Douglas Bergqvist fick fly Ukraina när kriget bröt ut

Via diverse nyhetsförmedlare följer han kriget.

Via den interna chattgruppen följer han sina före detta lagkamrater, tränare och övriga ledare som sadlat om till soldater, redo att in i döden försvara Ukraina. 

Douglas Bergqvist, som i januari lämnade allsvenska Kalmar FF för Tjornomorets Odessa, är sen en tid tillbaka hemma i Sverige och Östersund.

”Jag vill inte göra någon intervju. Jag vill bara säga att jag lyckades ta mig ut och att jag är trygg”, skrev han i ett sms till SportExpressen den 25 februari, dagen efter att ryska styrkor invaderat Ukraina.

Han fortsatte:

”Mina lagkamrater och det ukrainska folket är i krig och alla mina tankar och böner är hos dem och deras familjer. Ingenting annat är viktigt”.

13 dagar senare känner 28-åringen att det finns mer att säga.

Om situationen i Ukraina, om stoltheten han känner inför sina lagkamrater som är kvar och strider – men också om sin egen upplevelse och flykt undan det fasansfulla.

Och om skuldkänslorna.

– Jag hade tur som lyckades lämna, men det är fortfarande svårt att kunna känna sig positiv. Det har helt ärligt varit svårt att ha ett leende på läpparna och jag har inte riktigt varit mig själv, säger han.

– Det kallas överlevarskuld. Man mår på ett sätt dåligt för att man tog sig därifrån och lämnade allt. Därför har jag inte velat göra några intervjuer. Det är svårt att sätta ord på det.. men jag måste försöka gå vidare och göra det jag kan gör att hjälpa människorna i Ukraina.

”Jag fick rysningar direkt”

Samtidigt är han, återigen, noga med att poängtera att fokus bör ligga på Ukraina och dess befolkning.

– Av respekt för alla som är kvar där nere och är beredda att offra sina liv för sitt land.. det jag har varit med om är ingenting. Jag har väldigt stor respekt för dem och Ukraina som land. Det går inte att med ord beskriva känslan man har för dem, hur starka och heroiska de är. 

– Jag vill därför inte lägga för stor vikt vid min egen upplevelse och kommer aldrig vilja göra det. För det de går igenom dagligen, det går inte att jämföra med mig, säger han.

Konflikten i östra Ukraina hade pågått i nära åtta år när Douglas Bergqvist skrev på för Tjornomorets Odessa vid Svarta havets kust.

Där och då kände han ingen oro inför att situationen skulle förvärras.

– Nej, allt kändes normalt och lugnt. Det var mest snack utifrån. Vi levde våra liv som vanligt. Det kom en avrådan från UD, men jag kände mig fortfarande väldigt trygg i Ukraina och Odessa, det står jag fortfarande för.

Han kommer aldrig glömma torsdagen den 24:e februari.

– Jag vaknade vid fem på morgonen av att min rumskompis pratade i telefon med sin fru. Det framgick tydligt att de båda var upprörda och jag frågade honom om allt var okej. Då sa han bara: ”Kriget har startat”.

Bergqvist fortsätter:

– Jag fick rysningar direkt. Först då insåg man.. det här är på riktigt. Det här är allvar. Jag hade flera missade samtal från min fru och gick in och kollade nyheterna. Sen började det, hela projektet att ta sig därifrån. Jag kommer aldrig glömma det.

Mötte ryska soldaterna på vägen

Ligakonkurrenten Desnas fick se sin hemmaarena delvis förstöras i en rysk attack.

– Jag vet inte vad jag ska säga. Det är svårt att sätta ord på det. Fotboll är fotboll, det är en sport och det finns viktigare saker. Men jag vet hur mycket fotbollen betyder för ukrainarna. Det är så tragiskt, säger han.

Fotbollsklubben Tjornomorets Odessa hjälpte till att få fram en bil och tillsammans med fem lagkamrater, också de utlänningar, påbörjade Douglas Bergqvist flykten från Ukraina.

Samtidigt strömmade det obekräftade nyheter från alla håll och kanter; ”Bomber har detonerats i Odessa”, ”Ryska styrkor en halvtimme ifrån Odessas hamn”, ”Soldaterna har landstigit”. 

Men också sms från hustrun, familjemedlemmar och vänner hemma i Sverige.

– Det var det värsta, tillsammans med ovissheten. Det var så mycket information från olika håll och så familjen som naturligtvis var orolig.

Han fortsätter:

– När man blickar tillbaka nu så inser man att läget inte var så allvarligt som det kändes. Situationen var betydligt värre i Kiev och andra städer. Men helt ärligt.. där och då kändes det som att det var leva eller dö. Att varje litet beslut man fattade kunde vara livsavgörande.

Bilen rullade vidare genom sydvästra Ukraina mot Moldavien.

Vid gränsen såg han de ryska soldaterna.

– Då kände jag bara: ”Okej.. det här är på allvar”.  Då var det läskigt. Jag ska inte sitta och ljuga och säga att jag inte var rädd. För det var jag.

– Folk kanske har en bild av mig att jag är, jag vet inte.. tuff? Med tanke på hur jag är på fotbollsplanen och så. Men jag var definitivt rädd i perioder. Vanligtvis när man kommer till en situation där det står mellan att fäkta eller fly väljer jag det första, men nu var det fly som gällde. Samtidigt hade jag inte så mycket tid att vara rädd. Det var nog mycket värre för min fru och min familj som satt och följde nyheterna.

