Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Thern: ”Det är många som är för jävla trista”

Foto: STEFAN JERREVÅNG/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: PETER HOLGERSSON / BILDBYRÅN

NORRKÖPING. Simon Thern har precis fyllt 26, öppnat upp den allsvenska guldstriden med två mål mot AIK, borstat av sig en skur av hat på internet och snart ska han bli pappa.

Är han vuxen nu?

– Absolut inte. Jag behåller barnasinnet, det är för många som är för jävla trista, säger han.

Jag vet inte exakt var vi befinner oss, men jag uppfattar det som att han rekonstruerar en typisk scen ur Robert Aschbergs tv-program ”Trolljägarna”, ni vet det som går ut på att Aschberg i egenskap av programledare åker runt och konfronterar personer som skrivit olämpligheter på internet under anonymt namn.

Simon Thern har rest sig från sin stol och rynkar ögonbrynen. Just nu spelar han Aschberg som möter ett så kallat troll.

– Du…

Han byter snabbt karaktär, ansiktet övergår i en skräckslagen och förtvivlad grimas.

– Va?, flämtar den nya karaktären, trollet.

Simon blir sig själv igen.

– Så. Så står dem. Som om de har bajsat på sig. Det är ju så? De är så jävla kaxiga bakom sin skärm. Men de är fegast av alla när någon konfronterar dem, säger han. 

Vårt samtal har sökt sig tillbaka till söndagen och Norrköpings säsongsdefinierande seger över AIK, den som spräckte serieledarnas 32 matcher långa förlustfria svit i allsvenskan och skakade liv i Pekings guldjakt. Jag satt själv på Östgötaportens pressläktare och såg en innermittfältare med nummer 21 på ryggen – Thern – spela som smått besatt. Visste man inte bättre kunde man tro att han fått höra att det inte kommer en morgondag några minuter innan avspark.

– Jag är oftast lugn inför matcher. Jag försöker resonera som så att det är fan ingen som bryr sig om tio år. Då är det bara ut och köra, göra så gott man kan, ha så roligt som möjligt, för det varar inte för evigt, säger Thern.

– Den här sortens matcher, som den mot AIK, då behövs ingen extra tändvätska. Det kommer kanske behövas nu när vi möter Dalkurd och spelar inför 200 personer. Här var det däremot upplagt: Kan man vara skillnaden i den här matchen är man skillnaden för många. Inte bara för IFK Norrköping, utan typ halva allsvenskan. 

Foto: JOSEFINE LOFTENIUS / BILDBYRÅN

När halvtidssignalen ljuder är det fortfarande 0-0. Thern har varit involverad i mycket. Bland annat har han tvingat gästernas målvakt Oscar Linnér till en riktigt bra räddning med en slägga från vänsterkanten.

– Den där hade du fan inte tagit förra året, säger han när han närmar sig Linnér på väg ut från planen.

– Det är kul att se dig också Simon, svarar Linnér.

Therns blick förflyttar sig till AIK:s målvaktstränare, Kenny Stamatopolous, som väntar vid sidlinjen. Han avlossar nästa salva:

– Det måste ju vara för att ni har en ny målvaktstränare. Det där hade han aldrig tagit förra året, flinar han.

När han berättar om kommentarerna skrattar han högt åt sin egen jävlighet. Spelarna i AIK drog också på smilbanden när de fick frågor om den efter matchen. Ingen verkar ta illa upp. Provokationen är ett stående inslag, den sortens nerv Simon Thern ägnat hela sin karriär åt att tillföra till svensk fotboll. 

– Det var helt oplanerat. Det kom bara spontant. Men jag körde mycket med Oscar förra året. Jag gillar att köra med målvakter. Är du målvakt är du oftast lite dum i huvudet. Först och främst med tanke på att du ens vill bli målvakt, säger han.

Var det därför David Mitov-Nilsson hamnade längst ned när du härmade den beryktade rankinglistan från Brommapojkarna och skickade ut en låtsasrangordning av Peking-spelarna på ditt Twitter-konto?

– Mitov är ju fan både målvakt och bötesansvarig. Men jo, Isak Pettersson var väl näst sist.

I andra halvlek bryts dödläget. 

