept till framgång, bara för att det har funkat för en person. Alla har olika vägar. Och min väg har inte varit spikrak och det vet alla som har följt min karriär. Men den har varit väldigt utvecklande och jag har lärt mig väldigt mycket och fått otroligt mycket erfarenhet av motgångar under vägen, att kunna komma starkare ur allting. Det är därför jag tror att jag står här nu, och har spelat i de klubbar jag har gjort och har ett så pass starkt mästerskap bakom mig.

Är det någon som varit avgörande längs vägen? 

– Nej. Eller – jag tycker mer att det är väldigt många som har varit delaktiga. Men inte bara på positivt utan även negativt sätt. Jag tycker man lär sig av båda delarna. Kollar man tillbaka i backspegeln så kommer man inse att ”shit, vad jag lärde mig av den motgången” och det är lite det jag känner att jag försökte samla ihop nu när man blir lite äldre, alla människor man har stött på längs vägen, gamla tränare eller på både gott och ont har man lärt sig otroligt mycket. Jag försöker se allting hela tiden som en lärdom. Jag uppskattar faktiskt, och är tacksam för, folk som har varit lite jävliga mot en längs vägen, för det gör att man står där man är i dag, och man har fått kämpa lite extra mycket för att nå nya nivåer i sin fotboll. 

För landslaget är nästa stora mål OS om åtta månader, och Asllani lär fortsatt vara en av Sveriges viktigaste spelare när det drar ihop sig till avspark i Tokyo. Och hon tror att blågult har guldchans.  

– Jag älskar att spela OS. Eller, jag älskar att spela mästerskap, jag vill spela mästerskap varje år om jag får önska! Och det är väldigt kul att vi lyckades kvalificera oss till mästerskapet, det är bara tre lag i Europa som får spela. Jag ser det som vi har alla möjligheter i världen att gå hela vägen. 

– Det sa jag innan VM också, och då var vi ändå rankade nia-tia inför VM, och sen kunna komma trea och ändå vara besviken att vi inte gick hela vägen. Så det visar ju mentaliteten vi har i laget, och det vi vill uppnå. Så OS är ett jättestort mål och något vi fullt ut känner att vi kan vinna, helt klart. 

Hyllar Peter Gerhardssons ledarskap

Asllani har fyllt 30 år och har tidigare pratat om att hon vill skaffa familj, men just nu är fokus på de kommande mästerskapen. Peppen är påtaglig. 

– Nu tänker jag OS och EM, det är så långt min horisont sträcker sig än så länge, sen får man se. Man är ju fortfarande ung och det är bara två år dit egentligen. Det är så mycket faktorer som spelar in, man ska hålla sig skadefri och man ska vara frisk och hela den biten, men det är klart – jag tycker det är roligare än någonsin att spela i landslaget, jag njuter av det fullt ut.

Hon hyllar Peter Gerhardssons ledarstab. 

– De är otroligt viktiga för det här laget och någonting som är en stort bidragande faktor till att vi har uppnått det vi vill. De skapar en känsla av trygghet och inkludering och att alla känner sig delaktiga, och det är otroligt viktigt i en grupp att ha det.

Asllani har spelat i landslaget, och som proffs i klubblag, i ett drygt decennium men känner att landslaget som det ser ut nu är något speciellt, tack vare sammanhållningen.

– Många lag man har spelat i, man går ut på plan och man känner ”nu går vi ut en och en” men det gör vi inte i landslaget – vi går alltid ut tillsammans. Allting vi gör där ute är tillsammans. Gör man ett misstag är det inte du som gör ett misstag, det är vi som gör det. Gör du mål har vi gjort det. Det är just den känslan, gemenskapen, att vi är ett är en av de starkaste och bästa känslorna och minnena man kommer ha när man väl avslutar karriären, det är verkligen det jag kommer komma ihåg hela livet, det man kände, den tryggheten och inkluderingen vi känner i gruppen. 

Sommarens övergångsbomb: Asllani gick till Real