Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Om inte tifon är heliga – vad är då heligt?”

Foto: KENTA JÖNSSON / BILDBYRÅN
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Foto: AIK Tifo.

I många år har frågan om pyroteknik slitit svensk fotboll i stycken.

Våren 2019 är laddningen större än på länge.

Från ståplatsreduktioner till visitationer till flaggförbud – nu varnar polisen för att tifon kan förbjudas.

På andra sidan skynket i jakten på bengalfria läktare står allsvenskans konstnärer.

SportExpressen har träffat tifogrupperna som vet att de närmar sig skottgluggen.

3000 timmar, men den är inte klar.

I skuggan av den väldiga Nationalarenan i Solna håller solen på att ta farväl av dagen. Några sista strålar tränger genom trädtopparna, en grupp sparvar piper, bruset från trafiken och ett surrande elskåp hörs i bakgrunden. 

På grusparkeringen står, hukar eller sitter ett 30-tal personer för femte helgen i rad.

AIK:s tifogrupp arbetar i tystnad.

Slår man ut det återstående arbetet innan söndagens derby mot Djurgården är det ungefär 1 000 timmar kvar, sedan har den drygt ett ton tunga jättemålningen vecklats ut över bortasektionen på Tele 2 arena.

– Om inte tifon är heliga, vad är det då som är heligt?, frågar sig en av ledarna, som vill vara anonym.

Hans kolleger vill också vara anonyma. Helst vill de inte ha någon uppmärksamhet alls, utan hålla sig under jorden. Det hör tifoverksamheten till. Inga bilder, inga namn, bara ett hantverk som reser sig innan matchstart, en kort stund av gemenskap, budskap och en identitet som blommar. 

”Tifon är ingen helig ko”

Men det är skarpt läge nu, en situation där vissa principer kan kompromissas.

Tifon är nämligen inte heliga, inte enligt polisen. Ingenting tycks heligt om man jagar pyroteknik, och faktum är att kortsidornas koreografiska föreställningar kan stå näst på tur i en händelsekedja där förbud efter förbud utfärdas.

AIK:s tifogrupp färglägger sin flagga inför söndagens derby. Foto: AIK Tifo.

I tisdags förklarade Ola Österling från polisens kommunikationsavdelning för SportExpressen att ”dialog inte längre är möjligt”, att klubbar som inte lyckas hålla läktarna fria från pyroteknik kommer att få förbud mot så kallade over-head-flaggor, ofta kallade ”OH-flaggor”, men att det inte stannar där om bengalerna fortsätter att brinna. 

– Tifon är ingen helig ko, poängterade han.

I botten av allt finns en intensifierad jakt på bengalen, svensk fotbolls outtömliga källa till konflikt. En säkerhetsrisk enligt polisen, en stämningshöjande självständighetssymbol för supporterrörelsen – men framför allt ett ständigt slagfält.

I maj 2019 tycks striden vara mer kritisk än någonsin.

I slutet av tunneln finns en fråga som många oroar sig för: Vad finns kvar när den är över?

***

Långkalsonger, underställ och rök som bolmar från spelarnas andetag. 

I början av februari är det derby mellan Gais och IFK Göteborg i Svenska cupen på Bravida Arena. 

Andra halvlek ska precis börja när allt avbryts. Det regnar in pyrotekniska pjäser från IFK Göteborgs kortsida. Gais målvakt Marko Johansson berättar i efterhand att han drabbas av en hörselskada. Några dagar senare tilldöms Gais segern, 3-0.

– De står helt öppet och skjuter i väg raketer och vi ser hela händelseförloppet väldigt tydligt, men sedan går de in bakom flaggorna, tar av sig maskerna och byter kläder från topp till tå. Då blir det omöjligt för oss rent juridiskt att binda dem till någonting, säger utredaren Fredrik Carlstedt till GP.

Händelsen blir ett sorts startskott för en vår med en ny konfliktyta: OH-flaggor.

