Tänk så slumpartat livet är. Sommaren 1999 – alltså ungefär i samma veva som Vasaskeppet gick under – sommarjobbade jag på Hotel Lysekil som då var ”Västkustens största nöjespalats”, enligt chefen.
19 år, hade precis tagit studenten, hungrig på livet, högst aktiv på båda sidor av bardisken, men inga som helst planer inför hösten. Bästa polarna skulle göra lumpen (ingen succé, hemskickade efter två veckor, man kan ju hoppas på repmånad), men det hade jag ingen som helst lust med, rädd för puffror dessutom.
En några år äldre restaurang- och nattklubbskollega hade varit i San Sebastián och pluggat spanska och vittnade om en angenäm sus-och-dus-tillvaro som även var lärorik.
Då tändes en gnista i lille Markus som aldrig hade satt sin fot i Spanien och än mindre kunde några lokala glosor. Efter bläddrande i en språkresekatalog föll valet på Alicante på östkusten, bland annat för att det stod att staden hade ett ”ljus som gör filmskapare lyriska”.
Märkligt att jag föll för just den frasen och hade ett plötsligt ljusintresse kan tyckas i efterhand, men i väg kom jag och stannade i nio månader.
Det resulterade i ett hyfsat långt äktenskap, två underbara söner och språkkunskaper som faktiskt var avgörande när jag efter journaliststudier och sommarvikariat på GT fick jobb på Aftonbladet.
Drygt tio år senare ledde det till att GT/Expressen lockade tillbaka mig och det har snart gått åtta snabba år sedan dess.
***
Efter otaliga återbesök genom åren – klimatet är fantastiskt och staden härligt pulserande – är jag ett halvt vuxet liv efter första trippen och med grånande tinningar och efterhängsen bukfetma på plats i Alicantetrakten igen för att bevaka IFK Göteborgs träningsläger anno 2023.
I fjol var det mer Erik Sorga-kompatibla Marbella som gällde, i år tänds lägerelden vid Campoamor, ett ställe en bit från svenskkolonin Torrevieja som Pontus Wernbloom vet precis allt om. Den pratglade fotbollspensionären säger att han har tillbringat ganska precis ett år av sitt liv på träningsanläggningen under sina sex säsonger med CSKA Moskva.
Det är lätt att förstå eftersom förutsättningarna är utmärkta, och det är lika lätt att förstå varför den ryska arméklubben lyser med sin frånvaro i vinter.
IFK Göteborg är vana vid att ha många bollar i luften, men på vägen ner blev det lite väl mycket när fotbollarna riskerade att explodera ombord på flygplanet. En nödlandning i Köpenhamn krävdes, men nu är laget på plats i Spanien och det har hänt mycket de senaste dagarna.
Mittbacken Sebastian Hausner, 22, köptes loss från AGF Århus, Calle Johansson på samma position lånades ut till Randers och kontraktslöse Adam Carlén, 22, värvades en kvart senare in och kommer närmast från Degerfors.
Lägg till Sebastian Ohlsson, Anders Trondsen och Elias Hagen på pluskontot – Håkan Mild och gänget gör ett starkt transferfönster, startelvan är kraftigt föryngrad och bredden en helt annan än i fjol. Och lagbygget är hyfsat klart i god tid.
***
Men det tar tid att spela ihop en startelva, insatsen mot Halmstad senast (1-1) var svag, tävlingssäsongen är inte ens tre veckor bort och offensiv kraft behövs. Antingen en etablerad ytter eller en anfallare eller både och.
Samtidigt är truppen både för stor och för dyr. Flera spelare kommer att lämna. Amir Al-Ammari, Simon Thern och kanske även nyblivne mittbacken Filip Ambroz lär av olika anledningar ligga i riskzonen.
Och backen Alai Ghasem, 19, har två gubbar framför sig i kön på båda kanterna, men han känns jäkligt spännande och det tycker nog klubben också.
Två träningspass är inbokade i stort sett alla matchfria dagar förutom onsdag då det är hopp och lek i egen takt på programmet. Tromsö på måndag (15.00) och Viborg nästa lördag (16.00), matcher som Expressen sänder live.
Vad håller de nya spelarna för nivå, börjar Suleiman Abdullahi komma i gång ordentligt efter den lovande halvleken mot HBK, när ska Anders Trondsen visa upp sig, får Sebastian Eriksson något psykbryt och vem är hetast på träningarna?
IFK Göteborgs supportrar har all anledning att hänga med i rapporteringen från Costa Blanca.
