Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Tänkte: Nu dör jag – nu har döden kommit”

Charlie Davies jobbar i dag som expertkommentator och programledare för ESPN.Foto: Foto: privat
Davies med familjen.Foto: Privat.
Foto: Privat.
Foto: CHRIS ADUAMA / CHRIS ADUAMA/aduama.com
Foto: NILS PETTER NILSSON
Foto: JOEL MARKLUND / © BILDBYRÅN
Foto: ROBBAN ANDERSSON
1 / 8

Charlie Davies har gått matcher i livet som få skulle klara – långt viktigare än de han spelat på fotbollsplanen.

Han har vunnit mot cancern, överlevt en dödskrasch och fått se sina tvillingsöner klara sig mot alla odds.  

I en lång intervju med SportExpressen berättar den förre Hammarbystjärnan om sitt nya liv i USA, tiden i Bajen, karriären och händelserna som förändrat hans liv.

– Jag har lärt mig att inte ta något för givet, säger han. 

När Charlie Davies får lista höjdpunkterna från sin långa fotbollskarriär är det ett minne som sticker ut. 

– När jag gjorde mål för USA mot Mexiko på Aztekastadion inför 100 000 människor. I en av de största matcherna du kan spela som fotbollspelare för USA:s landslag på en arena där Pelé och Maradona har spelat. Det går inte att slå, säger han och fortsätter:. 

– Att få vara med och tysta så många människor, det var helt oslagbart. Det och när jag gjorde min första match efter bilolyckan. Det är två minnen som sticker ut. 

Nummer tre på listan är av en lite annan karaktär för den förre Hammarby-anfallaren.

– När jag gjorde mitt första mål mot Djurgården. Jag fick en passning från Paulinho, vände bort min försvarare och gjorde mål. Jag minns fortfarande känslan, jag firade med att ta av mig tröjan. 

– Det var mot Djurgårdens fans också, så det var speciellt. 

Charlie Davies om tiden i Hammarby

Den 33-årige före detta anfallsstjärnan i Hammarby och USA:s landslag jobbar numera som expertkommentator och programledare på ESPN. Han följer MLS dagligen och är även ambassadör för sin tidigare klubb New England Revolution, utanför Boston. 

Han har upplevt och gått igenom saker i livet som knappt någon annan gjort. 

Vi ska återkomma till hur han besegrade cancern och hur nära han var att dö i en bilolycka. Men först vill Davies prata om Hammarby, en klubb som fortfarande ligger honom väldigt nära hjärtat. 

– När jag slutade college här i USA var det många lag i Europa som ville ha mig och jag bestämde mig ganska tidigt att ta chansen att provspela för Ajax. Det gick fantastiskt. Jag gjorde ett hattrick i min andra match under provspelet men oturligt nog skadade jag mig i matchen efteråt. Jag sträckte baksidan av låret och då sa de att de behövde se mycket mer av mig innan de kunde erbjuda mig ett kontrakt. 

I samma veva ringde Thomas Andersson, dåvarande sportchef i Hammarby.

– Han frågade om jag ville komma och äta middag med Tony Gustavsson, som då var tränare i Hammarby. Jag flög till Stockholm, åt middag med Tony som förklarade exakt sina planer för mig, hur han skulle använda mig och hur han såg på mig som spelare.

– Han sa att jag var fantastisk, men att jag kunde bli mycket bättre. Jag tyckte det lät bra och att han var den perfekta tränaren för mig så det var inget att tänka på. Jag skrev på för Hammarby direkt. 

– Allt var klart dagen efter. 

När du tittar tillbaka på karriären i Hammarby, hur ser du på den?

– Jag älskade varje sekund av min tid i klubben. Vi var ett fantastiskt gäng, spelare, ledare och alla. Min fru älskade att bo i Stockholm och fansen var helt magiska, du kan inte hitta en bättre supporterskara än Hammarbys. 

– När jag tänker tillbaka på tiden där är det just supportrarna och derbysegrarna mot Djurgården som jag minns. Jag tror jag gjorde mål i nästan alla matcher mot Djurgården, det var härligt. 

– Varje gång man gick in på Söderstadion var det gåshud och även när man gick runt på Söder var det alltid supportrar som kom fram och var väldigt vänliga och hjälpsamma. Helt fantastiskt, det går inte att jämföra med någon annan klubb jag varit i. 

...och din karriär i Hammarby?

