Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ägaren greps efter att ha satt eld på arenan

Expressens Noa Bachner kartlägger tidernas största misslyckanden i artikeserien ”The Banter era”. Dagens del: Doncaster Rovers 1997/98.
Ingen når lika långt ned i fördärvet som Doncaster Rovers säsongen säsong 1997/1998.Foto: SHUTTERSTOCK EDITORIAL REX/IBL

Ingen minns en tvåa.

I fotbollens historieböcker vimlar det däremot av vinnare. 

Guldmedaljörer, skyttekungar och hjältar. 

Men det är ännu fler som förlorar.

På andra sidan varje ligatitel finns en nedflyttning, för varje succé finns ett praktfiasko, på varje bra beslut går det tio katastrofala.

Det här är SportExpresens serie ”The Banter Era” – berättelserna om hur allt gick åt helvete.

WE ARE DEAD, REALLY

The Banter Era: Doncaster Rovers

Ken Richardson visade inga känslor. 

Domaren Peter Baker både kommenterade hans uppenbarelse – ”en tragisk figur” – och dömde honom till fängelse för att ha anlagt en brand.

Richardson var skyldig. Han hade betalat 10 000 pund till en före detta kommandosoldat för att bränna upp Belle Vue, Doncaster Rovers hemmaarena, i januari 1995.

Det konstiga i den här historien är att Richardson ägde Doncaster Rovers vid tidpunkten, och att allt skulle bli mycket värre.

Det finns många misskötta fotbollsklubbar. Gud, vad många det finns. Faktum är att de allra flesta av oss som håller på ett fotbollslag bara känner till inkompetens, besvikelser och nederlag och har en avlägsen relation till framgång. 

Skälet är dels att väldigt få lag vinner, men även att fotboll är en sport som svämmar över av dåliga insatser, svulstiga egon och fasansfulla upptåg. 

När jag bestämde mig för att skriva den här serien visste jag inte var jag skulle börja. Alternativen är för många. Börjar jag i Hamburg, där fotbollsklubben tycks motarbeta sig själv? I Sunderland, där hela världen bänkat sig framför Netflix för att applådera åt hur dåligt det går? I mitt hjärtas Newcastle, där jag själv traumatiserats i flera decennier? I Portsmouth? I dagens imitation av det som en gång var känt som AC Milan? Eller Manchester United?

Misslyckanden kan se ut på olika sätt, men nästan alla förenas av samma sak: Humor.

Det finns alltid något komiskt mellan raderna, och det gör att den bedrövelse som de flesta fotbollssupportrar vadar runt i blir uthärdlig; en misslyckandets gemenskap.

En serie av den här sorten måste därför börja med den mest spektakulära kraschlandningen jag känner till. Du som läser är varmt välkommen att komma med förslag på öden som överträffar Doncaster Rovers i mitten av 1990-talet, men jag ger dig halvdana möjligheter att framföra ett tillräckligt tungt argument.

Doncaster Rovers säsong 1997/98 är på omvägar även roten till namnet på den här serien – The Banter Era.

Doncaster-supportrar med en banderoll om mardrömstiden.Foto: SHUTTERSTOCK EDITORIAL REX/IBL

Det var genom klubbens eget supportermagasin, PopularStand Fanzine, som parollen ”Banter Era” populariserades som samlingsbegrepp för en farsartad period. En av tidningens redaktörer var trött på att se Arsenal-fans gnälla på en förlorad ligacupfinal och ville framhäva hur en rejäl störtdykning såg ut.

Under ett par månader fick trenden att berätta om hemska epoker vind i seglen på olika sociala medieplattformar – ”The Banter Era” sammanställdes från en lång rad supporterskaror – men ingen når lika långt ned i fördärvet som Doncaster Rovers, och det har sina skäl.

1) Waffle, piffle and flannel

Lågorna slår mot himlen.

Året är 1995, det är sent på kvällen, och problemet med Ken Richardsons anlagda brand – förutom att det är en anlagd brand – är inte planen, utan Alan Kristiansen, den före detta soldaten som ska sätta eld på Doncaster Rovers arena. 

Kristiansen glömmer sin telefon och tomma bensindunkar på platsen. Dessutom lämnar han ett meddelande på Ken Richardsons telefonsvarare som är kort och koncist: ”Jobbet är utfört”.