Thern överlistar Linnér med ett rappt avslut intill första stolpen. Arenan får ett segerrusigt utbrott, Simon också. Han löper mot kortsidan och svingar med näven i luften. En kort stund senare nickar han in 2-0 via mittbacken Per Karlsson. Norrköping vinner och återupptar sin jakt på Lennart Johanssons pokal. Simon får bevisa vad han kan mot AIK, klubben han lånades ut till under 2017, men lämnade utan att ha uträttat det som var tänkt.

Simon Thern. Foto: PETER HOLGERSSON / BILDBYRÅN

Jag ser honom på avstånd i Östgötaportens katakomber, han står länge i strumplästen utanför sitt omklädningsrum och svarar utförligt på frågor i många minuter. Han är lättad och tänker att Norrköping kan bli farliga nu.

När han kommer in i omklädningsrummet tar han upp telefonen. Firandet har väckt känslor på sina håll. Några är väldigt arga för att han har jublat och sprungit runt mot sitt gamla lag, några bryr sig inte. 

Och några har gått långt över gränsen.

Simon funderar ett par sekunder och letar efter rätt ände att börja i.

– Så här är det, säger han till slut. 

– Med tanke på min historia, jag flyttade från Helsingborg till Malmö FF. Om folk tror att de kan påverka mig genom att säga att jag är en ”klubbhora”, eller att jag är oduglig och värdelös som inte platsade i AIK – fortsätt med det. Det rinner av mig så enkelt. Då vet jag att jag har gjort något som sticker i de här människorna, de som tar sig tid att gå in på mina bilder på Instagram? Och skriva att jag är dålig? Eller på min Twitter? Och skriva att jag är dålig? Haha! Tyck det. Men jag var bättre än ditt lag i dag.

– Men det finns en gräns. Nu var det saker som skrevs om min blivande familj.

I början av september gick Simon ut med nyheten att han snart ska bli pappa på Instagram. Efter slutsignalen mot AIK rasar det in kommentarer om att han är både det ena och andra.

– Då kände jag att man får sätta ned foten. Det finns en gräns. Jag hoppas att lagstiftningen snart gör att man inte kan sitta bakom sin telefon och skriva vad fan som helst. Det var inga hot nu, men vissa kommentarer… jag tror du förstår. Man kan inte skriva vad fan som helst. De här människorna, om jag hade träffat dem, fått ögonkontakt, om de hade sagt så där till mig? Aldrig. Det hade de aldrig vågat. Jag hade spänt ögonen i dem och jagat dem. Det är så jävla enkelt att sitta där och vara kaxig. 

Det här är ju en ny tillvaro för många, att man råkar ut för drev av den här sorten. Fotbollsspelare är ganska utsatta. Så här var det inte för 10 år sedan. 

– Nej, och alla har inte samma erfarenhet av att vara utsatt som jag har. När jag la upp det jag gjorde på Instagram efteråt, då vällde det in kärlek, från AIK, Malmö FF, Norrköping och andra supportrar. Det var mer kärlek än hat i slutändan. Hade jag inte lagt upp något hade det säkert bara fortsatt. Men det var ju samma för Jimmy Durmaz i somras. När man inser att ”vad fan händer?” börjar motreaktionen. Det värmde mitt hjärta, framför allt när AIK-folk skrev så, några timmar efter att jag hade sänkt deras lag.

Simon tänker vidare med ett allvarligt minspel.

– Jag kan inte alla lagar. Men när man skapar ett konto på sociala medier, på Twitter eller Instagram, då borde man behöva registrera sig med sitt mobila bank-id. Det är så många trollkonton som inte heter någonting och är jättekaxiga. Ska man hitta vem det är får man ha en hacker för att lösa det. Man kan få heta Kalle Anka, men man måste registrera sig med id, säger han. 

– Det är många snorungar som skriver. Förmodligen vet inte deras föräldrar om att de skriver. Lite som när Robert Aschberg hade det där programmet när han åkte hem till folk. Tänk. Tänk hur de ser ut?

Kan vinna tredje SM-guldet

På Östgötaporten är några spelare kvar nere på planen och tränar frisparkar. Simon vickar på en stol inne i en stor matsal och spanar ut genom byggnadens gigantiska fönster.

