Jimmy Durmaz nobbas av landslaget: ”Bortglömd”

Jimmy Durmaz, 33, är tydlig med varför han återvänt till svensk fotboll. Han är inte i allsvenskan för att varva ner, utan för att växla upp och bidra. Han är i AIK för att vinna.

– Jag har tänkt på det här beslutet i ett års tid ungefär. Det var en perfekt tajmning att vända hem nu för jag håller fortfarande en hög nivå. Ska jag komma hem så är det för att spela och bidra. Jag är inte här för att lalla runt, säger Durmaz till Expressen.

– Jag vill göra ett ordentligt avtryck på planen. Det var därför jag tog beslutet att flytta hem. Allsvenskan är på gång och intresset är stort kring det. AIK presenterade också ett perfekt projekt för mig som jag ser fram emot att vara en del av.

Durmaz fick höra om AIK:s intresse första gången i december. Då togs en första kontakt sedan kom det att dröja en månad drygt innan övergången kunde slutföras. 33-åringen berättar att planen som klubben presenterat lockade honom att flytta hem till Sverige.

– Vi har ett projekt här som vi ska bygga upp. AIK har en helt ny tränarstab, även om vissa är kvar sedan tidigare, och vi har nästan en helt ny trupp med många unga spelare och en del äldre. Jag vill vara med på den resan och bygga upp AIK till den mäktiga klubb som AIK är. Både på planen och i tabellen, för utanför planen är vi helt galna. Jag vill föra AIK vidare och att vi tillsammans vinner titlar. Sedan har jag ett mål att kliva ut i Europa med Gnaget.

”Dags för Quaison att komma hem”

Att Durmaz var aktuell för AIK börjad sprida sig snabbt även bland spelarna. Det dröjde inte länge innan telefonen började ringa och det var många bekanta ansikten som hörde av sig.

– Först och främst var det ”Micke” Lustig, han skötte sin roll bra (skratt). Lustig hörde av sig och frågade hur jag resonerade, sedan förklarade han hur AIK fungerar generellt.

Efter Lustig anslöt även John Guidetti och Kristoffer Nordfeldt till skaran av spelare som försökte få hem Jimmy till allsvenskan och AIK.

– Kribba ringde. Även John hörde av sig när han fick höra om intresset, han sa att det var dags att komma hem, säger Durmaz innan han ler.

– Robin Quaison hörde av sig direkt när det började närma sig också. 

Quaison hörde till och med av sig från Saudiarabien?

– (skratt) Exakt, nätet fungerar där också. Nej, men Robin hörde av sig och sa att jag skulle skriva på. Han ville se mig i AIK-tröjan.

– Det är dags för Quaison också att komma hem, vi ger honom ett halvår. Max ett år. Sedan ska vi hämta hem honom (skratt).

Hur många anbud hade du på bordet från Sverige och utlandet?

– Vi hade bra anbud, framför allt från utlandet och Turkiet. Där har jag hållit hus ett par år och gjort ett väldigt bra avtryck. Jag hade ett tiotal klubbar att välja på men det var inget som passade in i det jag ville.

– Det fanns stora ekonomiska fördelar, men i den fasen jag är i livet och vad jag vill ha runtom kring mig, det gjorde att utlandet inte passade. Det som AIK kom med var det som var bäst. Det var den enda klubben jag pratade med i Sverige seriöst.

Var det aldrig aktuellt med Malmö FF? Ringde inte Daniel Andersson?

– Nej, ingenting. Under alla år jag har varit utomlands så har vi haft en bra kontakt. Vissa personer i Malmö har blivit väldigt nära vänner. Men nu var det mer vänner än Malmö. Jag fick inget från klubbens sida på det sättet.

”AIK ska skina”

Vad vill du uppnå under tiden här? Är det realistiskt med guldkrav direkt?

– Det är inga problem att ställa krav på att vi ska vinna guld direkt. Vi ska ha dom kraven, vi är AIK. Vi är inte en liten klubb. AIK ska alltid ha krav på sig oavsett vad, det ska pratas om guld. Kan vi göra det är det hur bra som helst och det strävar vi efter. 