I rättssalen kommer Richardsons advokat med ett enkelt försvar: Branden var inte avsedd att skada någon, utan dra in pengar till fotbollsklubben som Richardson ägde. Åklagarens beskrivning av försvaret? ”The worst concoction of waffle, piffle and flannel”.

Borde någon ha börjat oroa sig redan när han köpte in sig 1993? Kanske. Kanske till och med tidigare.

Även i Doncaster hade man hört talas om Flockton Gray, eller Bridlington Town för den delen. 

Flockton Gray-skandalen är en av de största skandalerna som någonsin drabbat engelska hästkapplöpningar. Härvan utspelade sig 1984 och är enkel: Som tvååring anmäldes hästen Flockton Gray till ett lopp för tvååringar och vann tävlingen med bred marginal, trots att den stod i höga odds. Problemet var att det inte var Flockton Gray som sprang. Det var en annan häst: Good Hand, som var tre år gammal, och bakom alltihop låg Ken Richardson, som dömdes till både fängelse och skadestånd.

Richardson var snart tillbaka. 1993 hade han köpt upp Bridlington Town, en non-league-klubb med spelare på suspekt höga löner som tog sig hela vägen till titeln i cupen FA Vase. När han fick in foten i Doncaster – en bilfärd på tre timmar – försökte han flytta hela Bridlington till en ny stad. Det tog ett år för klubben att upphöra, och deras gamla hemmaplan övertogs av publaget Greyhound FC.

Väl i Doncaster rör Richardson om i styrelsen utan att ta plats själv. I stället låter han tre andra personer ta över. Hans kompis Ken Haran blir ordförande. 

Inget konstigt med det. Förutom att Haran ställde upp som vittne till Richardsons fördel när han fälldes för hästfusket på 1980-talet. 

Utöver Haran? Richardsons dotter blir naturligtvis klubbsekreterare och hans brorsdotter kompletterar henne. Doncaster Rovers revisorer berättar att de får order om att avsluta sina uppdrag och ersätts av andra som Richardson hämtar från Yorkshire.

Belle Vue.Foto: STELLA PICTURES

Av någon anledning – eller ja, alla förstår vilken anledningen är – visar den nye ägaren intresse för Belle Vue ganska tidigt. 

Redan 1993 skickar han ut annonser, bland annat i The Telegraph, om att arenan är ute för försäljning. Det är bara det att han inte äger den, utan det gör kommunen.

I stället brinner den 1995, och Richardson själv arresteras i samband med en hemmamatch i mars 1996 – men släpps mot borgen. Datum för rättegången blir först 1999, vilket gör att han kan fortsätta fatta beslut i Rovers.

Vilket för oss till fotbollen. 

2) Roadshow

Fyra segrar, åtta oavgjorda och 34 förluster. 30 mål framåt, 117 insläppta. Ytterligare 14 mål i baken i olika cupmatcher, som alla förloras.

Historien om Doncaster Rovers 97/98 börjar egentligen året innan.

I augusti 1996 kommer Sammy Chung åkande till Belle Vue. Han är ju trots allt anställd som tränare. Vad han inte vet är att en av spelarna, Kerry Dixon, precis har fått jobbet som spelande tränare och också tror att han är där för att leda laget genom premiäromgången. 

Dixon tar över. Chung får åka hem. Ken Richardson utser dessutom en ”general manager”, Mark Weaver, vars enda tidigare erfarenhet från chefsjobb är som boss över ett team lotteriförsäljare. Weavers första drag är att anordna en ”roadshow” i februari där spelarna ska träffa fansen på olika pubar.

Tyvärr glömmer han att informera supportrarna och bara sju personer kommer. 

Doncaster klarar ändå kontraktet i det som nu heter League Two, fjärdedivisionen, med fem poängs marginal, mycket tack vare mittbacken Darren Moore, som säljs under sommaren, precis som anfallaren Colin Cramb, vars målskytte varit vitalt. Lagets tredje och fjärde bästa spelare, John Schofield och Paul Birch, skickas också iväg. 

Samtidigt har Richardson fått en idé. Han vill byta ut klubbmärket till ett nytt, där Doncasters stadsvapen ska framträda. Han låter trycka upp 2 000 tröjor men glömmer höra efter med kommunen, som fortfarande är förbannade för att han försökte sälja deras arena, och säger nej. 

I stället ritar en anställd i klubben ett eget klubbmärke som används under säsongen.

