Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Det blir för mycket att bära när jag mår skit”

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

Efter en nedbrytande axelskada var Johan Wiland nära att ge upp. Nu har han hämtat sig och är redo att fortsätta sin resa med Hammarby.

SportExpressen möter målvakten för att tala om vägen tillbaka, att våga vara öppen med sina problem och att han inte ser slutet på karriären riktigt än.

– Jag var nära att ge upp både fyra, fem och sex gånger, säger Wiland.

Johan Wiland funderar en stund samtidigt som han håller kvar blicken lite extra länge på tallriken framför honom. Jag har precis bett honom att ta mig genom året som varit.

Efter ett tag pustar han ut.

– Det har varit jobbigt, mestadels. Jag har varit skadad en hel del, säger 38-åringen.

Hur var det i våras när allsvenskan drog i gång?

– Jag tog ut metallskruvarna från min vänstra axel när serien startade, då var det som värst för min del. Jag har fått kämpa mig tillbaka och samtidigt stötta grabbarna. Det har varit en hård tid och det är aldrig lätt att komma tillbaka från en allvarlig skada. Det var faktiskt jobbigare än vad jag trodde. Jag är väl inte tillbaka än om man tittar på vart jag står i dag. Jag skulle behöva ett par eller tre år på mig.

Så pass?

– Ja, när man är så gammal så går läkningen inte fort. Det går mycket långsammare och jag känner det på varenda kroppsdel. Jag är väldigt nöjd över att jag kunnat komma dit jag är i dag, det gick trots allt.

Wiland: ”Gick dit för min och familjens skull”

Det är torsdag på Hammarbys träningsanläggning i Årsta. Vi sitter runt ett av de runda borden i matsalen och Johan Wiland tar mig genom månaderna efter axeloperationen för nästan exakt ett år sedan. Det har varit en lång och krokig väg tillbaka.

Han har brutit ihop många gånger, men vägrat att ge upp.

– Först och främst har jag en fru som varit otroligt stöttande. Men jag tog hjälp av en psykolog också, annars hade det nog inte gått. Jag gick dit för min och familjens skull, man vill inte lägga den bördan på sin fru eller familj, det blir för mycket att bära när jag är nere och mår skit, berättar målvakten.

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN

Många kan tycka att det är jobbigt att blotta sin sårbarhet. Men Johan Wiland vill vara rak och ärlig. Enligt honom är det viktigt att våga prata om sina problem öppet.

– Det här med att ta hjälp utifrån, det är underskattat. Det är många som ser ner på det och tänker ”äsch, det är inte så jävla jobbigt, det är bara bita ihop”. Det var exakt det jag gjorde, dock alldeles för länge, sedan sprack det. Det är bättre att man tar hjälp när man känner att det går åt det hållet.

– Jag har tagit hjälp av det i många år, från tiden i FC Köpenhamn och framåt fast i olika omgångar. Det har varit skilsmässa, dåliga tider i karriären och mycket på vägen. Man är stark som individ, men man är mycket starkare om man får hjälp.

I våras efter en Hammarby-match pratade vi om din rehabilitering. Då siktade du på att spela efter sommaren men du var inte helt hundra om du skulle klara det. Har du haft många tunga stunder på vägen tillbaka?

– Ja, herregud. 

Wiland drar ut på svaret en stund.

– Jag var nära att ge upp både fyra, fem och sex gånger. Jag har tvekat på mig själv. Jag har varit i de lägen när jag har tänkt ”nu skiter jag i det”.

– Jag kunde inte göra något med armen i tre månader. Då blir man deprimerad. Man märker bara att ens kropp förfaller, hela armen blir tunn som en pinne. Det hände aldrig när jag bröt armen och var borta i nio månader, för då kunde jag fortsätta. Det är det hårdaste jag varit med om rent fysiskt.

När det var som allra tuffast fann han styrka genom andra. Oftast från folk i sin närhet, men också från gamla Malmö FF-supportrar som han fortfarande har kontakt med.

– Många säger ”fan, du har gett oss så mycket i Bajen”, men även gamla Malmöiter som jag träffat på vägen. Allt det här har fått mig att tänka ”fan, ge mig chansen”, även fast att det har varit jävligt jobbigt. Till slut, med lite hjälp på vägen, så tar man sig tillbaka. De har gett mig kicken för att jag ska ta mig över hindret.

