Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Först säljer det att pissa – sen att hylla"

Jörgen Lennartsson.Foto: Bobbo Lauhage / KAMERAPRESS.SE/IBL KAMERAPRESS.SE
Jimmy Thelin.Foto: Stefan Persson / BILDBYRÅN
Jonas Thern.Foto: Ludvig Thunman / LUDVIG THUNMAN EXPRESSEN

– Ena dagen säljer det att pissa, nästa dag att hylla.

Jörgen Lennartsson är intensiv i blicken och pratar snabbt.

Några meter bort står Graham Potter.

I kväll kan han vinna sin första titel i svensk fotboll. Med sitt Östersund har han blivit omslagspojke för en revolution på den svenska tränarscenen.

Men när Sverige bekantar sig med trebackslinjer och träningsmetoder från fjärran är inte allt harmoniskt.

SportExpressen kartlägger ett paradigmskifte som inte passerar helt smärtfritt.

– Det blir så mycket mytbildning.

Jörgen Lennartsson är framåtlutad, yvig, ansträngd och lätt röd i ansiktet.

– Vi har jobbat extremt mycket med vårt passningsspel under flera år. Ändå finns det en myt om att Blåvitt spelar mer rakt och direkt, på ett sätt kopplat till klubbens historia, säger han.

Det har varit en lång dag. Både Jörgen och lagkapten Mattias Bjärsmyr anser sig ha fått svara på för många kritiska frågor under den allsvenska upptaktsträffen, och när jag slår mig ned för att diskutera med IFK Göteborgs tränare går han på högvarv.

Ett par meter bort står Graham Potter med armarna i kors. Framför sig har han en lång kö av reportrar som väntar.

– Alla gillar normen. Alla gillar att veta hur saker fungerar. Så fort du gör något annat kommer folk be dig återgå till normaliteten. Men fotbollen har inget rätt och fel, säger han.

Vi befinner oss i mars 2017 och enligt Svenska fotbollförbundet mitt i ett ”paradigmskifte”.

Man pratar om en "akademisk revolution”, en ny lärandekultur och en våg av influenser från kontinenten som har skapat ett uppbrott från traditioner i svensk fotboll. I allsvenskan spelar inte alla lag 4-4-2 längre. Det finns spelare som inte tillbringar försäsongen under bänkpress, nykomlingar som hänger kvar med stort bollinnehav och något annat än zonförsvar. Kortvuxna, tekniskt begåvade spelare gör entré på bred front.

Det är lätt att dras med i en populär skildring av den här utvecklingen: Graham Potter som affischnamn för det "nya och spännande", Jörgen Lennartsson, med sin långa erfarenhet, som en representant för det "förflutna" - en scen som just nu utspelar sig på ett konferenscenter i Uppsala.

Men är det rättvist? För vad är det som händer egentligen?

"Vi kändes fastfrusna här"

– Jag tror att vi är på frammarsch.

Jonas Thern blickar ut över Friends arena. Han har precis avlagt sin scoutrapport inför landslagets VM-kvalmatch mot Vitryssland. Nere på planen springer Viktor Claesson och Niklas Hult runt i A-landslagets träningsdress – bägge fostrade under hans vakande öga i Värnamo.

För bara ett par år sedan var Thern en av svensk fotbolls mest högljudda kritiker. Vid ett tillfälle sa han att han ”hatade svensk fotboll”. Samarbetet med förbundet har tagit lång tid att odla fram. Länge hade han helt andra idéer och vägrade gå deras tränarutbildning.

– På min tid fanns det ingen som spelade något annat än 4-4-2. Fotbollen sprang på som fan ute i Europa, men vi kändes fastfrusna här, säger han.

När jag börjar arbeta med den här texten får jag höra nästan exakt samma sak från många håll.

– Jag tycker generellt att det har funnits för lite nyfikenhet i svensk fotboll när det gäller taktisk utveckling. När jag kom upp handlade den offensiva idén mycket om att slå den djupt eller högt och skarva vidare. Vi var bra på fasta situationer. Stora starka spelare, minns Markus Rosenberg medan han pratar om Östersund som en potentiell guldkandidat i allsvenskan, hyllar detaljer i IFK Norrköpings taktiska angrepp och kallar Jimmy Thelin i Jönköping Södra för ”revolutionerande”.