Doncasters trupp i sista matchen innan laget flyttas ned, i maj 1998.Foto: SHUTTERSTOCK EDITORIAL REX/IBL

När ligan börjar släpper laget in 13 mål på två matcher. I en ligacupmatch mot Nottingham Forest (0-8) väljer lokal-tv-stationen att snabbspola bilderna från matchen för att hinna med alla mål som Doncaster släpper in. Tre matcher in har Kerry Dixon fått nog. Han klagar högljutt på att Ken Richardson lägger sig i laguttagningarna och får sparken. Enligt Richardson för att spara pengar.

Dixon ersätts emellertid snabbt. Av Richardson själv, som tar över laget inför bortamatchen mot Rochdale. Doncaster förlorar. 

3) Rod Thornley gör debut

Det blir bara en match innan ägaren lämnar tränarbänken, den här gången till förmån för Colin Richardson, som till supportrarnas stora lättnad visar sig inte vara en släkting. 

Det behövs förstärkningar. Doncaster plockar in mittbacken Andy Thorpe som inte har spelat ligafotboll på fem år och gör två matcher för klubben (0-0 mot Cambridge och en förlust mot Torquay). Totalt använder laget 45 spelare under säsongen. Nästa panikvärvning kommer från Mark Weaver, alltså han som anordnade en ”roadshow”, och är en målvakt från Stockports lokala korpserie, Dean Smith. 

Misstankarna mot värvningen är många, framför allt eftersom Smith bor granne med Mark Weaver. Smith gör en match för klubben.

Han får snart sällskap av ytterligare en ny spelare, Rod Thornley från Warrington Town (i nionde divisionen), som gör två matcher (sin första och sista) när Rovers förlorar ödesmatchen mot Brighton med 1-3. Efter slutsignal blir klubben anmäld till FA för att ha ställt upp med ett försvagat lag.

I staden pyr missnöjet, och jag menar, det går ju att förstå. 

Ägaren som tar ut laget själv har försökt bränna upp arenan och i oktober har Doncaster inte vunnit en match, sålt sina bästa spelare och värvat in grannar till sin general manager. 

Under matchen mot Brighton råder polisen Ken Richardson och Mark Weaver att hålla sig borta från Belle Vue, eller det som finns kvar av den. Weaver säger i en intervju att han fått brev hem där någon har skurit av hans huvud från ett tidningsklipp.

4) The King of Clubs

Det är dystra tider av flera anledningar. 

På tio år har sju av Doncasters nio kolgruvor stängt igen och arbetslösheten skenar. Trots att Labour, det traditionella arbetarpartiet som är historiskt starka i regionen, har vunnit valet i maj är pessimismen förhärskande. 

Protest mot nedläggningen av kolgruvor i staden i juni, 1986.Foto: MARY EVANS PICTURE/IBL
Polis tar hand om en demonstrant.Foto: SHUTTERSTOCK EDITORIAL REX/IBL

Nu verkar fotbollsklubben vara på väg att vittra sönder på samma sätt som arbetsmarknaden – och det är ur den uppgivenheten som optimismen föds när Anton Johnson dyker upp.

Han tänker köpa klubben, Anton Johnson, och hungern efter förändring är så stor att han blir välkomnad som en befriare.

Men även Anton Johnson har en historia. När han äger Southend United på 1980-talet rasar klubben genom systemet med illröda siffror. Johnsons avskedsmanöver är att tömma supportrarnas egen lånefond till klubben på 70 000 pund. Han stängs av på livstid av The Football League, men tolv år efter sina rövarfasoner där är han plötsligt på vippen att ta över Doncaster.

Mark Weaver dyker upp på ett möte med supportrarna där Johnson säljer sin vision för framtiden, men det hela urartar snabbt. Trots att en moderator manar alla till hyfs och lugn slutar sammankomsten i en skrikmatch mellan Weaver, Johnson och oroande fans.

När oktober går mot sitt slut är Johnson, en gammal nattklubbsägare från Essex, även kallad ”King of Clubs”, trött på att vänta. Ken Richardson är svår att förhandla med och envis. Johnson köper Scarborough i stället, som försvinner ut ur ligasystemet innan det har gått tolv månader.

Colin Richardson tar farväl av tränarposten innan oktober är slut och ersätts av Dave Cowling, klubbens fjärde tränare för säsongen. Cowling kommer direkt från ungdomsleden. Det blir två matcher innan han säger upp sig när Ken Richardson ringer honom hemifrån och berättar hur startelvan ska se ut.