Spelarna lämnar planen under IFK Göteborg-Gais i februari. Foto: BILDBYRÅN

Polisens nya fokusområde är ”tygstycken som är större än 1x1 meter”. Man menar att de används i samband med maskering på läktarna. Det blir sedan svårt att identifiera vem som har bränt en bengal – vilket är ett brott mot ordningslagen. Därför är det förbud som gäller för den som inte håller rent. 

Polisens nya process

När allsvenskan är inne i sin tredje omgång utfärdar polisen i region Nord ett förbud mot Gif Sundsvall. Klubbens största supportergrupp, Patronerna, protesterar högljutt och får stöd över hela landet. En lång rad protestbanderoller dyker upp på olika arenor. När AIK sedan åläggs samma sorts förbud några omgångar senare händer samma sak. Utvecklingen följer andra försök att komma åt bengalerna: Ståplatsreduktioner och högre visitationskrav, av många upplevda som integritetskränkande, har redan testats.

Den stora bilden är emellertid mer komplex. 

Bakgrunden till just den här utvecklingen är till vissa delar svår att förstå, således även svår att förklara. Just det här avsnittet av det 100-åriga bengalkriget (så känns det i alla fall) tar sin början i en rapport från Statskontoret 2013, där polisen fick kritik för att lägga för mycket pengar på offentliga tillställningar (läs: fotbollsmatcher). Därefter inledde polismyndigheten en process med att ”återföra ansvaret” för evenemangen till klubbarna själva. Ett centralt verktyg blev den beryktade ”tillståndstrappan”, som innebär att klubbarna får arrangera matcher på vissa villkor. Klarar man inte att uppfylla dessa blir det ännu snävare regler som gäller. 

Till slut blir det ingen match alls.

Protest i Sundsvall, 20:e april. Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN

Tillståndstrappan har i sin tur varit i bruk sedan 2016, men inte med samma aggressiva tillämpning som nu. Inför säsongen 2019 höll polisen en säkerhetskonferens på Lidingö i Stockholm. Inne på Hotell Foresta berättade man att den här säsongen skulle bli annorlunda.

I publiken satt bland andra Djurgårdens säkerhetsansvarige Mats Jonsson.

– Ordning och reda på torpet, det är deras budskap där. Pyrotkeniken är huvudkärnan. Man vill pröva och se om något annat än dialog och samverkan fungerar bättre nu. Man offrar dialog och samverkan för att gå rakt på sak. Nu får det vara slutsnackat, nu ska man ta i med hårdhandskarna och sätta hårt mot hårt. I värsta fall förbjuda att fotbollsmatcher får genomföras, säger han.

Han suckar djupt innan han fortsätter.

– Är det priset vi är villiga att betala? Retoriken från polismyndigheten sida nu är tydlig. Kan man inte arrangera en fotbollsmatch utan ordningsstörningar får man inte göra det överhuvudtaget.

***

– Det perfekta tifot finns inte. Jag kan aldrig säga att det är 100 procent. Det finns alltid saker att anmärka på.

En av ledarna för AIK Tifo tänder en cigarett.

– I grund och botten går tifoverksamheten ut på att bibehålla saker, den här sortens aktivitet, med den här densiteten, den ser du inte på många platser i samhället, fortsätter han innan han promenerar i väg i kvällssolen för att kontrollera färgläggningen av ett hörn. 

Tyget är brandimpregnerat, dyrare än vanligt tyg. Samma med kvittorullarna, eller kastrullarna som de kallas. Även de är brandimpregnerade. Alla här refererar till en incident från 2012. Då brann det på Norra Stå mot IFK Göteborg, men då var det fel på beställningen.

Färgspray som används vid målningen av tifot. Foto: AIK Tifo

– Vi i AIK Tifo står inte för planering av bengaler, eller köper dem. Vi planerar inte tifon efter att det ska brännas bengaler – men det meddelas tätt mellan alla grupper på Norra Stå var det kommer att komma en flagga för att ingenting ska gå fel. Vi gör allt för att riskminimera, säger en av ledarna.

