Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Sa att han var allergisk för att slippa vara utomhus”

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
Foto: ERIK SIMANDER/TT / TT NYHETSBYRÅN

I dag anländer ett grönvitt segertåg inte bara till ett monumentalt derby, utan även nästa anhalt i sin jakt på Lennart Johanssons pokal.

I täten för framgången: Stefan Billborn, 45.

 

SportExpressen vandrade runt i Rågsved och följde i den ofrivillige succétränarens fotspår.

Om det är någonstans det händer i mitten av 1980-talet, då är det här, näst längst ut på gröna linjen i riktning Hagsätra.

Det är i alla fall svårt att inte gripas av det intrycket när man vistas i Rågsved. Ebba Grön, med Joakim Thåström i spetsen, har erövrat den svenska musikscenen. Kampen för ungdomsgården Oasen, där bandet bildades, har kommit och gått med plakat, demonstrationer och slagord. Överallt i söderort syns ringarna på vattnet, överallt finns spår av punkmusiken.

Samtidigt växer flera medlemmar ur Scoopex och Phenomena upp i området. Ni vet inte vad Scoopex och Phenomena är? Inte jag heller innan jag kommer hit, men jag får snabbt lära mig om två av världens mest framstående grupperingar på den så kallade ”demoscenen”, en sorts undergroundrörelse för programmerare och grafiker som på ett sätt lägger grunden för hela tv-spelsindustrin. 

Som om det inte vore nog med det: Pojkarna som ska bli kända som ”Rågsveds 82:or” har sett dagens ljus, och om några år ska de ta Stockholms-fotbollen med storm.

De ska göra det under ledning av basisten i punkbandet Hallonsoda, med hjälp av organisatören i Scoopex och mannen som ska bli Hammarbys stora segerorganisatör 30 år senare: Stefan Billborn.

Rågsveds stolthet Ebba Grön var stora idoler under Stefan Billborns uppväxt. Foto: Clas Barkman

Naoki Ishizaki väntar vid tunnelbanan när jag kliver av den gröna linjen. 

Det är kanske inte världens svåraste ekvation att lösa, men ja, Naoki är pappa till Stefan Ishizaki, mittfältaren som blev landslagsman, vann saker med både AIK och Elfsborg, spelade för Los Angeles Galaxy och var utlandsproffs i Norge.

– Första gången jag träffade Billborn sprang han bara förbi mina ben och fick ur sig ett snabbt hej. Sedan var det raka vägen in på golvet och…ja. Rollspel? Jag har för mig att de höll på med rollspel, han och min äldste son Calle, minns Naoki när vi sätter oss i bilen och börjar rulla från tunnelbanan.

Jag minns att han alltid var väldigt blek

Vi svänger upp mot Hagsätra IP.

– Billborn sa att han var allergisk mot solsken. Han kunde inte vistas ute. Jag minns att han alltid var väldigt blek. Han har ju väldigt ljus hy, eller hur? Han var så blek. Jag frågade om de inte skulle gå ut och leka. Men han sa något om den där allergin hela tiden för att berättiga att vara inomhus.

Historien om den solskygge 10-åringen och den här platsen tar sin början under inledningen av 1980-talet. Familjen Ishizaki har precis flyttat in i bostadsområdet Snösätra. Några dörrar bort dyker Billborn-familjen upp kort därefter med tre söner: Stefan, Mikael och Tomas. Stefan Billborn, född 1972, Calle Ishizaki, född 1973, och Mikael Billborn, född 1974, blir snabbt kompisar.

– Så här i efterhand är det ganska geekiga intressen. Eller säger man fortfarande så? Vi var nördiga, minns Mikael Billborn.

– Vi satt och spelade mycket rollspel i en källare där på Bjursätragatan. Vi hade en samling Star Wars-gubbar också, och en skivsamling. Jag och Stefan slog ihop våra veckopengar och köpte skivor. Sedan började vi hålla på med Amiga, en dator. Vi var del av den så kallade ”demo-scenen”.

Vad innebär det? Kan du förklara för mig som är helt oinvigd.

– Alltså: Någon programmerar, någon gör musik, någon gör grafik. Sedan sätter man ihop en demonstration, saker som rör sig på skärmen, som små filmer. Olika grupper tävlar mot varandra och så ser man vem som är bäst.