– Det tog ett tag innan jag kom in i allt, men jag kommer ihåg att jag gjorde mitt första mål i Intertotocupen mot Klacksvik från Färöarna. Vi åkte ut i sista rundan mot Braga, men vi hade ändå en hyfsad säsong. Vi hade ett bra lag då också med Sebastian Eguren, Erkan Zengin, Petter Andersson och Paulinho. Många sköna karaktärer. Richard Kingston också, vilken spelare han var. 

– Sedan fick jag spela mot min idol också. Henrik Larsson, han spelade i Helsingborg då. Jag har alltid sett upp till honom och tagit efter och analyserat hans spel. 

Davies om Eguren: ”Det kan man inte göra”

Sebastian Eguren är inte lika populär i Hammarby längre sedan han valde att skriva på för AIK 2010?

– Oj, nej, det förstår jag. Det kan man inte göra. Jag hade några förfrågningar från allsvenska klubbar när Hammarby låg i superettan, men jag sa till min agent att det inte var aktuellt att spela för någon annan klubb än Hammarby i Sverige.

Sen såldes du till Sochaux i franska Ligue 1 och blev Hammarbys största försäljning genom tiderna?

– Ja, det var stort för mig då. Att bli såld till en stor liga som franska ligan. Det fina var också att jag avslutade min karriär i Hammarby med att göra mål mot Malmö. Det passar väl bra nu, säger Davies med ett skratt, och syftar på eftermiddagens möte på Tele 2 arena. 

Sedan blir han allvarligare.

– Det enda jag ångrar och är lite ledsen över är att jag aldrig fick chansen att ta ett fint farväl av Hammarby-fansen, det blev aldrig så. Allt gick snabbt och jag flög direkt till Sydafrika och sedan till Gold Cup med landslaget och sedan blev jag såld på sommaren där. 

– Jag ångrar att jag inte fick säga ”tack för allt” till dem. 

Charlie Davies om bilolyckan

Davies hann knappt börja sin karriär i Sochaux innan han var med om en bilolycka som skulle förändra livet för alltid. Den 13 oktober 2009 satte sig Davies i baksätet på en stadsjeep efter en utekväll i Washington. Föraren och medpassageraren i framsätet var två kvinnor som Davies inte kände speciellt bra. 

Föraren var onykter och det slutade med att de kraschade in i ett räcke, bilen klövs på mitten och en av kvinnorna i framsätet omkom. 

Föraren dömdes senare för vållande till annans död och rattfylleri. Davies överlevde men fick svåra skador av olyckan. Han bröt vänster axel, höger lårben, ena skenbenet, och ena vadbenet. Han drabbades även av en blödning i hjärnan och frakturer i pannan och ansiktet. 

– Det var en tragisk händelse. Jag minns att Tony (Gustavsson) ringde mig två månader efter att olyckan inträffat. Han ville se hur det var med mig, men jag minns att jag inte svarade. Jag skämdes så mycket över vad som hade hänt, jag vet inte varför, men det kändes som jag hade svikit honom när jag var med om den här olyckan. 

– Han gjorde så mycket för mig som tränare och han gjorde så mycket för mig för att få mig på rätt köl i livet igen, så det var därför jag skämdes. Jag har så klart pratat med honom efter det, men jag skämdes så mycket just då. 

Hur ser du på det som hände och vad minns du av händelsen? 

– Det tog ett tag innan jag insåg vad jag varit med om. Jag kommer inte ihåg så mycket från vad som hände, men jag minns att jag vaknade upp och insåg efter ett tag att jag fått en andra chans i livet. 

– För mig blev olyckan en vändpunkt i livet, det blev en lång kamp att komma tillbaka. Jag blev tvungen att lära mig gå igen, lära mig duscha och sådana enkla saker. Det var när läkarna sa det till mig, att jag var tvungen att lära mig gå igen, som jag förstod hur mycket som skulle krävas av mig för att komma tillbaka till ett normalt liv och kanske kunna spela fotboll igen. 

– Det var en extremt tuff tid. Men jag hade bara ett enda alternativ: att jobba stenhårt varje dag för att komma tillbaka. I början blev jag bara lycklig över att kunna stå upp ett par minuter utan att känna mig yr. 

– Jag blev överlycklig när jag kunde lyfta mitt ben och hålla det i luften 30 sekunder. Bara det var svårt. Från det till rullstol, till kryckor, till att kunna jogga igen. Det var så tufft att det inte går att beskriva. 

