Den 13 augusti 2007 var fram till september 2018 känt som Djurgårdens senaste seger mot Hammarby. Men det var också starten på Kebba Ceesays elitkarriär. 19-åringen kastades in från start som högerback i derbyt i sin allsvenska debut och bidrog till den hållna nollan i 1-0-viktorian.
Ceesay, som kom till Sverige som 14-åring från Gambia och som då fostrades i Brage, fortsatte i Djurgården fram till sommaren 2012 då polska storklubben Lech Poznan värvade honom.
Väl i Polen blev Ceesay kvar i fyra år innan han mitt under den allsvenska säsongen 2016 återvände till Djurgården. Andra sejouren i blårandigt varade bara i ett halvår innan han inför 2017 års superetta gick till storsatsade Dalkurd som tog klivet upp till allsvenskan.
Det blev uttåg ur högstaserien direkt men för Ceesay fortsatte livet i allsvenskan med Sirius. Förra sommaren lånades han ut till HIF och var en viktig spelare i Olof Mellbergs gäng. Det räckte ändå inte för att hålla sig kvar och i stället för att följa med skåningarna ner i superettan gick Ceesay något oväntat till Vasalund i vintras (nykomling i superettan), klubben som han spelade i som utlånad 2008.
– Jag har flyttat runt mycket och jag kände nu att jag ville hjälpa dem samtidigt som jag var ute efter att hitta ett jobb i Stockholm. Jag hade det här lite på känn, att kroppen skulle säga ifrån. Det blev ett tråkigt slut, men så är det.
”Smärtstillande varje match”
Vasalund är med en match kvar redan klart för degradering till ettan norra. För Kebba Ceesay innebär det också att karriären är över. Smärtan har tagit över för mycket.
– Jag har spelat med smärta i nästan tre år. Jag har haft problem med ljumsken. Det har varit jobbigt, varje match har jag behövt ta smärtstillande. Efter matcherna har jag haft svårt att gå och resa på mig, berättar Ceesay och fortsätter:
– Under två års tid har jag jobbat lite vid sidan för att bygga upp ett cv för det kommer ju ett liv efter fotbollen. Jag fick det rådet av en spelare i Polen, att man inte ska vänta till efter karriären innan man tar tag i något nytt. En av mina närmsta vänner här i Sverige sa samma sak. Därför känner jag inte samma stress över att inte kunna spela längre, för jag har förberett mig på ett smidigt sätt.
Ceesay har arbetat med rekrytering och bemanning hos PerformIQ och även jobbat hos Toyota i Uppsala. I maj månad hoppade han på ett jobb hos Bilia.
– Det höll på till september. Jag kombinerade det med fotbollen. Sedan erbjöds jag tjänsten som företagssäljare där med start 8 december vilket jag nu alltså kommer att hoppa på!
Konstgräset har påverkat
Har du någon utbildning?
– Ja, inom handel och administration. Mina föräldrar var väldigt måna om att jag skulle gå klart skolan. När jag började spela i allsvenskan 2007 visste jag inte hur det skulle se ut så här 14 år senare och det är viktigt att ha något att falla tillbaka på.
– Jag hade kunnat tvinga min kropp att spela i ytterligare två år för jag håller fortfarande på den här nivån, men samtidigt vill jag också må bra när jag vaknar och inte ha ont.
Du är bara 34 år vilket inte är en ålder om man jämför med exempelvis Zlatan Ibrahimovic som fyllt 40. Hur känns det att ändå tvingas ge upp i det här skedet?
– Så klart att det är jobbigt. Jag har inte varit på Zlatans nivå och de spelar ju i ett högre tempo där, men de lirar samtidigt bara på gräs och får säkert också mer hjälp med återhämtningen. I Polen spelade vi på gräs, men väl tillbaka i Sverige och på konstgräset har jag mer och mer känt av kroppen... Det är väldigt tråkigt att sluta, men det känns som att det är rätt tid för det och jag ser fram emot att göra någonting nytt.
Stora bilintresset: ”Farsan var mekaniker”
Först Toyota och nu Bilia, Ceesays passion för bilar gör att han nu känner att han hittat rätt på jobbfronten även utanför fotbollsplanen.
– Intresset kom från farsan, som var bilmekaniker hemma i Gambia. Jag är uppvuxen med bilar och det har varit ett naturligt intresse. Nu när jag jobbat på Toyota och Bilia har jag nästan sett det som en hobby, haha.
Till sist, hur vill du summera karriären?
– Det har inte sjunkit in ännu, jag tror att det kommer göra det runt jul. Det är känslosamt när jag tänker på att sluta, men jag blickar tillbaka på karriären med stor stolthet. Jag kommer ihåg när jag spelade i Brage och jag upplevde då själv att många där var bättre än vad jag var. Jag har byggt min karriär på inställning, jag har lagt ner väldigt många timmar på egen hand och krigat för att förbättra mig som fotbollsspelare. Sedan har jag alltid haft fysiken på min sida. Men ah, jag blickar tillbaka med stor stolthet samtidigt som det är med sorg som jag lägger av. Jag älskar ju sporten!