Stefan Billborn har gjort succé som tränare i Hammarby. Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN

Mikael berättar om tonåren, hur bröderna Billborn och deras demogrupper åker i väg på något som kallades för ”copypartyn”, en föregångare till så kallade ”LAN-partyn”. Han beskriver det som ”finniga ungdomar som tar med sina datorer och sitter i skolsalar och tävlar mot varandra”.

– Vi satt hemma eller hos varandra och gjorde våra demos. Det var flera som bodde i Rågsved, bland annat en kille som hette Patrik som programmerade det mesta. Jag var grafiker. En annan kompis gjorde musiken. Jag fick till slut ett jobberbjudande om att åka till England och jobba, från Electronic Arts. Det skulle man ha gjort. Det säger alla. 

Och Stefan?

– Han var framför allt en sammanhållande länk, han organiserade saker. Vi var medlemmar av en svensk sektion av en internationell grupp. Det låter superorganiserat, men det var ju liksom unga tonåringar som höll kontakt med varandra brevledes mellan länderna. Så det damp ned disketter i brevlådan, man bytte med varandra, tittade på vad andra hade gjort. Det fanns även ett magasin som kom ut med europeisk rankning över vem som var bäst. 

Han tystnar en kort stund.

– Vi gillade att nörda ned oss i saker och ting, det hör du kanske. Ska man göra något kan man väl göra det bra, eller hur? Eller ordentligt, kanske man säger. 

Ville ha ett lag som kunde träna mycket

Om en stund ska det bli tydligt att om någon fick erfara Stefan Billborns benägenhet att ”nörda ned sig” i saker och ting, då var det Naoki Ishizaki. Och Stefan Ishizaki. Och resten av familjen.

Naoki och Stefan Billborns vägar hade alltså redan korsats, men det var när Raoul Cannerfelt, en klasskamrat till Stefan Billborn i högstadiet, lockade in honom i Rågsveds IF som nästa kapitel tog sin början. 

När Naoki beskriver Raoul – eller ”Ralle” – gör han det som lite av en ”boss” i ett kompisgäng.

– Nja. Men vi var en grupp som var där och jobbade, jag tror att Stefan tränade sin lillebror innan men jag plockade över honom. Han var väl kanske inte så där besatt av träningsmetoder eller det rent tekniska, men han var väldigt klar med att han ville ha ett lag som kunde träna mycket. Helst dygnet runtom det gick, säger Cannerfelt.

– Vi tillbringade väldigt mycket tid på Hagsätra IP, alla som tränade ungdomar. Det var långa dagar och kvällar, med kaffe och öl. När man pratade om något annat än fotboll kunde Stefan börja sucka. Det var svårt nästan att umgås med honom och prata om något annat, som jag upplevde det. 

Naoki själv säger att han inte kände Stefan, trots de många besöken hemma hos familjen Ishizaki. Det är först när Billborn, som har varit i väg och gjort lumpen, återvänder till Rågsveds IF för att ta över 82-kullen, med bland annat en 11-årig Stefan Ishizaki i laget, som de blir bekanta.

Naoki själv söker sig snart till rollen som lagledare.

– Jag var bara pappa till Stefan Ishizaki, men jag hade synpunkter på hur lagledarna gjorde, jag ville ha det proffsigare. I stället för att klaga erbjöd jag mig att hjälpa till. Så...jag sparkade inte lagledarna. De avgick, säger han och skrattar. 

– Billborn skötte träning, laguttagning, coachning. Jag fixade allt annat. Domare, träningsmatcher, kaffebröd om vi behövde det. Tvättade tröjor, hängde upp allt i rätt nummerordning, ställde i ordning vattenflaskor, bokade saker. Så småningom hängde jag upp vimplar och pokaler i omklädningsrummet.

Stefan Billborn tränade Rågsveds framgångsrika 82:or

Vi promenerar längs kanslibyggnaden på Hagsätra IP. Innanför fönstret hänger en tröja med namnet Ishizaki på ryggen. Naoki tittar in genom fönstret och letar efter ett lagfoto innan han vänder sig om mot planen. 

