Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Är AFC-experimentet på väg att spåra ur?

AFC Eskilstunas Alexander Michel deppar efter ett insläppt mål mot Hammarby. Foto: Andreas L Eriksson / BILDBYRÅN

ESKILSTUNA. - Han skriker att han ska döda oss.

Gustav Oskarsson från AFC Eskilstunas supporterförening minns hur han tittar sig omkring i minibussen.

Trafiken utanför Ullevi står stilla. Pulsen ökar. Någon rycker i dörren.

Att AFC:s intåg i Eskilstuna och allsvenskan skulle röra upp känslor har nog inte förvånat speciellt många, men i och runt klubben har man häpnat över aggressiviteten.

Är Alexander Ryssholms experiment på väg att spåra ur?

- Jag var absolut inte beredd på det. Absolut inte. Jag kanske var naiv. Men att det skulle bli så här?

Mikael Einarsson tar av sig jackan och lägger den på bänkraden ovanför. Solljuset kryper in under Tunavallens läktare och svettpärlor har börjat bildas i både hans och min panna.

- Är det okej att kalla mig ”horunge” eller ”vider”? Är det okej att lägga ut min adress, eller börja skriva om min fästmös födelsedag när jag lägger ut en skärmdump på alla förolämpningar? Är det okej?, frågar han.

Han vänder sig mot konstgräset och kisar med ögonen. Läktarna gapar tomma, Emmanuel Frimpong sitter halvskadad vid sidan men hörs ändå mer än tränaren Pelle Olsson.

Mikael, som är AFC Eskilstunas presschef, ställer ned en vattenflaska med klubbemblemet på marken och knyter händerna.

Starten på allsvenskan har varit tuff. AFC har inte vunnit en enda match, dagen innan jag kommer hit har den assisterande tränaren Anders Johansson fått sparken och ilskan som riktas mot deras existens har överraskat både spelare och ledare – fanns det så här mycket motstånd?

I Eskilstuna börjar en farhåga krypa sig på: Är man på väg att bli Sveriges eget Red Bull?

 

"Jag förstår inte vad det är som händer"

 

Tunavallen är inramad av fyra höghus, ett i varje hörn. Hundratals fönster spejar ned mot smålagsspelet som pågår. Det är onsdag förmiddag, men sommarvärmen har inte hindrat Pelle Olsson från att gå runt i en långärmad, helsvart träningsoverall.

Mikael Einarsson scrollar på sin spruckna mobilskärm.

- Sociala medier…gränserna kanske börjar suddas ut? Jag förstår inte vad det är som händer. Det jag skriver och säger ska jag kunna säga till dig så här. Jag har väl fått höra värre saker. Mina fotbollstränare sa till mig att jag var tjock när jag var i tonåren, men de sa det till mig i alla fall. Jag åkte till första bästa bensinmack och köpte godis. Sedan gick jag ned elva kilo på tre veckor, minns han med ett skratt.

I korthet: I AFC:s hemmapremiär, mot Örebro, möttes man av en ganska förväntad markering. Bortaklacken höll upp en banderoll med texten: ”Ni är lagbyte, stadsbyte och ingen tradition – vi är stolthet, hjärta och passion”, men i samband med besöket hos IFK Göteborg blev tongångarna hårdare. Vid sidan av banderoller med mer ilskna budskap sjöngs ramsor med grövre språkbruk. Efter matchen attackerades en supporterbuss.

När Mikael via klubbens officiella Twitter-konto beklagade sig över bemötandet överöstes han med kommentarer som tog förolämpningarna i försvar.

- ”Men vadå, ni är ju horungar?”, ”Ni är ju en cancerklubb”. Det klimatet…jag vet inte. Börjar en så börjar flera, framför allt på Twitter, säger han.

Förra helgen reste AFC till Hammarby. Stämningen var lugnare. En lättad Mikael tog till Twitter igen och bestämde sig för att tacka Bajen Fans, en stor supportergruppering, för deras mildare ton, men fick till svar att man ska ”se till att det hatas mer på er i nästa möte”.

- Det retar upp så jäkla många. Vad är vi för hot egentligen? Vi är nykomlingar. Vi har aldrig spelat i allsvenskan. Vi har knappt 2000 på läktaren. Vem hotar vi? 51 procent?, frågar han sig.