Han pekar mot det öppna hörnet av arenan där det inte finns en läktare byggd än.

– De ska bygga igen där borta nu, så att läktaren täcker allt, hela vägen runt. Nu ser det ju ut lite som att man inte pallade göra klart. Men det kommer bli grymt, säger han.

Foto: STEFAN JERREVÅNG/TT / TT NYHETSBYRÅN

En av allsvenskans minst anonyma spelare fyllde 26 år i tisdags, men han känner sig ”absolut inte vuxen”, säger han. Två dagar efter att han sprättat upp guldstriden och firat för fulla muggar blev han äldre igen, men att han bara är 26 kan tyckas konstigt för den som följt hans fotbollskarriär. Här jagar han sitt fjärde SM-guld, den här gången med Norrköping. Han spelar kanske sin bästa fotboll någonsin, och han ska bli pappa.

– Jag får väl ta mer vuxet ansvar, men i huvudet kommer jag aldrig att bli vuxen. Det finns ett litet barn där. Jag har bestämt mig för att barnasinnet ska finnas kvar, säger han.

Är det jag som är fördomsfull eller har du fruktat vuxenlivet?

– Du är fördomsfull. Det tror jag ändå inte. Jag är inte rädd för att bli pappa. Jag har varit vuxen ett tag, men jag försöker ha glimten i ögat. 

Simon lägger armarna i kors. Man ser att han suger på en av sina släggor, processar en åsikt.

– Det är viktigt att bevara barnasinnet, det är för många som är för jävla trista.

"Jag fick en halv örfil"

Det är ingen osanning att påstå att Simon Thern sällan går obemärkt förbi. Om det har blivit tystare sedan han skaffade ett eget Twitter-konto? 

Nja. 

– Jag har lite åsikter, och så där. Och det är lite hets också. Eller mycket hets. Men med glimten i ögat. Det är skoj att trycka på lite ömma punkter. Jag stressas aldrig av något. De som känner mig ser nog framför sig hur jag sitter och ler lite pillemariskt i ett hörn och skickar ut grejerna. Det är väldigt sällan jag får tråkiga reaktioner.

Är det väldigt kul att provocera?

– Ja men som det där med journalister som jag skrev nu, att jag skulle betygsätta er yrkeskår. Det är ingen provokation även om det uppfattas så. Jag tror bara att det hade varit kul. Ni sitter och trycker ut era jävla betyg på oss. Om jag ger någon en överkryssad geting, då tror jag att den personen hade tagit illa upp. Många betygssättningar är personliga och osakliga. Någon gillar någon. Jag kommer göra likadant: De jag gillar får bra betyg, de andra får dåliga betyg. Det är ju så det fungerar. Det är mest logiskt.

– Sedan var det den där listan med spelare, när jag härmade den i BP. Men det var bara för att avdramatisera.

https://twitter.com/SimonThern/status/1037247778404151296

Har du alltid varit en retsticka?

– Ja, jo men det har jag nog. Jag var faktiskt ganska blyg när jag var barn i skolan. Innan gymnasiet var jag tystlåten, duktig i skolan, gjorde alltid det jag skulle. Jag var inte den man kanske tror att jag var.

Sedan vaknade du en morgon och…

– Och sa att nu jävlar ska jag bli jävlig! Nej, men det är väl mognad också. Kanske mognad åt fel håll, men man blev väl mer trygg i sig själv. En sak är hets, en annan sak är att tycka olika om saker. Det är inte så jobbigt att tycka olika om saker. Framför allt det. Att tycka olika är okej. Jag har full respekt för vad alla sysslar med. Men folk blir väl irriterade.

Vad är det argaste någon någonsin har blivit på dig?

– Oj. Jag fick en halv örfil av min sambo i går för att jag inte hjälpte till med maten. Hon är halvt höggravid nu. Jag kan nog vara bra på att retas. Farsan har varit arg på mig många gånger. Det har varit gånger när han har jagat mig runt Ljusseveka i Värnamo. Jävlar vad arg. Sprungit efter mig. Jag har väl varit jävlig på träningarna, sparkat iväg bollar och koner för att det inte har blivit som jag ville. 