Johan Wiland: ”Hoppas kunna hålla på ett tag till”

4 augusti 2019.

Hammarby gästar Kalmar FF på Guldfågeln arena. Johan Wiland sitter på bänken för första gången efter det långa skadehelvetet. Han får se Mats Solheim nicka in 1-0 strax innan paus och det ser ut att bli en komfortabel resa mot tre poäng för Hammarby.

Men strax efter halvtidsvilan händer något.

I den 59:e minuten löper Kalmars Alexander Ahl-Holmström på en djupledsboll. Hammarbys målvakt Davor Blazevic kommer ut sent på bollen och knockar Kalmaranfallaren som faller till marken.

Efter en lång överläggning bestämmer sig domaren Victor Wolf att visa Blazevic det röda kortet och Stefan Billborn tvingas byta in Wiland som inte spelat fotboll sedan oktober 2018. Därefter följer sex allsvenska matcher där Wiland står från start.

Men strax innan matchen mot Sirius tvingades han lämna återbud. Han missade också de efterföljande matcherna mot Örebro SK, Djurgården och Malmö FF. Dessutom har Hammarby kommunicerat Wiland står över resan till Östersund.

Vad är status i dag och hur mår egentligen Johan Wiland?

– Det gick nog lite för fort. Jag hade behövt ett par veckor till, om jag ska vara helt ärlig. Vi beslutade att jag skulle åka med till Kalmar, för det händer sällan någonting med målvakter. När man pratar på det sättet, då händer det oftast något. Jag hade behövt ett par veckor till med hård träning, men det kunde jag inte köra under den perioden på grund av matcherna.

Hur funderar du själv kring karriären? Vill du fortsätta?

– Jag hoppas kunna hålla på ett tag till. Jag skulle behöva en rejäl försäsongsträning, det fick jag inte förra året eller i år. Jag opererade högra axeln i fjol och vänstra den här gången. Kan jag få de månaderna på försäsongen som man behöver för att komma i gång, så kan det hjälpa. Men det får inte bli några problem på vägen, då får man börja rehaba igen och det vill jag inte. Jag hoppas på det om jag får ett nytt kontrakt.

Davor Blazevic har fått rött kort mot Kalmar FF. Johan Wiland ska bytas in i matchen för första gången på åtta månader.Foto: PATRIC SÖDERSTRÖM / TT NYHETSBYRÅN
Foto: SUVAD MRKONJIC / BILDBYRÅN

Du vill alltså förlänga?

– Ja, jag vill verkligen fortsätta.

Har ni börjat prata om en förlängning?

– Vi vet vart vi har varandra. Det behövs inte så mycket snack, för vi vet ju. Det är skönt. Jag gör det jag ska, sedan hoppas jag att det andra löser sig.

I bakgrunden har en stor klunga av spelare samlats. Där står Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Imad Khalili och Davor Blazevic som bränner av ett jätteskratt.

Wiland tittar bort mot sin målvaktskollega och ler.

– Davorski, utbrister han.

Ni har kommit varandra nära?

– Ja, han är en otroligt härlig kompis. Jag hoppas att han tycker att jag är det mot honom också. Han gör framsteg och det är så jävla häftigt att se. När han kom första dagen tänkte vi att det är en träningsspelare som kommer köra med oss ett tag och sedan hitta en annan klubb. Men han gjorde det så bra att han fick kontrakt, han har utvecklats och det är så jävla roligt. Jag och Davor pratar dagligen om saker och ting.

Samtalet glider in på målvakter i allmänhet kring allsvenskan. Wiland imponeras av IFK Norrköpings keeper.

– Isak Pettersson är överjävlig. Han är så bra nu, herregud. Han stod bakom David Mitov Nilsson, och så blev han skadad, men då klev Isak in. Han bara tog över som en jävla stjärna. Det är en skön kille. Det är Mitov Nilsson också. Jag träffade honom när vi mötte Gif Sundsvall, en otroligt bra kille.

Hur är det med er målvakter, surrar ni mycket med varandra?

– Ja, man har ju ingen jättekontakt men när man träffas så snackar man. Mitov Nilsson tyckte väl att jag skulle klippa av mig håret. Sist sa han: ”fan vad du ser ut människa när man går bakom dig”.

Wiland ler och skakar på huvudet. Han förstår att frisyren blivit snackis.

– Det här jävla håret, jag tycker det här är en bra frissa alltså.