Han redogör för sin uppväxt här, hur han inte föll för Eskilstuna City eller IFK Eskilstuna, hur han i stället började gilla IFK Göteborg. Han berättar hur han bevakade AFC för tidningen Norrortsporten medan laget spelade i Stockholm, hur han fick ett erbjudande om att arbeta med klubben när den flyttade Eskilstuna.

Hur han hamnade i skottgluggen.

- Jag tar gärna en diskussion, jag träffas gärna. Jag kan ha hela Änglarna eller Bajen Fans framför mig och prata om det här – men i sociala medier är jag den enda från AFC som för en dialog. Jag står själv, säger han med en suck.

Medan han pratar dyker två personer upp i ögonvrån.

Alexander Ryssholm har mörkblå skjorta och går längs sidlinjen, sida vid sida med Azad Budak, AFC:s sportchef. Tillsammans utgör de en tredjedel av AFC:s styrelse. Fyra av de sex medlemmarna, Alexander själv, hans fru Olga, Håkan Lundberg och Velimir Jurkovic, sitter även i styrelsen för Ryssholms privata bussbolag, Busmarket Sweden.

Det är bland annat här skon klämmer.

Mikael klättar ned från läktaren samtidigt som Omar Eddahri, lagkaptenen som gör sin fjärde säsong i klubben och har blivit något sorts inofficiellt språkrör för det mesta AFC gör, börjar gå mot läktaren.

- Det har aldrig varit bättre i AFC än nu, säger han.

Ändå är folk mer ilskna på er än någonsin tidigare.

- Ja du. Hatet och allt som har kommit fram nu. Nu är vi i finrummet, då ska det hackas. Vad ska man säga? Jag var inte beredd på att det skulle se ut och låta så här. Det är klart att vi skiljer oss, historiskt och så. Men jag vet inte. Folk skriver saker, på Twitter och så. Jag väljer att inte svara, jag skulle kunna göra det, men vi har fått instruktioner om att inte göra det.

- Jag förstår att det är känsligt. Jag har respekt för supporterkultur och vad man är mån om där. De behöver inte respektera oss, men jag respekterar dem. Det här har väl inte riktigt hänt i svensk fotbollshistoria?

IFK Göteborgs supportrar protesterade mot AFC med en rad olika banderoller under matchen. Foto: Björn Larsson Rosvall/Tt / TT NYHETSBYRÅN

På väg till Tunavallen går jag förbi skyltar som pekar i riktning mot Parken Zoo, Eskilstunas djurpark. Jag tänker att tigrarna, geparder och de tropiska fåglarna måste undra var de har hamnat.

Jag tänker att det går att dra paralleller till den här fotbollsklubben – vad gör den här?

Alexander Ryssholm har skakat hand och klappat om nästan alla spelare, suttit 20 minuter i ett avbytarbås och dividerat med både Budak och Einarsson innan han reser sig, hälsar och tar ett steg in i skuggan.

- De kallar mig fotbollsmördare, säger han utan att röra en min.

- Jag visste att vissa grupper skulle hålla på så här. De skrev det på olika forum. Mot IFK Göteborg? Det var helt sjukt. Jag föreställer mig ett scenario där jag kommer dit med mina egna barn och lyssnar på vad de skriker. Hatet. Hoten. Det är obegripligt.

I bakgrunden skymtar Pelle Olssons yviga frisyr. Han leder ett febrilt letande efter nyckeln till omklädningsrummet. För ett par månader sedan hade inte AFC någonstans att byta om överhuvudtaget. I Eskilstuna finns för första gången i klubbens historia infrastrukturen som brukar omge en svensk fotbollsklubb, men här har man å andra sidan stött på andra problem.

- Du behöver inte gilla mig. Jag diskuterar gärna alla frågor, även den om 51 procent, om min position. Men att man förolämpar och hotar människor i den här klubben, det förstår jag inte. Det kommer jag aldrig att acceptera, säger Ryssholm.

Historien om 59-åringen och AFC har berättats och återberättats ganska många gånger, men den är värd att påminna sig om eftersom den har sparkat in dörren till en debatt om vad en fotbollsklubb i Sverige är nu och ska vara i framtiden.

Ryssholm själv har ett händelserikt förflutet: Han flyttade till Sverige i samband med Sovjetunionens kollaps och nådde stora framgångar med Busmarket Sweden. Han startade Athletic FC som en ungdomsförening 2007, tog över Atletico Husby och Väsby United, bytte namn på båda till AFC, flyttade laget till Skytteholms IP i Solna 2014, och två år senare stormade man mot uppflyttning från superettan till allsvenskan – framför tomma läktare.