– Jag tror att polisen är lite ovetande om vem som gör vad.

Ingen av de tolv personerna i planeringsgruppen får betalt, allt material finansieras av donationer från andra supportrar. Inte heller de 30 personerna på plats i Solna den här kvällen tjänar något. 

”Ett klassiskt talesätt från Råsunda”

Vi tar en promenad runt hela flaggan. En av ledarna berättar om hantverket. Man har en bild, börjar han. Någon gör om bilden till färgfält för att få skuggorna rätt. Skissen delas in i remsor, i det här fallet 45 stycken, en och en halv meter höga. Därefter skissas hela motivet med en projektor. Bara det tog två helgers arbete. I dagsljus är det svårt att få projektionen rätt, man får pilla extremt mycket. En remsa i taget. Först konturerna, sedan färgläggning. När Lennart Johansson porträtterades till hemmamatchen mot Sundsvall förra hösten fyllde man i 16 olika nyanser av ”hudfärg”.

– Om det blir fel skrattar man och målar över. Det syns inte på Södra, säger en av dem och vänder sig mot mig för att förklara.

– Ett klassiskt talesätt från Råsunda.

***

En pendeltågsresa bort från Friends, förbi Odenplan, Centralen och av vid Södra station. Hoppa på buss nummer 4 några stopp. 

Spola fram ett dygn och Sofialäktaren Tifo – Djurgårdens tifogrupp – är på Tele 2 arena för att genomföra sina sista förberedelser samtidigt som ett nedslående regn börjar falla över Stockholm.

Byggarbetare, förskolelärare, brandmän, säljare, arbetslösa och studenter, 14-åringar och 40-åringar, i runda slängar lika många timmars arbete.

Djurgårdens tifo inför derbyt mot Hammarby den 28:e april. Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT / TT NYHETSBYRÅN

– När man nämner att man är engagerad inom en tifogrupp upplever vi ofta att associationerna till huliganism och våld ligger nära till hands. Det bottnar väl någonstans i en nidbild av den stereotypiske fotbollssupportern. Oviljan till att dra en distinktion mellan tifokultur och huliganism märker vi också från polisiärt håll. Föräldrar desinformeras om att tifofix skulle vara en rekryteringsplats för våldsamma supporterfalanger, säger gruppen i ett gemensamt svar när vi har kontakt.

De poängterar snabbt att OH-flaggor nu benämns som ’’brottsverktyg’’ från polisens sida. 

– Den upptrappning i repression som polisen stått för den senaste tiden ser vi som mycket oroväckande ur flera aspekter, och det har pågått längre än bara i år. Även om polisen påstår sig skona just tifoverksamheten i dessa skrivelser och säger att OH-flaggor som är en del av ett organiserat tifo ”primärt inte avses” finns det rikligt med utrymme för att tolka dessa formuleringar efter eget tycke. Där någonstans blir förbudet ett hot mot hela den svenska ståplatskulturen.

– Vi har svårt att se att denna typ av polisiära handlingar hade accepterats någon annan stans i samhället. Därför känner vi oss marginaliserade i den meningen att vi supportrar behandlas som en grupp utan rättsäkerhet. Polisen verkar ha fog för att ta till vilka åtgärder de vill för att begränsa vår verksamhet.

***

Ett hot mot hela den svenska ståplatskulturen? AIK och Djurgården är långt ifrån ensamma om att uttrycka samma farhåga.

Inför helgens omgång planeras protestaktioner på flera håll i landet. I Malmö tänker kortsidan lämna stolarna tomma i tio minuter.

Malmö FF:s kortsida planerar tio tomma och tysta minuter till helgen i protest mot polisens upptrappning. Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

Man får stöd av sin lagkapten, Markus Rosenberg.

– Helt klart. Jag står bakom den. Allsvenskan är inte en toppliga i Europa men våra supportrar är det och stämningen är det, säger han.