– Jag hade hand om Bingolotter som vi sålde, men jag skyndade mig alltid hit. Det var så roligt att titta på träningarna. Tänk dig: Januari eller februari. Kallt ute. Snö. Mörkt. Blåser i sidled. Det spelade liksom ingen roll. Att få alla grabbarna att komma till träningen utomhus, då måste alla vara motiverande. Träningen måste vara rolig, och det var den. Ingen skolkade. Ingen smet. Det kunde vara att A-laget hade träning på stora gräsplanen medan våra killar tränade här, på löparbanorna, med boll. Det såg jätteroligt ut. Det gick som på ett snöre, säger han.

– De första matcherna med 82:orna skulle målvakterna till varje pris ge bollen till sina backar och spela därifrån. Motståndarna såg ju det direkt och pressade högt. Så jag frågade Stefan om det inte var bättre att vår målvakt sparkade ut bollen. ”Nej, de ska lära sig spela”, svarade han. Resultatet var inte viktigt för honom. Vi vann med 6-0: Fortfarande inte bra. ”Vi spelade bedrövligt”, kunde han säga. Jag: ”Vafan, vi vann med 6-0?” Eller: ”Vi vann med 10-1, Stefan!?”. Han svarade: ”Ja, jo, en kvart i första halvlek var väl bra.” 

Naoki vinkar åt någon på kansliet. På söndag ska han hit för ett evenemang. Han tittar in genom fönstret igen och synar en hylla med pokaler, minns "en stor gul nalle från Aroscupen, en vandringspokal".

– Jag förstod direkt att Billborn var väldigt kritisk till hur seniorfotboll spelades, att det var för mycket resultatorienterat, att vi skulle tänka annorlunda.

Hyllar Thåström med banderoll 

”Oasen mot asen” – låter det bekant? 

För den som tänker kasta ett öga på Stockholmsderbyt denna söndag finns goda möjligheter att se exakt de orden swisha förbi, de står nämligen på en banderoll som Djurgårdens supportrar har haft för vana att hänga upp.

Mittemot Rågsveds tunnelbanestation ligger Oasen, fritidsgården som mot slutet av 1970-talet var den svenska punkens epicentrum. Ebba Gröns första spelningar och kamp för platsen är det mest omskrivna arvet. Det första spåret, ”We’re only in it for the drugs”, från bandets debutalbum med samma namn handlar om lokalpolitikernas försök att stänga Oasen, en konflikt som eskalerade när huset ockuperades under 10 dagar 1979, en episod med den inbitne Djurgårdssupportern och sångaren Joachim Thåström i centrum (där av banderollen).

På plakaten som demonstranterna hade med sig stod det just: Oasen mot asen.

Efter Ebba Gröns genomslag fortsatte punken att närvara i Stockholms södra förorter, om än med mindre genomslag. Runtom på olika platser i Rågsved, Hagsätra, Högdalen och Haninge spelade grupper som Trams, Urin, Kallsvett, Snarklangarna – och så småningom även ett mer kortlivat och anonymt band: Hallonsoda.

Inne på Ultrahuset, en ikonisk rep- och konsertlokal i Haninge, är väggarna är fulla av graffiti, de flesta av budskapen handlar om tacksamhet gentemot lokalen i sig, att den finns där.

– Jag och Billborn träffades på gymnasiet och blev klasskompisar, säger Martin Rosengren som spelar trummor i Hallonsoda.

Det var öl och punk

På en minimal scen sitter han vid ena väggen medan Stefan Billborn har blicken fäst på sin röda gitarr. Ett tiotal personer dansar okontrollerat till Hallonsodas musik.

– Det var öl och punk. Punken är det jag minns mest, jag växte också upp där, i Hagsätra. Så vi hade Ebba Grön gemensamt, säger Rosengren. 

– Vi drog i gång, det var aldrig seriöst, det var mest roligt att repa, men vi spelade. Ultrahuset var ett bra ställe, men det brann ner. Men vi kunde spela i Gula Villan i Haninge i stället. Jag spelade trummor, Stefan bas. Och sedan hade vi en jätteduktig gitarrist, Sebastian Ramstedt som gjorde internationell karriär (med black metal-banden Necrophobic och Nifelheim, red. anm.).

Martin berättar om Hallonsodas största ögonblick.