Att nämna Jönköping Södra när man pratar om vad som händer bland svenska tränare är också vanligt. Thelin har hämtat inspiration från den portugisiske fotbollsakademikern Vitor Frade, vars teorier även väglett landets armé av tränare som just nu firar stora triumfer ute i Europa - från José Mourinho via Fernando Santos EM-guld till Monacos succé under ledning av Leonardo Jardim.

Jimmys bror, Tommy, som är anfallare i J-Södra, berättar hur de oortodoxa träningsuppläggen och Frades principer, ofta representerade av begreppet "taktisk periodisering", som mer eller mindre går ut på att allt ett lag gör ska gå att härleda till spelsättet, först gjorde spelarna lite frågande.

– Jag var van vid att lyfta vikter och känna mig stark på försäsongen, så man undrade ju vad han höll på med först. Men jag menar, det har varit rätt lyckat. Det var väl tredje året i rad vi hade minst antal skador?, säger han.

– Han gör något nytt. Men han gör något rätt.

Då var det mycket prat utifrån om att vi spelade med trebackslinje. Vi fick höra att vi inte kunde göra det i Sverige

Graham Potter sträcker på ryggen och gnuggar sig i ögonen.

– Alltså, fotboll som bransch är väldigt konservativ. En tränare riskerar alltid att få sparken. Det uppmuntrar inte en speciellt kreativ miljö, utan snarare en konservativ miljö. Folk vill göra det de har gjort, de vill inte experimentera och göra misstag, säger han.

Att han är engelsman har viss historisk betydelse.

Sveriges största framgångar på landslagsnivå kom under ledning av George Raynor på 1940- och 50-talen. Två decennier senare skulle Roy Hodgson och Bob Houghton göra enormt avtryck med sina insatser i Malmö FF och Halmstads BK.

Svensk fotboll blev trogen deras tankegods, med stort fokus på organisation, idén om press och understöd, men även en riskminimerande prägel, alltsammans gärna presenterat i en rak 4-4-2-formation. Har man tittat på svenska landslag, bland annat under Lars Lagerbäcks ledning, eller allsvenskan de senaste decennierna, känns nog spelsättet igen.

 

I kväll kan Graham Potter vinna sin första titel i svensk fotboll.Foto: Tobias Nykänen / BILDBYRÅN

 

Samma idéer har till stor del format den engelska tränarskolan, den sortens fotboll har prenumererat på jobben i ligasystemet, men Potter ville något annat och valde att emigrera när Östersunds ordförande Daniel Kindberg gav honom chansen att arbeta mer frigjord.

– Jag tittar tillbaka på min karriär och mina år inom utbildningsväsendet. De uppmuntrade mig att lära mig saker, att göra misstag men lära mig av dem. Utveckla och prova saker. Du har ofta svårt att göra det i den professionella yrkesrollen, den är väldigt resultatorienterad, säger han.

Potter berättar hur han kom till Sverige och såg mönster i hur lag spelade i superettan, division ett och två, hur han drog slutsatsen att Östersund var tvungna att göra något helt annat.

– Vi ville vara annorlunda och flexibla, spela en mer tekniskt orienterad fotboll med större bollinnehav fast i olika formationer. Vi började titta efter spelare som den mer konventionella svenska marknaden inte uppskattade, eller inte ville ha. Brwa Nouri är ett bra exempel, Alex Dyer ett annat, fast i England. Vi har haft större fokus på att hämta in tekniska spelare.

– Men det är klart att man har stött på motstånd. När vi var i division 1 var det mycket prat utifrån om att vi spelade med trebackslinje. Vi fick höra att vi inte kunde göra det i Sverige, att det är ett "fyrbackslinje-land".

"Då kallas man naiv i stället"

– Det är att svära i kyrkan.

Rikard Norling ler försiktigt och försöker välja sina ord med omsorg.

– Det vi håller på med i AIK, det är ingenting jag kan läsa om i kurslitteratur för utbildning av svenska tränare. Så är det. Sedan vet jag att fotbollsförbundet säkert har ambitionen att det inte ska vara så, men det gör att jag söker mig till andra platser. Men det blir ju en konkurrensfördel. Nu tror jag att många har fått upp ögonen för J-Södra och Östersund. Det är ju liksom inte bara tur. Eller hur? Det skapar tränarkolleger som kanske försöker kväsa något eftersom de inte är bekväma med utvecklingen. Men den kritiken får aldrig grepp, säger han.

I Uppsala har Kim Källström tagit skydd bakom ett bord.