Du har alltid varit väldigt tydlig med dina åsikter om hur fotboll ska spelas. Vilka är de stora frågorna som du funderar på nu?

– Jag har generellt en åsikt om fotboll. Jag köper inte snacket om att Sverige är ett litet land. Det är bullshit. Vad ska vi göra för att ta svensk fotboll till nästa steg? Om Kroatien kan? Om serberna kan? Det är för mycket resultatfokus hela tiden. Summa summarum ska du ha ett resultat, men du kan ha en väg dit som inte är det bästa möjliga i varje sekund, just nu. Vi kanske förlorar några fler matcher på vägen, men i slutändan kanske vi får något som ger större effekt än det vi har sysslat med tidigare. Det är ingen kritik till någon. Det är så svensk fotboll har sett ut och så spelar majoriteten av våra lag, men jag tror att vi kanske ska göra någonting för att förändra det? Då måste vi göra det allihop tillsammans.

Händer det någonting?

– Man borde nog lyfta det mer och mer. Nya visioner om hur svensk fotboll ska producera så bra spelare som möjligt och konkurrera med de största länderna. Kan Kroatien med fyra miljoner, varför kan inte vi det med 10 miljoner?

Simons pappa Jonas – en aktiv debattör i frågor om svensk fotboll. Foto: LINNEA RHEBORG / BILDBYRÅN

De utvecklade resonemangen om vad som borde göras annorlunda känns igen från andra familjemedlemmar. Simon drar ett ”favoritexempel” med den kroatiske mittfältaren Alen Halilovic, som fick chansen i Dinamo Zagreb när han var 16 år innan han såldes till FC Barcelona. Inte för att han var bäst i stunden, menar han, utan för att man vågar satsa mer långsiktigt på spelare med potential. Han pratar om en princip som han saknar.

– Han får chansen av två anledningar: För att klubben tror på ungdomar och har ett spel som lämpar sig för hans egenskaper. När det är spelare från den regionen är det inte upp och kriga andrabollar. I Sverige måste man dessutom vara bättre än spelaren som är 24 för att få spela, vi satsar sällan på en spelares potential, säger han.

– Fan, nu sitter jag själv och är 26 år. Egentligen borde jag bli bortplockad.

"Jag hatar mina motståndare mer än tidigare"

Har han själv spelat bättre fotboll än nu? 

Svaret är inte helt enkelt. På ett sätt har han det, tycker han. Han minns tillbaka på sitt första år i Heerenveen, de sju målen från innermittfältet och hur han kände att han etablerade sig på en ny nivå. Men precis som många andra har märkt, och som syntes mot AIK i helgen, är Thern en annan spelare nu, mer mångsidig, på jakt efter mer duellspel än tidigare.

Skadorna i både MFF och Holland höll honom borta från spel i sammanlagt två år. Han säger att han känner sig ”mer som 24 än 26” som fotbollsspelare.

Sam Larsson och Simon Thern i Heerenveen. Foto: LAURENS LINDHOUT / ALL OVER PRESS VI IMAGES

– Men jag är nog på den där Heerenveen-nivån nu igen. Jag har blivit mer all-round. Det är lite gött att smälla på nu, den uppfattningen hade man nog inte om mig när jag var 21 eller 22 i Malmö. Jag var mer en offensiv kraft då, skulle ha driv i sista tredjedelen, säger han. 

Är det alltså roligare att tacklas nu?

– Ja, det tror jag. Jag är en tjurig jävel. Jag tror att jag har hittat den tjurigheten utan bollen, det bestämda: Du ska inte ta dig förbi mig nu, och ska du det ska du vara jävligt bra. Något hatiskt på planen. Jag hatar mina motståndare mer än tidigare. Det gör att det blir roligare att sno bollen.

"Du är en sena"

Att Therns karriär har tagit fart i rätt riktning igen är ingenting unikt för spelare som kommit till IFK Norrköping de senaste åren. Alexander Fransson, Christoffer Nyman, Sebastian Andersson, Niclas Eliasson, Tesfaldet Tekie, Linus Wahlqvist – listan på spelare som använt klubben som katapult kan göras hur lång som helst. 