– Vi hade en liberal musiklärare som var ganska schyst, så vi fick inta scenen inför hela skolan när vi skulle ta studenten. Jag minns att vi slaktade en Afzelius-låt och ”Den blomstertid nu kommer”. Något med Gyllene Tider också, tror jag. Vi hade så klart stämt om instrumenten med flit, tvåtakt på trummorna. Du förstår själv hur det lät. Inte många förstod vad vi höll på med, punken kändes ganska utdöd då. De hade nog inte förväntat sig det framträdandet på en studentavslutning. Men efter gymnasiet tror jag att Sebastian var ganska trött på mig och Billborn. Han var ju betydligt duktigare, säger han.

– Vi pratade inte mycket fotboll. Jag var inte intresserad, jag förstod att han var det. Nu är jag Bajare med säsongskort, men då brydde jag mig inte. Jag visste att Stefan höll på och förstod det som att han var duktig, de vann saker hela tiden. Han är begåvad, en rolig kille, duktig på det mesta. Men inte musik, det var vad det var.

I laget fanns både far och son Ishizaki.

Naoki börjar gå tillbaka mot bilen.

– Kom så ska jag visa en sak, säger han och pekar upp för en backe.

– Att gå hit från tunnelbanan med Billborn, det var lycka för spelarna, de älskade det. Han var en bra förebild för dem. En rolig person. Men envis, han har alltid argument med sig.

Men här kunde han vara i solen?

– Han blev botad i lumpen tror jag. Tigerbalsam, säkert. Botemedel mot allt.

Naoki hade inte hört talas om Hallonsoda innan han en gång sprang på Stefan Billborn med ett stort gitarrfodral. I bilen på väg från Hagsätra IP frågar jag om de internationella tävlingarna mellan olika demogrupper, men han ser bara frågande ut, trots att grannen tillbringade enorma mängder tid hos honom. 

Flera personer som jag pratar med nämner Stefan Ishizaki som ett tidigt ”projekt” för Billborn, en spelare han gjorde allt för att utveckla. I efterhand har Ishizaki själv varit noga med att berömma det arbetet, som inför Brommapojkarnas besök i Borås 2013.

https://twitter.com/StefanIshizaki/status/337533494332895232

Men det var alltså fler i familjen Ishizaki som spelade viktiga roller när tränarkarriären tog sin början. Naoki var lagledaren vid sidan av Billborn i Rågsveds 82:or, det var han som fick agera bollplank i början på 1990-talet. När träningen blev mer intensiv inleddes en väldigt nära relation, en som Billborn själv pekar på som en av de mest betydande för karriären.

– Sätt på kaffe, säger Naoki när vi går ur bilen.

Det tar ett par sekunder innan jag förstår att han försöker härma en ung Billborn. Han upprepar samma fras flera gånger när vi parkerar i närheten av Snösätra och rör oss mot husen där båda familjerna bodde.

– Sätt på kaffe. Sätt på kaffe. Och sen satte han i gång. 

– Han är likadan då som nu, bryter mamman i familjen, Elisabeth, in när vi har gjort entré hemma hos familjen Ishizaki.

Han satt där, på den stolen där du sitter nu. Fem dagar i veckan. Varje kväll kom han hit. Pratade, pratade, pratade

Naoki håller med och imiterar Billborn igen genom att klia sig på hakan medan han säger något snabbt, stirrar ned i ett låtsaspapper och skriver en anteckning i luften.

– Du känner igen att grabbarna vann med 10-0, men han var ändå inte nöjd?, frågar han sin fru.

– Ja, det verkar inte vara någon skillnad. Vi känner igen honom nu när vi ser honom på tv. Han gör samma miner, det är samma kommentarer, han sitter och skriver och antecknar. Han har aldrig firat, säger hon.

Naoki plockar fram en äppelkaka med vaniljsås samtidigt som han söker sig tillbaka i minnet.

– Han satt där, på den stolen där du sitter nu. Fem dagar i veckan. Varje kväll kom han hit. Pratade, pratade, pratade, säger han. 

Om fotboll?

– Ja. Han hade väldigt många synpunkter på hur man utbildade och tränade unga spelare. Han tyckte inte att det fungerade. Han sa alltid att vi behövde bli bättre. Jag kan inte fotboll tillräckligt bra för att uttala mig om exakt vad han menade. Han behövde prata av sig. Jag var ju hemma, så var ska jag ta vägen? Jag kan ju inte försvinna. Haha! Vissa dagar blev man kräkfärdig. Kan han inte bara hålla käften?

