Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Mammans brev – till svenska klubbarna

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Nella Bergström.

"Fotbollsglädjen är förstörd för oss".

Det skriver Nella Bergström i ett öppet brev till Sveriges Fotbollsklubbar.

Hon har fått nog.

– Fotbollsarenorna är ingen sund miljö för mina barn och jag tänker inte lägga min tid och mina pengar på sporten längre, säger hon till SportExpressen.se

Läs hela brevet i slutet av artikeln.

En djurgårdssupporter har dött. En 9-åring ska enligt polisen ha träffats av en bengal vid gårdagens match på Friends Arena.

Händelserna de senaste dagarna har skakat Fotbollssverige och många har börjat fundera på vart utvecklingen är på väg - en som fått nog är Nella Bergström, fotbollsälskare och mamma till tre barn.

I ett öppet brev till Sveriges Fotbollsklubbar skriver hon:

"Min femtonåring skall inte behöva skymfas för sitt kön. Min tioåring skall inte behöva riskera att få en bengal i ansiktet. Min fyraåring skall inte behöva bli rädd för skrik, rök och polisbilar. Och jag skall inte behöva löpa risk att bli ihjälslagen för att jag bär en halsduk med fel färg. Nu är det slut med fotboll för oss." 

"Sinnessjukt"

När SportExpressen.se når henne har brevet på Facebook börjat spridas.

– Det känns som att pennan är mitt verktyg och jag ville skriva och förklara varför vi inte tänker gå på fotboll längre. Det är ingen sund miljö för mina barn så jag tänker inte lägga min tid och mina pengar på det, säger Nella Bergström.

Vad är du upprörd över?

– Det känns sinnessjukt att man ska bli dödad för att vara en vanlig supporter. Dessutom är jag så arg över alla kvinnliga könsord som skriks ut på matcherna. Det har retat mig länge.


HÄR ÄR BREVET I SIN HELHET:


"Jag är just den publik som ni vill ha på era matcher. Jag är kvinna. Jag har hejat på Hammarby i hela mitt liv. Jag har tre döttrar mellan 15 och 4, som också hejar på Hammarby och gillar bra fotboll. (Just vi gillar Hammarby, men det kunde lika gärna vara något annat lag.) Jag har alltså garanterat återväxten för Hammarby genom att föda tre barn och fostra dem att tycka om fotboll och gå på matcher.


Under sent åttiotal gick jag ofta på match, stod i klacken och skrek med de andra. Vi kvinnor var i minoritet och rätt ofta hördes slagord och okvädingsord riktade mot just vårt kön – någon spelade som en kärring, domaren var en hora, motståndarmålvakten var en jävla fitta. Jag har otaliga gånger bett dem som skriker att skymfa sitt eget kön i stället, men det hjälpte inte. Slagorden fortsatte och jag valde så småningom bort klacken. Jag ville ju inte sluta gå på fotboll.


Så fick jag barn. På äldsta dotterns första match hade vi henne i bärsele på ståplats. Hon var två månader och sov genom hela matchen. När Bajen tog SM-guld tog vi med henne till Nackastatyn och firade stillsamt. När nästa barn kom satt vi på familjeläktaren och mutade minstingen med en tablettask och en bajen-napp. Yngsta dotterns favoritsång är Hammarbys ingångsmarsch Just i dag är jag stark, och vid matbordet brukar vi sjunga växelramsor.


Varje år går vi med i paraden från Medis till Söderstadion, lillan har suttit i barnvagn, även om det är lite otäckt med all fylla, allt krossat glas, maskerade småungar och okontrollerade bengaler. Men vi har bitit ihop och gått där ändå, för att det är tradition, för att det handlar om kärleken till ett lag.


Vi vill fortsätta med traditionen, vi vill se bra fotboll spelas, vi vill sjunga med i glada ramsor och känna rysningarna när alla jublar över ett mål.

Vi går inte på alla matcher och aldrig på bortamatcher, vi är inte megasupportrar på det sättet, men vi är en vanlig familj som gillar bra fotboll. Och sådana familjer tror jag ni gärna ser fler av.


Men jag har fått nog. Min femtonåring skall inte behöva skymfas för sitt kön. Min tioåring skall inte behöva riskera att få en bengal i ansiktet. Min fyraåring skall inte behöva bli rädd för skrik, rök och polisbilar. Och jag skall inte behöva löpa risk att bli ihjälslagen för att jag bär en halsduk med fel färg.

Nu är det slut med fotboll för oss. För första gången struntar vi i invigningsparaden, för första gången blir det ingen säsongspremiär. Fotbollsglädjen är förstörd för oss.


Jag anklagar er, frånvarande och ointresserade föräldrar, som har gjort era vilsna söner till våldsamma huliganer.

Jag anklagar er, aggressiva kvinnohatande huliganer, som har förstört våra upplevelser och inte vet någonting om vad kärlek till ett lag eller en medmänniska är.

Jag anklagar er, flata fotbollsklubbar och ert ännu flatare förbund, som aldrig tar krafttag mot våldet och hatet.

Jag anklagar er, arenor som i vinstintresse serverar tunnvis med öl, trots att ni vet att det spär på aggressiviteten och våldet.


Det är ert gemensamma fel att vår familj – och vi är inte ensamma – har tröttnat på fotboll. Bryr ni er?"