Barnen föddes för tidigt

Livet blev aldrig sig likt efter olyckan och Davies menar att hans syn på livet och fotbollen förändrades efter det som hände. 

– Jag tog mig tillbaka, men på något vis betydde fotbollen inte lika mycket efter olyckan. Jag var extremt tacksam över att jag kom tillbaka och extremt tacksam över att jag fått en andra chans i livet, men jag insåg att det fanns så mycket mer i livet än bara fotboll. Och efter olyckan uppskattar jag livet och de små sakerna på ett helt annat sätt än tidigare. 

– Jag tar inget för givet längre, oavsett vad det handlar om. Jag uppskattar så mycket att kunna krama min fru och leka med mina barn. 

Olyckan höll Charlie Davies borta från fotbollen i 18 månader, men han lyckades ändå komma tillbaka till fotbollen, även om han aldrig fick upp samma snabbhet som tidigare. 

Efter tiden i Sochaux skrev han 2011 på för DC United i Washington där han gjorde elva mål på 23 matcher. Därefter väntade spel i danska Randers innan han skrev på för New England Revolution 2014. 

Då kom nästa smäll. 

– Min fru Nina födde våra tvillingpojkar tre månader för tidigt. Det var länge osäkert om pojkarna skulle överleva. De vägde bara ett kilo när de kom ut. Jag tränade och åkte direkt till sjukhuset. Inget annat betydde något än att min fru och mina söner skulle ha det bra, berättar han.

– Jag kunde inte koncentrera mig på fotbollen, inte ta hand om min kropp och åkte på en massa skador. Vid en undersökning av mitt ben hittade läkarna en cancertumör i benet. Då trodde jag att det var över. När läkarna först berättade för mig att det var cancer så tänkte jag: okej, nu dör jag. Jag är död nu. Efter att ha lurat döden vid olyckan och varit med om det här med tvillingarna så tänkte jag att nu går det inte längre. Nu har döden kommit efter mig. 

Charlie Davies överlevde cancer

Men Davies lyckades att lura döden igen, vilket även hans båda söner gjorde. 

– Som tur är upptäcktes cancern tidigt och som tur är bodde jag i Boston, där de har världens bästa läkare och sjukhus för den typen av cancer. De sa till mig att jag hade goda chanser att klara det. 

– Jag opererades, var borta fyra månader från fotbollen. Jag opererades för övrigt på samma sjukhus som mina barn låg på då. Det var surrealistiskt. Min fru fick först besöka mig och sedan gå ner till barnen. Det är tur att jag är positivt lagd som person, att jag har haft den här positiva attityden hela tiden. Annars hade det aldrig gått.

– Jag har haft tur och är väldigt lycklig. Mina söner klarade sig, jag tänker inte på cancern längre. De har sagt att jag inte ska oroa mig. Jag gick på återbesök var tredje månad tidigare och nu går jag bara varje halvår, säger han. 

Kontakten med Hammarby kommer alltid finnas där, menar Davies. Han har haft kontakt med Petter Andersson och José Monteiro från tiden då de spelade tillsammans. 

– Nu hoppas jag kunna ta mina söner till Stockholm för att se en Hammarby-match. Jag visade dem några höjdpunkter från Hammarby-tiden på Youtube för några dagar sedan. Så nu undrar de när vi kan åka. Hammarby betyder väldigt mycket för mig fortfarande, för det var början på min karriär som professionell fotbollsspelare. 

Hur följer du Hammarby i dag? 

- Jag har koll. De möter Malmö i årets viktigaste match. Vinner de den och sedan går rent kan ingen säga något annat än att de förtjänar att vinna titeln. 

- Vinner de matcherna som är kvar tar de SM-guldet. Jag hoppas verkligen de vinner SM-guldet för jag vet hur mycket det skulle betyda för supportrarna. 

Samtidigt som 33-åringen njuter av sitt nya liv som expertkommentator och programledare på ESPN händer det att han blickar tillbaka på karriären. 

– Det är klart att jag ibland kan undra var jag hade spelat och hur det hade gått om inte de här sakerna hade hänt. Om jag inte varit med om olyckan och om jag inte hade fått cancer. Men samtidigt har jag haft så mycket roligt, fått uppleva så många fantastiska minnen och mött så många fantastiska människor att jag är mer än nöjd med min karriär. 

– Dessutom är jag frisk, min familj är frisk och vi har två underbara söner. Jag kan inte önska mig något mer.

”Det är ett jättestort avbräck för MFF”

Se analysen av skadeproblemen i Guldrushen