Naoki skrattar. Att han beskriver en betydelsefull tid går inte att ta miste på, det är kräkfärdighet och kärlek på samma gång.

– I början var min son Stefan med också. Han tänkte: ”Ah, tränaren är här, vad kul” och satte sig för att prata om träningarna och matcher. Men han tröttnade. ”Nu kommer Billborn igen”, tänkte han till slut. Han sa ”hej”, men sedan gick han till sitt rum. Han blev väl trött på snacket, fast han var 12 år och fotbollsintresserad. Vi kunde inte ens prata mer fotboll hemma.

– Men det var kul, jag älskade det. Billborn hade massor av idéer. Jag har lärt mig så mycket av honom.

Billborn tränade tidigare Brommapojkarna i allsvenskan Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN

När Rågsveds 82:or står i dörrkarmen till A-lagsfotboll lämnar Stefan Billborn för Brommapojkarna. Där och via andra tränaruppdrag, bland annat vid Nybohovsskolan, ska han komma att ta hand om flera blivande landslagsspelare, däribland John Guidetti, Albin Ekdal, Simon Tibbling, Ludwig Augustinsson, Kristoffer Nordfeldt (som blev målvakt vid 12 års ålder för att han fick ett par ”Andreas Köpke-målvaktshandskar” om han kunde tänka sig att stå i mål) och Nabil Bahoui.

Samtidigt accelererar intresset för de tekniskt orienterade träningsmetoder som Billborn vill applicera på ännu fler spelare. Redan i Rågsved hade Raoul Cannerfelt anordnat resor till klubbar utomlands. Han berättar hur ett par tränare från Rågsved besökte Ajax, hur de flesta såg på träningarna en stund för att sedan ge sig av, men hur Billborn stannade från tidig morgon till sen kväll, hela tiden vid planen, flitigt antecknande, i ”slagregn som solsken".

Beställde hem VHS från Holland

För Mikael Billborn kom fascinationen för Ajax inte som någon överraskning.

– Det roligaste var att han beställde hem massa holländska saker utan att kunna ett ord holländska. Tidningar. Han hade någon VHS-serie också. Det var någon snubbe som hade satt ihop 20-30 VHS-filmer med olika övningar. Även holländska fotbollstidningar. Utan att prata holländska? Idag kan han nog lite. Han har nog lärt sig. Det är märkligt, säger han.

– Den där VHS-serien borde han leta fram. Det är ju snyggt att han har den.

I Brommapojkarna fortsätter intresset för Ajax samtidigt som nästa årskull hamnar i famnen på honom: BP:s 90:or, ett lag som ska vinna turneringar över hela Sverige men även göra avtryck utomlands. 

Vid Billborns sida finns, under nästan 10 års tid, George Cassepierre. Han berättar om en tillvaro där de båda åker bil med varandra i fler timmar än han kan räkna till. Att Billborn, som inte hade körkort, alltid styrde musiken, köpte cd-skivor på bensinmackar som han adderade till sin redan ”två meter långa hög skivor som han hade med sig”.

– Apache? Hette dem det? Apache. Jag tror det. Han köpte sådant och sa att jag skulle lyssna. Alltid högsta volym, minns han.

– Det är coolt att se honom i Hammarby, man blir glad. Men jag såg honom i skjorta för ett tag sedan. Vad håller han på med? Jag har sett honom i skjorta en gång förut. Vi skulle gå ut i Karlstad ett gäng. Lika konstigt.

Jag känner ingen annan människa som har en fet pärm med bara finter

Cassepierres historia med Billborn liknar Naoki Ishizakis. Den kretsar kring ett fotbollslag där Billborn lyckas etablera ett band mellan sig och spelarna och på så sätt skapa en gemensam träningsvilja. George berömmer förmågan att se olika typer av människor, att låsa upp talang ur vem som helst.