Under sin hoppiga resa genom seriesystemet har vare sig lokalförankring eller supporterkultur vuxit fram. AFC har ångat på i sin ensamhet, som en isolerad, mobil kontrast till allt som brukar utmärka en svensk fotbollsklubb.

I vintras ägde den senaste transplantationen rum, enligt Ryssholm den sista. Efter diskussioner med Eskilstuna City, då i division 2, inleddes ett samarbete. Verksamheten flyttades till Tunavallen: Ett lag på framfart opererades fast i en stad utan fotbollsframgångar.

Alexander Ryssholm. Foto: Andreas L Eriksson / BILDBYRÅN

- Han skriker att han ska döda oss.

Gustav Oskarsson är stadig på rösten medan han minns tillbaka. Han, som själv är 20 år, berättar hur han sitter i en minibuss utanför Ullevi tillsammans med en jämnårig och sju 16-åringar. De har precis sett AFC spela 1-1 borta mot IFK Göteborg. Polisen har visat gruppen ut från bortasektionen för att undvika konfrontationer. Men på väg ut ur Göteborg bildas det köer.

- Vi står stilla där någonstans när det kommer fem personer rusande mot oss, varav en försöker rycka upp dörren och ja, spöa skiten ur oss. Det gick ganska fort. Han kom inte in men han sparkade på bilen och det blev bucklor, berättar han.

Är han förvånad? Lite över aggressiviteten, men inte över motståndet. Han säger att han var beredd på ganska mycket, men att han förstår. Tillsammans med Tim Ekstrand och Lucas Ingesson, som båda är i samma ålder, har Gustav tagit på sig styrelseansvar i AFC Eskilstunas officiella supporterförening.

Jag frågar hur man så plötsligt kan börja hålla på en klubb som är nygräddad, men Gustav ser inga svårigheter.

- Det har alltid varit så himla mycket tjafs med City och IFK. Jag har velat se mer samarbete, men det går liksom inte. En äldre generation har bestämt allt. Sedan kommer en ung klubb som vill lyssna på alla. Då känner jag att jag har en annan möjlighet att påverka. Och jag upplevde att klubben förtjänade mer än den hade fått, säger han.

Du hade inga problem med sättet den kommit till på eller att det inte finns något medlemsinflytande?

- Nej, faktiskt inte. Det har inte varit krångligt. I Göteborg fick jag mig en tankeställare, men vår kultur handlar enbart om att heja på det egna laget. Det är en vänlig förening. Alla är välkomna. Det vill vi bygga upp. Klubben lägger inte heller speciellt mycket energi på de som hatar.

Men är det så enkelt? Om du är supporter och plötsligt anser att det behövs ett tränarbyte för att man inte ska gå bakåt – hur rimmar det med att "bara heja på det egna laget”?

- Ja.. Nej. Det är väl något som får visa sig, hur man agerar då. Det är en väldigt svår fråga, säger han och tystnar ett par sekunder.

- Vi måste väl känna en tillit till föreningen? Det skapas genom en bra relation.

 

"Ingen vill använda sina egna resurser till att hjälpa befintliga eller nya klubbar"

 

Vad går en ”bra relation” ut på? Och kan AFC:s medlemmar vänta sig det?

Det beror vad klubben vill vara, en svensk fotbollsklubb eller en fotbollsklubb i Sverige.

51-procentsregeln, som instiftades av Riksidrottsförbundet 1999, innebär att medlemmarna har röstmajoritet i en idrottsförening, däribland fotbollsklubbar. Den har en historia av att stöta på motstånd.

Riksidrottsförbundet har röstat om att slopa den vid sina årsmöten 2007, 2009, 2011 och 2013. 2007 hade Svenska fotbollförbundet till och med lämnat in en motion om att ta bort den, vilket skulle möjliggöra för en privat aktör att köpa en hel klubb. Med andra ord skulle Sverige öppna för den sortens ägande som är vanligt i till exempel engelsk fotboll, vilket i bästa fall kraftigt minskat supportrars inflytande, i värsta fall inneburit att det blivit totalt obefintligt.

