Foto: Cornelia Nordström
 Foto: Cornelia Nordström

Birro: Även en dåre har rätt till försvarstal

Publicerad
Uppdaterad
Sverige rasar. Tonläget är desperat uppskruvat.
Vem är död? Mördad?
Fotbollen är död, skriker rubrikerna.
Det blåser kuling i Göteborg. Det regnar och är sol samtidigt. Flaggstängerna vid Korsvägen smattrar som gevärseld. Är det kallt eller varmt? Är det vår eller höst?
Himlen som en blåtira.
Jag står där i min kostym med en liten väska på hjul och tänker på den unge mannen som rusade in på planen igår och knuffade Helsingborgs målvakt Pär Hansson.
Har han mördat svensk fotboll? Hur i så fall?
Spårvagn nummer fyra kommer in på hållplatsen och jag kliver på. Förr, när jag var ung och inte en människa brydde sig om svensk fotboll, förr när det stod tio personer på torget när IFK Norrköping vann SM 1989, förr när jag var ung, och full, tog jag ofta spårvagn nummer fyra från Korsvägen efter att ha druckit upp mitt studiebidrag på Stage Door.
Det är så länge sedan jag flyttade från Göteborg att jag inte längre vet hur spårvagnarna åker. Allting är förändrat.

Svensk fotboll har en publik och ett intresse som svensk fotboll inte kan leva upp till. Fansen är bättre än spelet.
 Fotbollen som spelas på våra dåliga gräsmattor och på dem av plast är bedrövlig. Men fansens kärlek till laget håller europeisk klass. Det är bättre tryck på vissa allsvenska matcher än det är i serie A.
Det finns en uppenbar snedbalans i hur media skriver om supportrar. En fantastisk allsvensk match, med underbar publik inramning, hyllar aldrig fansen
. Istället hyllas lagen, vädret, spelarna, domaren, tempot, passningarna, räddningarna, målen. Aldrig fansen. Världen utanför svensk fotbolls innersta kärna inkluderar inte fansen. Samhället avskyr fansen. De är bara till besvär. Alltså hamnar fansen utanför alla sammanhang och alltså skapar man sig sina egna oaser, sina egna världar där de bekräftar varandra.
Ibland händer det att dessa olika världar rör sig i samma cirklar, när en person ur den ena världen rusar in på planen i den andra världen. Det är då krigsrubrikerna kommer fram. Det är då fotbollen dör.
Men fotbollen dör inte. Fotbollen andas genom alla oss hundratusentals som älskar den här sporten mer än vad som är nyttigt för oss.

Om vi tänker oss svensk supporterkultur som ett eget land med egna regler är det inte konstigt att en medborgare ibland faller ur ramen och begår misstaget att ta med sig sitt eget lands tankegångar och vanor in i vår värld. Hur många tusen fans fanns igår på plats under matchen? Hur många tusen har de senaste veckorna varit på fotboll i Sverige? Hur många barnfamiljer? Hur många fans? Hur många vackra tifon har vi fått se? Hur många ton underbara känslor har virvlat runt hjärtan de här veckorna? Hur många tusen håller svensk fotboll vid liv?

Jag är trött på våldet. Men jag ser också allt det goda. Jag ser mirakel varje vecka, när tusentals och åter tusentals halv eller helpackade unga män tränger ihop sig på tåg, bussar spårvagnar och gator för att gå och se på fotboll. Jag ser poliser hetsa dem. Jag ser också hur många rycker tag i dem som är på väg att förstöra, slå eller sparka sönder.
Jag ser match efter match efter match spelas utan avbrott eller incidenter. Jag ser fans sjunga hjärtat ur kroppen av kärlek till sitt lag. Jag vet vad det innebär att vara förälskad i ett lag, i en stad, i en klubb. Jag vet vad det betyder att leva sitt liv för det där laget. Laget blir ställföreträdande gudar. Allt detta ser jag.

Kärleken är alltid starkare än döden. Svenska fans är i världsklass. Fotbollen lever. Den är inte alls död.
Även en dåre och ”huligan” har rätt till ett försvarstal, det här var ett försök till ett sådant.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Expressen
Till Expressens startsida

Mest läst i dag