Nej, någon toppliga är allsvenskan inte. Sanningen är att den är högst medioker med internationella mått mätt, rankad som Europas 22:a bästa, efter till exempel Cyperns och Vitrysslands. Men under 2010-talet har ingen högstaliga på hela kontinenten haft en lika stark publikutveckling. Går man tillbaka till 1990-talet är trenden ännu mer uppseendeväckande: Mellan 1990 och 1995 var siffrorna nere på nära 4 000 åskådare per match, i dag ligger snittet på ca 9 000. 

Goitom: ”Stämningen kommer dö ut”

Rosenberg är inte heller han ensam om att tillskriva den svenska läktarkulturen en stor del i Allsvenskans tillväxt. Landslagets mittback Pontus Jansson har även han markerat mot förbud och begräsningar vid flera tillfällen. 

I veckan uttryckte även AIK:s lagkapten, Henok Goitom, sin oro.

– Det känns som att stämningen kommer att dö ut i framtiden om det hela tiden kommer nya lagar och förbud, säger han. 

– Från en spelares perspektiv vet man när man är i tunneln att när man går ut är det tifo som gäller. Man har funderat på vad det ska bli för tifo, hur stort, hur litet, vad är det för kreativitet? Och det är synd att det ska bli lagar och lagar och lagar som rubbar det.

AIK:s kortsida med en banderoll förra helgen. Foto: MAGNUS LILJEGREN / STELLA PICTURES

På grusplanen, i skuggan av Goitoms hemmaarena, pyser det från en sprayburk.

En av AIK Tifo:s ledare, han som gick i väg och kontrollerade färgläggningen, kommer tillbaka.

– Ska jag vara helt ärlig? Det finns liknande exempel i Europa där supporterkulturen har ödelagts. Enligt mig – och många andra, som kanske inte ens är intresserade av fotboll – är det här, vår kultur, bland det finaste vi har. Svensk fotboll skulle ödeläggas, inte bara supporterkulturen, säger han.

– Det är väl egentligen ganska tydligt om man tittar på den här villkorstrappan? Nu är det de här grejerna. OH-flaggor. Tifon. Reducering av ståplats. Stänga hela läktare. Det är väl ändå en proportionalitetsfråga? Jag menar, att tända en bengal är ett brott som motsvarar att köra ungefär 125 kilometer i timmen på en 110-väg. Allsvenskan har mer än 2 miljoner besökare varje år. Hur många personer använder bengaler? 1000? Inte ens 1000? En halv promille? En kvarts? Förbjuda tifo? Stänga läktare? För att komma åt dem, som begår det här ringa brottet, när ingen har blivit allvarligt skadad? 

***

När de första förbuden mot OH-flaggorna utfärdades reagerade många. Jag själv, precis som många andra, greps av förvåning och en stor portion irritation. 

Ska flaggorna offras i jakten på det här i sammanhanget triviala brottet? Kommer inte bengaler att brännas ändå?

I förlängningen föds flera frågeställningar: Hur viktigt kan det egentligen vara att få bort bengalerna? Hur farliga är dem? Vad händer med all långsiktig samverkan när den här sortens åtgärder dyker upp?

Polisen: ”Hoppas bengalerna upphör”

Den sortens funderingar ledde mig att söka polisen under veckan som gick.

– Eldas det bengaler kommer vi inte att tillåta tygstycken. Tifot har vi inte rört, tifot förstår vi är kulturellt. Vi har inte upplevt samma problem där. De tas in av organiserade tifogrupper, man kontrollerar materialet. Jag hoppas att bengalerna upphör så att vi inte behöver röra tifon. Men tifon är inte heliga, det är ingen helig ko, förklarade Ola Österling från myndighetens kommunikationsavdelning.

Gör ni någon bedömning av vilka nya konfliktytor som kan uppstå av detta?

– Ja, det gör vi naturligtvis. Vi ska naturligtvis ha en dialog och kommunikation så långt det bara är möjligt. Det har vi. Vi tycker att klubbarna och Sef och vissa av supporterorganisationerna gör ett fantastiskt jobb – men när det gäller lagstiftning så kommer man till en punkt där det inte går att föra dialog längre. Vi kan inte blunda när det är fler brott mot ordningslagen. Då måste vi få till en lagförändring i så fall.