Kort sagt: Det ligger djupt rotat i svensk idrotts DNA att klubbar lever i symbios med sina medlemmar. Medlemmen som medproducent av klubbens framgångar och motgångar tenderar att suddas ut i klubbar som styrs av privata aktörer.

- Jag tänker på 51-procentsregeln så här: Om det är ett demokratiskt samhälle måste man ha ett val. När jag pratar om 51-procentsregeln är jag inte emot den. Men vi kom in i fotbollslivet väldigt plötsligt. Hur ska vi bygga vår klubb? Att någon finansierar är väl bra? Man har väl rätt att få sina investeringar tillbaka då? Det stoppar fotbollens utveckling. Ingen vill använda sina egna resurser till att hjälpa befintliga eller nya klubbar. Man får ingen garanti. En person som spenderar mycket pengar och tid kan bli bortplockad efter en liten stund, säger Alexander Ryssholm.

Foto: Michael Erichsen / BILDBYRÅN

- AFC? Det går ju att dra ganska tydliga paralleller till Red Bulls satsningar i Tyskland och Österrike, säger Sofia Bohlin, ordförande i Svenska Supporterföreningsunionen (SFSU), innan hon fortsätter med att ta avstånd från sättet som en del valt att angripa AFC på:

- SFSU har ju tryckt på i många debatter och diskussionsforum: Vi vill ha en konstruktiv och faktabaserad debatt. Vi måste ha en hög nivå. Det är rätt väg. Vi kommer inte speciellt långt eller kan vara speciellt konstruktiva om man håller sig till den sortens uttryck som har förekommit i vissa sociala medier nu. Samtidigt vill jag understryka att utvecklad kritik mot AFC: s försök att runda föreningsdemokratin och seriesystemet är nödvändig. Exempelvis var IFK Göteborgs supportrars kommuniké efter matchen mot AFC ett sakligt sätt att lyfta frågan om klubbens metoder. En fråga man upplever har diskuterats för lite i traditionella medier.

Sofia redogör för den konstanta kampen för 51-procentregelns fortlevnad - "den är alltid hotad" - och pekar ut AFC som en tydlig varningssignal. Hon återkommer till energidrycksföretaget Red Bull, vars grundare Dietrich Mateschitz köpte en klubb i Salzburg 2009 och ytterligare en i Leipzig ett par år senare. I Red Bulls klubbar kan inte vem som helst bli medlem. Sportchefen Ralf Rangnick menar att supportrar gärna får vara supportrar, men inte ska vänta sig något inflytande över klubbens riktning. Klubben har mött storskaliga och aggressiva protester på alla håll och kanter.

- Det är inte spelarna eller nytillkomna supportrar i Eskilstuna man ogillar, det är AFC som helhet, hur det är uppbyggt. Konceptet, hur det ägs och drivs av Alexander Ryssholm. Det är inte förvånande att AFC har fått rollen som representant för det som ofta kallas ”den moderna fotbollen”, speciellt med en frontfigur, ägare och ordförande som honom, och med svårigheter att kunna bli medlem, säger Bohlin.

- Vi har en person som äger 49 procent. De 51 procent som är föreningen, där känner jag att det finns en stor problematik. Styrelsen är ägaren och en stor del av den är samma personer som i hans bussbolag. Det går i klinch med 51-procentsregeln som jag ser det. Man är ute i ett gränsland där det är lagligt, men det i praktiken är en individ som styr.

Men enligt Alexander Ryssholm är det meningen att man ska kunna bli medlem i föreningen.

- Självklart ska man kunna vara medlem. Det håller vi på med. Det kommer 10-15 förfrågningar i veckan. Vi håller på att bygga om hemsidan. Vi har regler för vem som kan bli medlem, säger han.

Vad går reglerna ut på?

- Vi hade årsmöte i mars. Det är samma regler som vi hade förut. Alla som betalar medlemsavgift blir medlem. Siffrorna har José Franco (kassör). Det är samma siffror och kostnader som det har varit i flera år. På hemsidan ska man kunna fylla i sina uppgifter, betala och bli medlem. Man måste ha lite tålamod. Vi hinner inte göra allt på en gång. Det kommer, det kommer.

Jag berättar om Ryssholms invändning för Sofia Bohlin - men hon är måttligt imponerad.