Hyllar lagkamraterna: ”Riktiga hjältar”

Väl framme i Chisinau, strax efter midnatt, lyckades de tajma en nattbuss till Bukarest. Resan till den rumänska huvudstaden tog sju timmar och plötsligt satt han på ett plan till Tyskland.

40 timmar efter att resan startade var han framme hemma i Östersund.

– Det var 40 långa timmar med en timmes sömn, om ens det. Det var en stressig period, men jag hade tur som kunde ta mig därifrån. Det är inte alla som har kunnat det. Jag kan skatta mig lycklig. 

Hur är det att sitta hemma i tryggheten och följa nyhetsuppdateringarna?

– Det är tufft, säger han.

 Och blir tyst i några sekunder.

– Första veckan var det väldigt tufft. Vi har en chattgrupp med spelare och ledare från laget och man ser dagligen deras styrka, hur positiva de fortfarande är, trots det fruktansvärda som pågår. De är riktiga hjältar. Det är rörande, hemskt och jobbigt. Någonstans måste man försöka hitta vägar att fortsätta med sitt liv, göra det man kan på andra sätt, i stället för att dra fötterna efter sig, som jag gjorde under en period efter att jag kommit hem. 

På vilket sätt?

– Det är det där med överlevarskulden. Varför skulle just jag ta mig ut? Den är tufft att hantera.  Jag hade tur och tog mig ut, men om jag ska vara ärlig: hade jag inte haft fru och familj som älskar mig så tror jag att jag hade stannat kvar där nere och hjälpt mina lagkamrater.

Douglas Bergqvist fortsätter:

– Jag var bara där i sex veckor, så det låter säkert konstigt.. men jag fick uppleva så mycket och fick så stor respekt för de människor som jag träffade. När jag kom hem.. fotbollen var det sista jag tänkte på och det är tur att man har nära och kära som bryr sig, det gjorde det lättare. Det är inte kul att sätta på nyheterna och se vad som händer.

Kan återvända till allsvenskan

Hur mår du i dag?

– Jag kan inte säga att jag inte mår bra. Jag lever, jag har en familj som älskar mig. Jag mår bra och måste vidare. Jag kan inte kontrollera det som händer i världen. Jag är redo att ta nästa steg och återuppta livet. Det var fotbollen som tog mig till Ukraina, jag fick uppleva något jag aldrig vill uppleva igen. Men det finns så mycket positivt att ta med sig också. 

Douglas Bergqvist gjorde 125 matcher för Östersund och 39 för Kalmar FF.

Fram till den sjunde april har han möjlighet att skriva på en ny klubb, detta efter att Fifa beslutat att göra ett undantag för spelarna i den ukrainska ligan.

– Just nu är min agent Gustaf Grauers ute och letar efter ny möjlighet att spela fotboll igen. Det är det jag älskar. Vi får se vad som händer i framtiden, just nu är allt oklart. Fokus ligger på att hitta något nytt. Jag vill ge allt för ett lag igen om det finns möjlighet, säger Bergqvist.

Sverige eller utomlands... Just nu har han inga krav.

– Nej, egentligen inte. Jag är öppen för allt just nu. Det är som det är och jag är inte dum, jag fattar ju att det är en speciell väldigt speciell situation.

– Jag vill bara spela fotboll, oavsett var det är. Jag vill bara spela fotboll igen, något jag har saknat de senaste veckorna.

Finns det intresse från allsvenska klubbar?

– Jag vill inte gå in i detalj, sånt får agenten sköta. Jag har helt ärligt inte varit så sugen på snacka fotboll alls med min agent. Men nu måste jag ta tag i mitt liv och min karriär. Det dyker upp grejer, det gör det. Alla möjligheter är en bra möjlighet.

”Man ser dem i ögonen... inget man glömmer”

Han utesluter inte spel i superettan med Östersund. Samtidigt:

– Om jag ska vara ärlig så säger jag inte nej till något, men jag vet var jag kommer från. Det är klart att jag vill fortsätta på högsta nivå. Det började väldigt bra i Ukraina och vi var på god väg mot något bra, jag vill fortsätta ta kliv uppåt. Jag siktar på det högsta möjliga, men vi får se vad det blir.

Douglas Bergqvist är redo att ta sig an fotbollen igen.

Samtidigt är det svårt att släppa lagkamraternas blick när kriget kom till Ukraina.

– De är bestämda i att de ska stanna, att det ska få ett gott slut. De vill inte att man tycker synd om dem, de är stolta över att försvara sitt land och jag är stolt över dem. Jag har kontakt med dem och försöker snarare vara positiv och uppmuntrande.  Sen uppmanar jag alla att hjälpa till, med de medel du kan. Skänk pengar, kläder eller skor om du har möjlighet. Ta emot flyktingar i ditt hem om du kan. Jag känner människor i kriget, bra människor med familjer. Jag kan inte tycka synd om mig själv, jag måste ta mig vidare i livet och det finns så mycket man kan göra för dem.

Douglas Bergqvist avslutar:

– När man sett dem i ögonen, hur de är redo att slåss för sitt land och sin familj, det är inget man glömmer.