Ola Österling från polisens kommunikationsavdelning. Foto: TV4 / TV4

I botten av lagstiftningen ligger en slutsats: Pyrotekniken är så pass farlig att polisen nu är beredda att offra arbetet för långsiktiga lösningar för att bli av med den. Allsvenskan kan spelas inför tomma läktare om så behövs.

– Vi begår tjänstefel om vi tiger stilla och tittar på detta, med de riskbedömningar som bland annat räddningstjänsten har gjort. Man har mätt gradantal och röken är giftig och orsakar sjukdomar hos vissa. Vi är tvungna att vara beslutandemässiga. Där är vi nu. Vi måste få bukt med pyrotekniken, för den är farlig, säger Österling.

Där uppstår en springande fråga: Exakt hur farlig är pyrotekniken?

***

Här kommer inte svaret på den frågan, eftersom det inte tycks finnas något.

I alla fall inte något som alla parter kan enas om. Avsaknaden av heltäckande underlag för att hävda något säkert om pyroteknikens risker är slående. I Sverige finns därför en utbredd uppfattning, främst bland supportrar, om att den omfattande jakten på bengaler saknar tillräckliga skäl eftersom lagstiftningen i mångas ögon bygger på konstiga bedömningar och tvivelaktiga tester. 

”Säkerheten är fundamental”

De allra flesta, både inom polisen och supporterrörelsen, medger den uppenbara risken med att någon bränner sig när en tusengradig fackla tänds, på samma sätt som det finns risker med fyrverkeripjäser och andra liknande saker. Även kläder kan fatta eld om det vill sig illa, vilket skulle kunna utlösa farliga situationer på en ståplatsläktare med många människor.

Sofialäktaren Tifo redogör, liksom AIK Tifo, i detalj för omfattande säkerhetsåtgärder när frågan kommer på tal.

– Säkerheten är en fundamental hörnsten i planeringen av ett pyrotekniskt arrangemang. När vi planerar ett tifo och vet med oss att pyroteknik kommer att vara en beståndsdel, så ser vi till att positionera allt så att det inte finns någon risk att något fattar eld, säger gruppen.

– I valet av material tas det givetvis också hänsyn till detta. Pyroteknik och tifo-koreografier i exempelvis tyg eller plast är, trots pjäsernas höga temperaturer, fullt möjliga att kombinera så länge man han har ett ansvarsfullt säkerhetstänk. Vi ser givetvis också till att bara använda oss av pjäser som är kvalitetssäkrade och som vi vet fungerar på ett säkert sätt.

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN

Men när det gäller de risker som polisen ofta hänvisar till i sin argumentation uppstår ett glapp. De senaste årens tester som polisen har genomfört och vars slutsatser man ofta vilar sig mot har mött stor kritik. 

2013 gjordes ett test på Friends arena där inga risker med inandningen av röken i den miljön kunde identifieras. Men resultatet mer eller mindre förbisågs. Polisen genomförde sedan ett uppföljande test inuti en container 2015 och mötte enorm kritik. Därefter genomfördes ytterligare ett, på uppdrag av FOI, i ett partytält 2016, som även det mötte stor kritik och skapade splittring i frågan om vilket underlag som man kan utgå ifrån. Bland annat lämnades de två vanligaste pjäserna – Ikaros och Comet – utanför prövningarna

Ett annat, färskare exempel, är tester som genomfördes av Räddningstjänsten Syd i februari 2017. Slutsatserna beskrivs i rapporten därifrån som ”relativt begränsade” och själva slutklämmen är att ”användningen av den här typen av facklor/bloss i samband med allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar kan ifrågasättas”.

***

Finns det ens någon möjlighet att enas om en beskrivning?

Ingen aktör i svensk fotboll har varit lika drivande i dialogen mellan polis, supportrar, klubbar och andra organisationer som ENABLE Sverige de senaste åren. Anders Almgren, som arbetar heltid för organisationen och deltar i många möten med både poliser och supporterorganisationer, är tveksam till underlaget som finns tillgängligt.