– Vi strävar efter att AIK ska skina, inte vi spelare. Hur gör man det? Jo genom att vinna matcher och visa en mental inställning att vi kan vinna varje match. Förmodligen kan vi få ett SM-guld i slutet av året. Jag vill vinna mitt andra år också och ta klivet ut i Europa.

Jimmy Durmaz är inte samma spelartyp som han var för några år sedan. De flesta minns honom som en kreativ ytter som gärna utmanar sin motståndare. De senaste säsongerna, och framför allt efter tiden i Karagümrük, har han tagit ett kliv in i planen och blivit en central mittfältare. Där får han styra spelet med sin blick för spelet och känsliga vänsterfot.

– Jag kommer ha en roll centralt. Sedan om det blir som sexa, åtta eller tia, det spelar ingen roll för min del. Jag ska hålla mig centralt och vara ledarfiguren, jag är ju äldst i laget, så det gäller för mig att bidra med rutin och erfarenhet. Jag vill vara mig själv på planen. Jag tror att spelarna runtom kring kommer passa in bra med mig, förklarar Durmaz.

Durmaz fortsätter:

– Jag har tappat lite i egenskaper när det kommer till snabbheten. Man kanske inte är lika rapp i benen som man var när man var 20 år. Då dribblade man hela tiden. Däremot har man byggt på sig en massa andra egenskaper. Rutinen. En helt annan trygghet, ett helt annat passningsspel. Jag tänker annorlunda. Det har gjort så att jag spelar mer centralt i dag. Jag fungerar bättre där än vad jag gjorde som ytter. 

– Jag kan fortfarande dribbla och utmana. Och jag är relativt snabb för att vara i den åldern jag är i. Sen är jag pigg och rapp i benen. Kan man bryta linjerna centralt med bollen, med den speeden, och ha alternativen framför sig då blir det farligt. Det har jag utnyttjat senaste två åren i Turkiet.

Vad har du fått för bild av Andreas Brännström?

– En positiv bild. Han vet vad han vill ha utav laget. Han är tydlig med vad han vill. Väldigt skön som person. Man får en relation till honom direkt. Han pratar med spelarna och jobbar med varje individ, det spelar ingen roll ifall du är nummer ett eller 25 i laget. Han vill hela tiden visa sin tydlighet med det, hittills har jag fått ett väldigt bra intryck.

Vad säger du om att spela framför AIK-supportrarna?

– Jag har upplevt dom och spelat mot dom ett antal gånger och dom är ju helt galna. Jag älskar supportrarna. I unga dagar var jag mycket på Råsunda. När man kom upp till släkten i Södertälje och min morbror (Sharbel Touma) spelade i AIK så kollade jag vissa derbymatcher. Jag satt ovanför supportrarna och för mig är de mäktigast.

Det blir även speciellt att spela tillsammans med yngre brorsan Elias.

– Det ska bli häftigt. Vi har haft några träningspass och det är kul. Man triggar varandra på ett helt annorlunda sätt än vad man gör med dom andra grabbarna.

Sommaren 2012 lämnade Jimmy Durmaz Malmö FF. Han flyttade till Turkiet och Genclerbirligi och därefter har han representerat ytterligare två turkiska klubbar i form av Galatasaray och närmast Fatih Karagümrük där han hade Andrea Pirlo som tränare. Utöver det har han under sin tio år långa utomlandskarriär även spelat för Toulouse och Olympiacos i Grekland. På cv:t finns även EM- och VM-slutspel samt 49 A-landskamper.

– Jag hade en fantastisk tid i Karagümrük i två och ett halvt år Jag spelade i princip varje match om jag inte var skadad eller avstängd. Min roll har varit betydande både på och utanför planen. Det har bidragit till personen jag är i dag. Det var ett grymt bra val för mig att gå från Galatasaray till Karagümrük som var nykomlingar.

Varför?

– Folk som kände mig höjde på ögonbrynen. Dom sa: ”Varför? Du är i din drömklubb”. Men jag vill njuta av mina sista år och spela fotboll. Vi fick ihop ett riktigt vasst lag och spelade en underbar fotboll som lag.

Hur var Andrea Pirlo som tränare?