Upptaktsträffen lider mot sitt slut, och nu sitter han hopsjunken, märkbart trött på att svara på frågor.

– Alltså, Sverige var väldigt fyrafyratvåigt, om det finns ett sådant uttryck? Annars skapar vi det här. Så är det inte längre. Det fanns en tid när Blåvitt, 4-4-2 och hela den grejen regerade. Det är svårt att bryta mönster. Ska man vara innovativ men inte får resultat kallas man naiv i stället. Allt behöver förnyas och utvecklas. Jag som du. Nu har vi nya tränare och många lag som har fått framgång med något annat, säger han.

Det finns ingen svensk modell längre, nu är det gudskelov mycket mer mångsidigt

Bara tio meter bort är Jörgen Lennartsson redan uppe i varv.

När jag lyckas tränga mig in till honom ber jag om hans syn på den fotbollsideologiska mångfalden som uppstått i Sverige.

– Jag skulle tro att under minst 20 av de 27 år jag har varit tränare, har jag varit i väg i minst en eller två veckor och besökt klubbar och sett på matcher, off-season. Då plockar man saker både här och där. Jag tycker att det är väldigt utvecklande och bra att det finns lag som spelar på olika sätt med olika formationer, metoder, offensivt och defensivt. Det blir en dynamik, man ställs inför situationer som är helt annorlunda än när båda lagen spelar 4-4-2 och har samma löpvägar och passningsmönster. Då kunde man försvara i sömnen. Idag måste du tänka mycket mer, säger han.

– Men...

Vi har pratat i mindre än en minut när det ivriga engagemanget börjar få sällskap av en frustrerad ton.

– Det gör att det blir en utmaning för mediekåren att analysera och beskriva våra spelsätt. Där har man kanske inte hängt med. Det blir ganska mycket mytbildning.

Vad menar du med mytbildning?

– Det betyder att det i dag ställs väldigt höga krav på mediekåren, man måste se vad det verkligen är som händer på planen. Jag tycker att det är så. Ser du det som händer, eller ser du det du förväntade dig skulle hända? Det får du själv värdera, hur din kår är. Men skitsamma. Många känner sig nog lite missuppfattade, det är lätt hänt när man gräver ned sig för djupt i den typen av debatt i medierna. Man håller sig ganska ”light” när man diskuterar det där. Problemet är att det inte ger dig och dina kolleger så mycket klick.

Men nu pratar vi ju om det, oavsett om det klickas.

– Haha, ja. Bra jobbat! Men allvarligt talat. Ingemar Stenmark sa en gång att det inte är lönt att förklara saker för människor som inte begriper det. Nu menar jag inte alls att det är så i fotboll.

Vad menar du då?

– Vi kan ta England. Om du tittar på Monday Night Football när de går igenom taktiska detaljer på Sky Sports. Gary Neville och Jamie Carragher och de gubbarna. Nu tycker jag att C More har en ambition att göra detta bra, det blev sämre när TV4 kom in i bilden, det var bättre utan TV4, tycker jag. Men det kanske har med kommersiella tankar att göra. Aja. Nu säger jag mycket här. De har en ambitionsnivå som är hög, Jens Fjellström var väldigt bra när han var där. Men det krävs hög kompetens och förberedelsearbete, det är väldigt viktigt.

Jörgen hämtar andan.

– Sedan har tränarutbildningen fått mycket skit. Det är helt felaktigt. De som kritiserar tränarutbildningen har aldrig gått på den. Den har ändrats otroligt mycket. Där har du ett uppslag.

"De är väldigt oortodoxa – gläder mig"

Urban Hammar är gruppledare för tränarutbildningen på Svenska fotbollförbundet.

Han tecknar snabbt och entusiastiskt ett porträtt av stor förändring i svensk fotboll.

– Det är ett paradigmskifte, det är det. Det finns ingen svensk modell längre, nu är det gudskelov mycket mer mångsidigt. Omvärldsanalysen är så mycket bättre, tränarna är mer uppdaterade och det ställs högre krav på att man driver utveckling själv. Vad vi ser i Sverige är nu en plötslig, yngre generation tränare. De räds inte att säga att de har hämtat sina idéer från andra delar i världen. De är vakna, omvärldsorienterade, går inte i samma fotspår, de odlar sin yrkesidentitet. De vågar fullfölja sina idéer, de är väldigt oortodoxa rent taktiskt, men vågar stå fast vid det. Det gläder mig, det betyder att vår utbildning biter.