Vi kommer snart in på en av de odiskutabla anledningarna till det, Andreas Johansson, som ska lämna klubben efter säsongen och gå till Halmstad för att avsluta karriären.

– Det går inte att överskatta honom, säger Thern. 

– Hans betydelse för vårt spel är…det kommer vara svårt att ersätta. Han har inga muskler. Han har ingen snabbhet. Men han är alltid på rätt plats. Han har väl tappat någon boll i år som gör att motståndarna har gjort ett mål, men hans mod sprider sig. Han kan göra en vändning med yttersidan eller en tvåfotare där majoriteten av alla spelare skickar ut den över sidlinjen. Då får vi ett anfallsspel.

Du har sagt till mig förut att Markus Rosenberg förkroppsligar MFF:s styrka. Om Andreas Johansson gör detsamma här, hur märks det?

– "Ante" har varit viktig för de yngre spelarna här. Jag vet att det är på ett sätt i storstadsklubbarna. Det är lätt att hacka på de yngre eller de som inte har kommit så långt i sina karriärer. Han hjälper de unga spelarna så mycket han kan. Jag har aldrig hört honom vara hetsig eller negativ. Det är klart att han kan ryta till åt mig, men jag är 26, jag känner inte att ”åh nej, nu vill jag inte ha bollen”. En yngre spelare kan reagera annorlunda. 

– Han sprider familjär stämning och en väldigt fin approach till alla människor. Jag vet hur det kan vara när en 18-åring kommer in. Alla ska tycka att den spelaren är dålig, men Norrköping är inte så. Det här är en klubb som har varit bäst på att utveckla unga spelare. Framgångsfaktorn sitter nog ganska fast förankrad i Ante. Det är en annan miljö här. Det beror mycket på Ante.

Andreas Johansson, Norrköping. Foto: PETER HOLGERSSON / BILDBYRÅN

Har du hunnit skälla ut honom för att han ska flytta till Halmstad?

– Ja. Jag erbjöd honom till Värnamo först. Han skulle träna en gång i veckan och få en jävligt bra lön. Farsan kunde bygga vidare där då. Hans sambo är ju från Forsheda. Det är en mil utanför Värnamo. Träna en gång i veckan? Jag sa det till honom: Du kan spela hur jävla mycket padel du vill. Det spelar ingen roll hur mycket eller lite du tränar, du är lika bra ändå. Du är en sena. Du kan leva på godis och se likadan ut ändå. Men han valde Halmstad. Så han får väl gå tillbaka till det där brunkarspelet och så får Värnamo ticka vidare med sina brassar.

Men vad ska Norrköping göra utan honom?

– Hitta en mittfältare som vill bli mittback. Inte jag.

Simon håller upp händerna i luften för att distansera sig från uppgiften.

– Jag är inte där än. Men det blir tufft. Han är lagkapten och varit en bidragande orsak till att Norrköping har blivit en storklubb igen. När jag var i MFF slogs man för att klara sig kvar. Idag känns det som att varje år handlar om SM-guld. Han är en stor del av det. Det kommer ju komma en ersättare, men det är en tung ryggsäck att bära.

Tänker du på Norrköpings framtid själv?

– Just nu gör jag det. Jag spelar ju här. Sedan vet alla att bra prestationer leder till att det dyker upp saker. Det kommer det säkert göra för mig också.

Jag såg dig många gånger förra säsongen. Du hade en tuff period på slutet i Heerenveen. Det finns ganska uppenbara anledningar till att du ser gladare ut nu. Hur bråttom har du härifrån?

– Jag har inte ett dugg bråttom. Jag hoppar inte på något för att hoppa på. Jag kommer snart ha familj, det blir en del av mitt beslut. Jag vet hur det fungerar här, hur det fungerar i Sverige. Jag skulle gärna vilja vinna SM-guld. Jag känner ett driv, jag vill bli unik med SM-guld i tre olika klubbar.

De sista spelarna lämnar planen. Simon ställer sig upp och stretchar.

– Och jag tycker att det är fantastiskt kul att komma till träningen nu. Klart mycket roligare än förra året i alla fall.