– Tankarna på att flytta hem hade börjat komma och jag förde vissa samtal med klubben om jag kunde få dra förutsatt att det kom något bra. Men när Andrea Pirlo tog över så tänkte jag om. Jag tänkte att jag kunde lära mig massor av honom som central mittfältare och hans filosofi. Då blev det att jag stannade ett år till, jag ville se var det leder.

Pirlos tränarkarriär är ung och han har bara tränat Juventus tidigare i en säsong där han vann italienska cupen och supercupen innan han fick lämna.

– Han är ny som tränare och helt oerfaren även fast han var i Juventus. Att vara en spelare och en tränare är två helt olika världar. Däremot hans tränarstab runtomkring honom var helt fantastiskt och där lärde man sig väldigt mycket.

Tiden i Galatasaray beskriver Durmaz som något alldeles extra.

– Det var en dröm som gick i uppfyllelse eftersom att jag har varit supporter sedan barnsben. Jag har haft det som en drömklubb. Att få den tröjan, där kände jag att det var wow. Det var först gången, förutom i landslaget, som jag hade den känslan. Det var en wow-känsla. Tiden där var fantastisk även fast jag kanske inte spelade så mycket. 

– Jag konkurrerade med toppspelare i världen och hade Fatih Terim som tränare. Det är en legend. Det var mäktigt att få vara en del av den fantastiska atomsfär som är runt den klubben. Jag tror inte folk hemma i Sverige förstår hur stor klubb Galatasaray är. Alltså folk gråter på gatorna när de ser bussen åka förbi dem. Så att få se den passionen och att man själv bar tröjan, det var stort.

Det är nästan tre år sedan Durmaz var med i landslaget. Jimmy anser att han varit bortglömd trots att han gjort flera bra prestationer i turkiska ligan genom åren.

– När man spelar i Turkiet så är du bortglömd. När jag var med i landslaget och spelade i Turkiet så var man inte bortglömd. Men så fort man kom ifrån landslaget så blev jag bortglömd. Jag kunde göra monstermatcher utan att det syntes någonstans i svensk media, men i Turkiet var det ”wow” hela tiden. För mig är det viktigare. Jag vet att om jag går ner på stan och sätter mig på ett kafé så kommer folk fram och säger fina saker. Det räcker för mig. Då vet jag att jag har gjort något bra för min klubb där.

Hur ser du på landslaget och att spela där igen?

– När jag var i ”Gala” så tänkte jag på landslaget och då var jag med de första fyra-fem månaderna. Sedan när jag inte fick spela då blev jag inte uttagen heller. Jag tyckte själv att det var fel, eftersom att jag tillhörde en toppklubb och fick hoppa in ofta. Men det var Jannes val och det är inga problem där. När jag bytte till Karagümrük så spelade jag min bästa fotboll och ändå kom man inte med. Nu är jag här för AIK och för mig själv. Kommer man med är det en bonus. Det är inget jag tänker på eller bryr mig om på det sättet. Men får man landslagsuppdraget som spelare är det inget man säger nej till.

Har du haft kontakt med Janne?

– Senast vi hade kontakt var sex-sju månader sedan. Slutet av förra säsongen tror jag det var. Då var vissa skadade och jag var aktuell. Det var sist vi hördes.

Har du följt landslagets matcher?

– Ja, varje match. Man har vänner som fortfarande spelar där och jag vill att det ska gå bra för Sverige. Man vill att det ska vara framgång hela tiden, det är inget snack om saken. Däremot hade vi ett riktigt dåligt år, vi får se vilken riktning de väljer att gå.

Nu blickar Jimmy Durmaz framåt. Han vill sätta avtryck i AIK och lyfta klubben igen. Men det finns fler lag som rustat under vintern och toppstriden brukar oftast vara jämn.

Vilka tampas om det i år?

– Jag tror vi tillsammans med Malmö FF och Djurgården samt BK Häcken kommer vara med. På papperet känns vi som hetast. Sedan blir det inte alltid så, det har man lärt sig genom åren, men så är känslan just nu. Hammarby är också där men dom har haft en stor rotation i truppen. Jag skulle nog säga Häcken, AIK, Djurgården och Malmö.

Se AIK:s träningsmatch mot Bröndby med Expressen Premium