 

Förbundets Urban Hammar.Foto: Robin Nordlund / © BILDBYRÅN

 

På vilket sätt?

– Vi vill bidra till att tränarna ska bli självständiga, de ska skaffa sig en yrkesmässig identitet, en prägel. Så var det inte när jag gick pro-utbildningen för 26 år sedan. Då fanns ingen mångfald när det gäller tolkningen av hur lag kan spela. Men nu skolar vi inte någon i en taktisk anda.

Även Hammar söker sig snabbt till Portugal när han ska förklara varifrån vågen av innovation kommer.

– Influenserna från Vitor Frade och Portugal har en väldigt akademisk hållning till tränaryrket och fotbollen som spel. Tränarutbildningen i Sverige har i alla tider byggt på beprövad erfarenhet. Alltså: Erfarna tränare tar emot mindre erfarna tränare i en utbildningssituation och så lär man varandra vad man har varit med om. Det ett klassiskt bildningsideal. Det är sedan Platons tid, men du kan inte chansa med idéer och åsikter. Vi måste stå på akademisk botten. Vi pratar om innovation, självständighet, vetenskaplig fakta.

När ändrar sig det?

– Ja du, efter 2010. De internationella tendenserna kring träningar och träningsplanering börjar kretsa kring att bli väldigt trogen spelet. De har fotbollsanknytning. Det predikar vi, vi måste vara nära spelet. Matchlika, relatera till situationer som spelarna känner igen. Att vi inte håller på med mystiska metoder som inte går att relatera till.

Så vi talar om en sorts upptäckt av okunnighet här?

– Jag skulle kalla det för omedveten inkompetens. Vistas man i en och samma miljö för länge och bara jobbar med intern, beprövad erfarenhet, då blir man isolerad. Det fungerade kanske förut när alla var isolerade. När det bara var italienska tränare i Italien, engelska i England, svenska i Sverige. Men så fort vi får en migration av fotbollsprofessionalism, då händer det grejer.

Migration, innebär det att vi snart får se fler svenska tränare göra karriär utomlands? Kanske i större ligor?

– Jag tror inte det. Jag beklagar att jag säger det. Kompetensen finns. Vi har en språkkunnig, omvärldskunnig och drivande tränargeneration, men den internationella arbetsmarknaden är cynisk och stenhård. Det är väldigt, väldigt svårt att bita sig fast. Och det är inte speciellt trendigt med svenska tränare.

Lagerbäck tar Sverige till fem raka mästerskap. I slutet pissar alla på honom och hans fotboll. Nu blir han glorifierad hjälte

Jonas Thern ryser till och ruskar på axlarna medan han börjar gå ned för läktaren på nationalarenan.

I tio minuter har han stått här, iklädd förbundets träningskläder, och pratat hoppfullt om en utveckling han tidigare dömt ut.

Att svensk fotboll har genomgått ett uppbrott från en härskande kultur och omfamnandet av en annan råder ingen tvekan om.

– Det har förändrats enormt mycket. Jag har inte gått några själv, men de som formar innehållet i utbildningarna nu menar ju att man går mer mot spelmoment, mot mer fokus på teknik. Det speglar sig i allsvenskan, inte minst när det gäller Östersund.

På upptaktsträffen har det blivit bråttom. Kön till Graham Potter ringlar sig fortfarande lång, men för Lennartsson börjar tiden bli knapp. Tåget till Göteborg går snart och Mattias Bjärsmyr står med jackan på.

– Lasse Lagerbäck tar Sverige till fem raka mästerskap. I slutet pissar alla på honom och hans fotboll. Nu blir han glorifierad hjälte när han gör samma sak med Island, bland dina kolleger, säger Lennartsson medan stolar börjar skjutas undan.

– Ena dagen säljer det att pissa, nästa dag att hylla. Jag har inga synpunkter på att det är så, jag bara konstaterar att det är så. Det finns inget rätt eller fel. Slutresultatet är ju: Vann man eller förlorade matchen? Roberto Martinez gjorde ett kanonjobb med Everton, det slutade med banderoller om att det var en "No-winning-style” eller ”Results before beauty”. Alltså, då vänder pendeln. Så är fotbollen. Det är en så extremt komplex värld.

– Jörgen, nu måste, måste, måste vi gå, ropar någon i bakgrunden.

Lennartsson reser sig.

– Några var här förut. Nu är de där. Några var där förut. Nu är de här.