– Vi hade nog två veckors semester på sommaren, men vi körde fem dagar i veckan. Med nioåringar. Stefan kunde verkligen engagera spelare på ett väldigt speciellt sätt, så ofta blev det en sjätte dag varje vecka som han ställde upp på, bara för att grabbarna absolut ville träna. Jonas Hellgren, handbollslegendaren Claes Hellgrens son, åkte från Västerås varje dag för att träna med oss. Men mannen är inte som vanliga människor. När andra åker till Mallorca på semester åker Stefan till De Toekomst, Ajax träningsanläggning, och antecknar saker, säger han.

– Jag känner ingen annan människa som har en fet pärm med bara finter.

Cassepierre redogör för hur Brommapojkarnas 90:or spelade turneringar runtom i världen, bland annat VM för klubblag i Hongkong.

– Det var ett lag med många spelare ur olika sociala grupper, eller vad man säger. Jag undrade ofta hur alla hade råd med allt, med tanke på hur mycket vi for runt. Mauricio och Miiko Albornoz mamma var kassörska. Jag pratade med henne. Ganska snabbt framgick det vem som hade sett till att alla hade råd, berättar han.

– Han hade aldrig sagt ett ord om det, aldrig framhävt sig själv. Som med allt annat. Men det var så klart Stefan.

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN

Men alla var inte lika frälsta.

1996 blir Thomas Lyth huvudtränare för Brommapojkarna. Han får snabbt höra om en ungdomstränare som driver på hårt med sina idéer om hur unga spelare ska utvecklas och bestämmer sig för att titta på några träningar.

När jag pratar med Stefan Billborn säger han att Lyth inledningsvis uppfattade hans idéer och åsikter som ”oerhört korkade”.

– Jag skulle inte säga korkade, nej. Vi bråkade aldrig, men vi hade diskussioner, det kändes väldigt extremt. Det var väldigt mycket teknik hela tiden. Men nu har jag ju egentligen insett att det fanns mycket rätt i det tänket. Du måste få grunderna ordentligt. Han och andra har visat att det är vägen, säger Lyth.

– Allt handlar om att stimulera spelarna till att vilja bli bättre. Det klarade han. 

Relationen bättras på allt eftersom arbetet i BP bär frukt. 2012 blir Lyth handledare till Billborn som ska gå pro-utbildningen hos Svenska fotbollsförbundet. När Brommapojkarna året efter går upp i allsvenskan är Billborn assistent till Roberth Björknesjö. 

Nu har saker och ting förändrats. Duon tar kontakt med Lyth och ber honom agera bollplank. 

Idag kallar Billborn Lyth för ”en sorts mentor”.

– Stefan och jag är väldigt överens nu. Vi ses och pratar och bollar saker. Innerst inne känner jag att han borde jobba med utbildning av ungdomar. Bevisligen finns det mycket som fungerar även bland seniorer. Vad gäller våra diskussioner på 1990-talet har han väl visat att jag hade fel, säger Lyth.

Jag blev jätteledsen när han lämnade för Brommapojkarna

När sensommaren 2018 är på väg att övergå i höst har Hammarby bara några poäng upp till serieledning. Sedan Stefan Billborn tog över A-laget har man vunnit 13 av 19 matcher. Med sitt snitt på 2,26 poäng per match är han på väg att genomföra en exceptionellt framgångsrik första säsong och notera Hammarbys bästa resultat på många, många år.

Det har gått nästan 30 år sedan Naoki Ishizaki och Stefan Billborn skildes åt. Naoki räknar sig som AIK-supporter av ganska uppenbara skäl, men han ler stort när vi pratar om att se Billborn lyckas inför öppen ridå.

– Jag kände att det var en sorts magi runt allt. Det kan till och med ha varit en nackdel att ha haft Stefan Billborn som tränare tidigt i livet. Alla andra blir sämre. Man tappar säkert motivation av att inte ha honom längre. Det tror jag. Allt blir sämre utan Billborn, säger han.

Naoki fyller på sin kaffekopp och kastar en blick ut ur fönstret.

– Jag kan sakna det, säger han och vänder sig mot den tomma stolen mittemot. 

– Jag blev jätteledsen när han lämnade för Brommapojkarna. Jätteledsen. Ljuset slocknade i den här föreningen. Alla såg upp till honom, många tänkte att man kunde bli som honom. Han var vår ledstjärna. När ledstjärnor försvinner blir saknaden väldigt stor.