– Jag tror tyvärr inte någon enskild aktör kan ge en saklig, heltäckande redogörelse i frågan om bengaler, inte någonting som kommer att accepteras av alla parter. Frågan är så stor och spretig, den har varit en källa till konflikt så länge, de rapporter som finns är så ifrågasatta och motstridiga och parterna är så djupt nere i skyttegravarna, att man bara kan samla in info och synpunkter från olika håll och försöka göra en egen rimlighetsbedömning. Vi har till exempel aldrig kunnat fördjupa oss i det, eftersom frågan är så stor, säger Almgren.

Anders Almgren. Foto: DANIEL STILLER / BILDBYRÅN

Vad som skulle behövas är ett kunskapsunderlag kring pyroteknik där samtliga parter på allvar ges delaktighet och insyn i hela processen - från planering av tester till val av extern expertis, val av vilken typ av pyro man ska testa, val av platser och format för testerna, till analys och resultatpresentation. Gör man så kan man möjligen få underlag både för en trovärdig diskussion om vägen framåt - om legala alternativ och eller förbud - och ett material som kan bidra till normbildning inom supportermiljön. Det skulle säkert ifrågasättas av vissa ändå, men det skulle vara något helt annat än vad vi har i dag.

Almgren är även tveksam till att åtgärderna som nu används kommer att lösa några problem och pekar i stället på de potentiella risker som finns med polisens offensiva inställning just nu.

– Det är svårt att säga exakt vad det här kan leda till. Det är uppenbart att åtgärderna uppfattas som oproportionerliga och missriktade bland många aktörer – responsen från supportrar, officiella fotbollsaktörer och medierna har varit tydlig. När den upplevda legitimiteten hos polisen undergrävs kan interaktionen mellan myndigheten och supportermiljön försvåras, säger han.

– Rent allmänt kan irritationen mellan parterna väntas öka, vilket kan leda till missförstånd eller att tröskeln för negativa beteenden bland vissa grupper sjunker. Precis det här är orsaken till att polisen i sin taktiska verksamhet tillämpar en arbetsmetod som syftar till att öka den upplevda legitimiteten när de arbetar med folksamlingar. Men det tycks saknas en förståelse för att den strategiska och juridiska nivån har samma effekt.

***

Att det finns exempel på när individer har nyttjat OH-flaggor för maskering och sedan utfört kriminella handlingar är samtidigt ingenting som är taget ur luften. 

Brott mot ordningslagen genom bengalbränning tycks vara brottet som polisen i första hand vill förhindra. Vid sidan av det finns ett ganska aktuellt – och mig veterligen sällsynt – fall som utmanar betraktarens förmåga att göra skillnad på flera olika problembilder.

Bengalkastaren på Tele 2 arena dömd

I tisdags, den 7:e maj, föll domen mot den man som från Djurgårdens kortsida kastade en bengal mot familjeläktaren när laget spelade borta mot Hammarby förra hösten. Fallet har åtta olika målsägande som på olika sätt påverkades av den kastade bengalen. Tingsrätten dömde gärningsmannen, mot sitt nekande, till fyra månaders fängelse och skadestånd för ett fall av misshandel och sex fall av försök till misshandel. Mannen hade sedan tidigare tre domar på sig, samtliga för misshandel. 

I september 2018 kastades en bengal mot familjeläktaren på Tele 2 arena. Mannen som kastade bengalen dömdes till fängelse i förra veckan. Foto: HENRIK ISAKSSON/IBL / /IBL

I tingsrättens utlåtande framgår det att gärningsmannen varit svår att identifiera eftersom han vistats under en OH-flagga precis innan handlingen utfördes. Mannen hävdar att han bytte skor och handskar med en vän – men åklagarens bevisning bedömdes som tillräcklig för att tingsrätten skulle döma honom ändå.

