Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det finns ingen seriös guldstrid att prata om

Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: HENRIK ISAKSSON/IBL / /IBL

Det hade nästan blivit lite enformigt.

Match efter match, nolla efter nolla, steg efter steg mot världens sämst bevarade hemlighet: AIK:s SM-guld 2018.

Vem skulle bli dagens huvudperson i det industriella segertåget? 

Ingen! I stället blev det en annorlunda eftermiddag på Nationalarenan.

AIK har vaggat in många lag i falsk trygghet den här säsongen, låtit sina motståndare äga bollen och flytta fram, men neutraliserat anfallsförsöken, gjort det sterila passandet i sidled till en effektiv metod för att få tiden att gå. 

Idag föll man offer för samma känsla.

Såg det säkert ut? Kändes det lika lugnt som vanligt? Det var det inte. 

Örebro upplevde ingen falsk trygghet, man hade länge en fot i matchen på riktigt, ett riktigt spelövertag mot ett AIK som inte riktigt gick att känna igen, till synes oförmögna att hålla fortet, utspridda och enkelt passerade i ytor som man i normala fall äger fullständigt.

Gästerna tog det som erbjöds och åker hem med en riktig poäng, en man förtjänade, och AIK:s riktiga firande får vänta på sig.

 

Han personifierar AIK

Ni vet det där gaggiga Einstein-citatet om att det är galenskap att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat? AIK 2018 vill ha samma resultat om och om igen – alltså gör de samma sak. 

"Nästa lag till rakning"-känslan hägrade när Örebro kom till Solna.

När man gör samma sak vecka efter vecka blir det nästan svårt att särskilja segrarna från varandra. Ingen spelare i detta AIK personifierar egenskapen att bara reproducera samma vinnande, disciplinerade, dominanta styrka i match efter match som Per Karlsson. Hela hans karriär har präglats av en sorts tyst leverans; aldrig för dålig att skeppas härifrån, aldrig för bra för att gå samma öde till mötes, men alltid en referenspunkt när AIK behöver hitta rätt nivå.

Skulle man kanske rikta förstoringsglaset ditåt i dag? Var det här matchen som på ett bra sätt exemplifierade Per Karlssons stora del i det kommande SM-guldet?

Kristoffer Olsson glänste igen

Det var den sortens frågor som ockuperade mina tankar innan matchen.

Eller kanske Kristoffer Olsson? Han och hans glimrande avskedsturné som sammanfaller med den här säsongsavslutningen.

Det såg ut så ett tag. 

AIK kopplade som väntat ett robust grepp, men mot ett gästande lag som var väl samlat från start. Utan boll stod ÖSK i 5-4-1 med ungefär alla spelare på egen planhalva. När man återvann den skickades Rogic eller Kennedy Igboananike i väg i djupled, men till liten nytta.

Istället blev det som det ofta har blivit här den här säsongen, en möjlighet för AIK att testa olika anfallsmönster. Framgången beror ofta på hur snabbt man flyttar bollen i sidled, och här gick det till en början lite för långsamt, med  Olssons mer direkta genombrott som mest effektiv metod.

Det var också han som skulle bryta dödläget. AIK sjönk ned lite efter en halvtimme, lät Örebro flytta upp i ett sällsynt etablerat anfall, vann tillbaka bollen och straffade sitt motstånd skoningslöst. Det var ett mål som på vissa sätt påminde om öppningsmålet mot Dalkurd för en vecka sedan: Snabbt, rakt, genom mitten, med Tarik Elyounoussi på en cykel och Olsson på den andra, speluppfattning i ilfart och ett behärskat avslut från en spelare som går från klarhet till klarhet.

Olsson glänste ännu mer efter sitt mål. Hans bästa aktion kom drygt tio minuter senare när han vände bort två spelare från gästerna, accelererade förbi ytterligare en och var några millimeter från att frispela Elyounoussi. Det var den sortens ögonblick av överlägsenhet som han har börjat visa med en annan regelbundenhet nu, en som med all sannolikhet innebär att han bara har några få matcher kvar att spela i allsvenskan.

Pannben av pansar

Vi hade sett den här matchen förut, vi skakade nästan på huvudet här, några av oss – men vi underskattade Örebro, och vi skulle snart se ett annat AIK än det vanliga.

Gästerna gjorde vad man kunde efter ledningsmål, bytte skepnad när vi närmade oss halvtid och stressade inte upp sig. Michael Almebäck fick lagets dittills bästa chans i minut 45 efter en sekvens av kortpassningsplotter och flipper i AIK:s straffområde, men en lysande reflexräddning och utrusning av Oscar Linnér stoppade en kvittering. 

Att man har tränat jättemycket på sin uppspelsfas, det syns, och den fungerar ganska bra, med spelare som vågar och klarar att trä bollen mellan högt pressande motståndare ganska ofta, även om en och annan hamnar snett när inte Nordin Gerzic är involverad. 

I andra halvlek ökade man tempot och lyckades med något så ovanligt som att ta sig fram centralt i planen. Man splittrade AIK:s block på ett sätt som inte många lag (Norrköping det enda jag kan säga på rak arm) har gjort i år, men man saknade förmågan att omvandla matchens kaosliknande riktningsförändring till målchanser.

AIK hade sina möjligheter att punktera, men man såg okontrollerade ut bakåt, utsatta för något som inte kändes superhärligt, det syntes också minuterna innan Heradi Rashidi fick bollen på handen och Nahir Besara fick möjligheten från elva meter. 

Fram klev mannen med ett pannben av pansar, Oscar Linnér, och bjöd på vad som kändes som ett ikoniskt ögonblick till guld-dvd:n som AIK:s klubbshop säkert sitter och filar på.

Var det Linnér som skulle synas på omslaget den här gången?

Ingen huvudperson alls

Örebros säsong har haft olika ansikten, men den ser ut att sluta med en drös positiva signaler inför framtiden. Efter den lovande starten och alla obesegrade matcher man staplade i början på säsongen kom en dipp. Hade säsongen fortsatt ditåt, och gått från bra till sämre, då hade Axel Kjäll och hans gäng haft svårare att arbeta vidare med samma trovärdighet som man har nu, när formkurvan har vänt tillbaka. 

Även om tillvaron i tabellens grådaskiga mittenrike inte är så himla spännande finns det ändå inslag i spelet som antyder att man lagt vissa grunder. 

Idag var ett praktexempel.

Om man samlar indikationer och tecken på framsteg att ta med sig in i säsongen 2019 fick man med sig både prestationen, resultatet och kvitteringsmålet härifrån. Filip Rogic slungade in 1-1 bakom en utsträckt Linnér, och det kom inte från ingenstans alls.

Till omslaget denna eftermiddag. Vem sätter vi där? Linnér? Olsson? Per Karlsson?

Nej, ingen huvudperson i AIK, förvisso ingen seriös guldstrid att prata om med tanke på resultaten på andra håll, men heller ingen spik i kistan.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!