- Snart på plats? Så småningom? Det ska finnas från första dagen när det är en ideell förening! Jag och en kompis började kolla på det där 2015. Jag mejlade AFC och frågade om jag fick bli medlem, men fick inga svar. Jag tror att jag skickade tre mejl under en och en halv månad. Sedan skickade jag ett fjärde där jag skrev att man var tvungen att vara en ideell förening och ta emot medlemmar för att få elitlicens i superettan. Då fick jag svar inom tolv timmar. Då fick jag bli medlem, säger hon.

- Min kompis som också mejlade fick inga svar för än det kom ett mejl om att ”information kommer på hemsidan så småningom”. Det är två år sedan.

Pelle Olsson, ny tränare för säsongen i AFC Eskilstuna. Foto: Petter Arvidson / BILDBYRÅN

På Fristadstorget i Eskilstuna pågår uppskattningsvis 350 schackmatcher. En liten plätt med konstgräs täcks av ett femtiotal solstolar, alla i samma knallorangea färg som stadens allsvenska fotbollslag har på sina matchtröjor.

Eva Norberg blickar ut över torget från Eskilstuna Stadshus.

- Jag tror att många tycker att det är väldigt roligt att det finns ett allsvenskt lag i Eskilstuna – även om det ju inte slås några publikrekord. Ännu. När samarbetet tillkännagavs var det mycket reaktioner. Jag vare sig hör eller ser det på samma sätt nu, säger hon.

Hon är kommunikatör på Eskilstuna Kommun och berättar om kommunens "samverkansöverenskommelse" med AFC, ett bidrag i utbyte mot draghjälp när det gäller bland annat medial exponering.

- Jag tycker att det är de andra klubbarna som verkar få negativ publicitet. Bemötandet i Göteborg – det är inte AFC som får negativ publicitet. Om AFC beter sig illa blir det en diskussion, säger hon.

I rummet intill sträcker Kommundirektör Pär Eriksson på nacken och söker med blicken.

Från en liten hatthylla i rummets ena hörn ringlar sig en orange halsduk med ljusblå detaljer.

- Jag köpte årskort, då fick man den där halsduken. Men jag ställer inte upp bild med den. Det blir lite för mycket. Det gör jag inte med Guif eller United heller. Djurgården har varit mitt lag, det går aldrig ur, men jag räknar mig som AFC-supporter, absolut, säger han.

Hittills har han varit på alla hemmamatcher. Både han och Eva Norberg pratar om Eskilstuna som stad, med många nyinflyttade och många invandrare, om en friidrottsrörelse som gjort ett stort integrationsarbete och en klubb i AFC som likt många av stadens invånare börjar på noll. 

Gör ni någon analys av varför AFC är kritiserat?

- Jag vet inte om de är så illa omtyckta. Jag ser att det finns en fotbollskultur som säger att det ska vara på ett visst sätt. Här kommer ett lag som utmanar den traditionen. Det finns ju andra lag som betett sig likartat, till exempel Sirius, som har fått in pengar från en person som nu är skatteflykting. Det förs inte så mycket diskussion runt det, säger Norberg.

Men Sirius är en fungerande medlemsförening. Är det viktigt för er att AFC är en fungerande medlemsförening?

- Är det här en klubb som lever ett isolerat liv i Eskilstuna, då kommer inte betydelsen för Eskilstunaborna att vara speciellt stor. Om man vill vara en del av Eskilstuna behöver supportrarna kunna vara en del av klubben.

Pär Eriksson lutar sig tillbaka och fastnar med blicken mot ett fönster.

- Det är en skarp fråga. Vi kunde inte ta på oss rollen att börja döma. Om vi vänder på det: Kommunen kunde inte säga att de inte är välkomna. Vi resonerade inte så. Är det här bra för Eskilstuna? Är det bra för våra barn och ungdomar?

 

"De kommer hata oavsett"

 

På Tunavallen har de flesta lämnat planen.

Omar Eddahri står kvar drar med foten i konstgräset och skickar i väg ett avslut som skruvar sig in via stolpen.

I ett av avbytarbåsen har Emmanuel Frimpong fortfarande stor föreställning.

- Det har varit väldigt speciellt att bli lagkamrat med honom, säger Eddahri och ler.

- Inte konstigare än att flytta hit kanske. Han är en fantastisk karaktär. Jag vet inte hur mycket han kan ändra människors åsikt. De kommer hata oavsett. Eller älska. Eller vad de nu bestämmer sig för att göra.

Annons:

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!