Den sortens exempel göder med stor sannolikhet vissa människors uppfattning om att OH-flaggor kan nyttjas i fel syften – men här föds också utrymme för en del viktiga funderingar och ett behov av att skilja på äpplen och päron.

”Ett bekymmer med maskering”

Vilken fråga är det vi ska diskutera här? Är det inte flera, alla i behov av egna analyser? Säg att alla OH-flaggor, även tifon, förbjuds. Kommer maskeringar att upphöra? Kommer bengalerna att försvinna? Kommer våldsromantiska falanger att minska i storlek? 

Själv tycker jag mig se en avgörande frågeställning: Är fler förbud rätt väg att gå?

Mats Jonsson i Djurgården funderar högt på samma saker.

– Det är ett bekymmer att folk maskerar sig på arenorna, det måste man utgå ifrån. Men jag vill inte förbjuda tillåtna föremål för att komma åt det illegala. Då hamnar vi i ett läge där vi måste förbjuda tillåtna saker för att det ”kan användas än vad det var tänkt som”. Nästa steg kanske blir att förbjuda trumpinnar för att man kan misshandla med dem? Det blir ett förbudsinstrument som känns tokigt, säger han.

– En kastad bengal är en kastad bengal. Det är allvarligt i sig, inte minst det som hände mot Hammarby i höstas. Skador finns – men att man tappar konceptet fullständigt och förbjuder allt? Det är långväga, utan att på något sätt förringa problematiken. Jag tror inte på arbetsmetodiken att man genom hot och bannor kommer till rätta med problematik. All forskning som finns säger att vi gör det här bäst i samverkan mellan olika aktörer. Räddningstjänsten, Polismyndigheten, supporterorganisationer – alla ska vara med på tåget.

***

Det är mindre än ett dygn kvar till avspark mellan Djurgården och AIK när tifo-grupperna byter av varandra vid Gullmarsplan.

I vår konversation uttrycker Sofialäktaren Tifo sin oro över vad som väntar framöver. 

– Det här har skett med en total ovilja till dialog och förståelse från polisens sida, vilket gör att vi känner en brist på respekt och en oförmåga att påverka vår situation, säger gruppen.

– Vi är oroliga för upptrappningen. Kärleken till Djurgården är givetvis den främsta drivkraften till det här. Att med ett tifo bidra till att ge spelarna det extra lilla stödet som i slutändan kan resultera i vunna matcher är det som allt i grund och botten handlar om. Polisens blinda försök att stoppa pyroteknik, reducera ståplats och förbjuda flaggor är det största hotet mot svensk fotboll. Utan oss är Allsvenskan ingenting. Pyrotekniken kommer alltid att brinna på svenska läktare och försöker man få slut på det genom allt hårdare repression kommer man att kväva hela ståplatskulturen.

AIK:s tifo mot Gif Sundsvall i november förra året. Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

På andra sidan stan börjar fredagskvällen gå mot sitt slut. AIK Tifo har några timmar kvar innan en lastbil ska köras fram för att hämta flaggan till söndag.

– De påstår mer eller mindre att vi står här och målar flaggan – som vi redan har lagt 3 000 timmar på – för att några ska maskera sig? Du hör ju själv hur orimligt det är, säger en av ledarna.

I bakgrunden ropar någon efter mer vitt tyg. Ett tiotal nya personer anländer för att hjälpa till med det sista. Färgläggningen börjar bli klar.

De tre personer jag har intervjuat spejar genom den disiga luften.

En av ledarna vänder sig mot sina kolleger.

– Jag tror så här: Det sista som kommer att försvinna från läktarna är bengalerna, framför allt om man väljer att gå den här vägen. Att förbjuda tifon kommer att döda tifon och ståplatskultur. Men bengalerna kommer att bestå. Jag har svårt att se hur någon skulle bry sig med tanke på att det har varit förbjudet i tio års tid.

De andra skrattar.

– Ja. Vafan. Och jag menar, det här är ju för AIK:s bästa. För AIK:s rykte. För alla som har kämpat med att bygga upp det här i alla år.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!