Innan oktober är över placeras klubben under administration efter att Richardson bestämt sig för att strypa all ekonomisk hjälp.

November är den fjärde månaden på säsongen och Doncaster Rovers har fyra poäng. In kommer den femte tränaren, Danny Bergara, en uruguayan som har en egensinnig plan: Han byter nummer på alla spelare för att förvirra motståndet. Det ger viss effekt. Doncaster klarar oavgjort mot Cardiff och Barnet innan Bergara förlorar fem raka matcher och väljer att återgå till sin roll i ungdomssektionen. 

Danny Bergara är bara tränare för laget i tre veckor.Foto: Channel 5/Lion Television

Han blir mest hågkommen för sina försök att inspirera spelarna i omklädningsrummet: ”Just remember what Churchill said! Never give up! Never! Give up!”.

5) Den sista träningen

General manager Mark Weaver har hamnat i en förfärlig situation. 

Doncaster ligger sist och kan inte vinna, dessutom lämnar tränarna på löpande band och det finns inga pengar. Och arenan har brunnit upp. Och han har värvat sin granne. 

Läget är kritiskt, men Mark Weaver har hittat en ny tränare: Mark Weaver. 

864 personer kommer till Belle Vue – och ser Doncaster vinna för första gången på 24 matcher. 2-1 mot Chester City. Otroligt.

Vad som inte är lika otroligt är det som följer: Rovers förlorar tre raka matcher och släpper in 16 mål, varav åtta bankas in av Leyton Orient på en och samma eftermiddag, som byter ut sina anfallare med en kvart kvar av matchen. Var det av hänsyn? Kanske.

I januari skjuter anfallaren Prince Moncrieffe sitt sjunde mål för säsongen. Det blir hans sista, men han vinner ändå den interna skytteligan. I en intervju med lokalradio får Prince frågor om hur han ser på tvåsiffrigt för säsongen och tror att reportern menar mål. Frågan handlar egentligen om Doncasters poängsaldo, som nu är 12. 

Inledningen av 1998 är annars en period med vissa positiva inslag. Doncaster förlorar förvisso tre raka matcher och släpper in tio mål efter att ha bogserat hem sin andra seger för säsongen mot Shrewsbury, men värvar yttermittfältaren Paul ”Padi” Wilson som gör mål i sin debut och ser spännande ut. Wilson blir dock raskt arresterad för att ha kört bil utan körkort och skickas i fängelse i tre månader.

Efter en kaotisk bortamatch mot nästjumbon Brighton där speakerbåset har spelat låtar som handlar om bränder till de gästande supportrarnas förtjusning slår Doncasters publiksiffror bottenrekord när bara 739 personer kommer till matchen mot Barnet. 

Pengarna är totalt slut och veckan efter skickas hela tränarstaben hem. När de återvänder till arbetet sju dagar senare får alla 75 pund var och ombeds lämna klubben. Danny Bergara har jobbat vidare med juniorerna och är den enda kvarvarande coachen under Weaver.

Träningarna upphör, några spelare samlas i en park och spelar utan linjer. Resten av säsongen ska Doncaster Rovers bara dyka upp för matcherna. Det blir 1-7 borta mot Cardiff som ligger strax över nedflyttningsstrecket.

6) In footballing terms

Under ledning av Mark Weaver haltar laget mot nedflyttning och en rekordusel resultatrad. Med bara någon månad kvar av säsongen består truppen bara av sju heltidsproffs, och något behöver kanske göras.

Weaver slösar ingen tid utan agerar. 

I april presenterar han säsongens åttonde nyförvärv: Sig själv. 

I april värvar Mark Weaver sig själv.Foto: DONCASTER FREE PRESS / SWNS TT NYHETSBYRÅN

I stället för att skriva in sitt eget namn i laguppställningen skyfflar han upp en grupp spelare från juniorlaget som får i uppgift att spela färdigt säsongen. 

Efter att ha varit smått paralyserade av det som pågått framför deras ögon uppstår till slut mer militanta tendenser på läktarna. Gruppen ”Save the Rovers” har samtidigt skäl för sin passivitet under säsongen. Medlemmarna har dels tagit emot anonyma hotsamtal på nätterna och fått däcken uppskurna. I november hittar flera av gruppens upphovsmän sina bilar dränkta i vit färg. 

När säsongen går mot sitt slut är det fler som agerar. Doncaster möter Hull på hemmaplan. Belle Vues gräsmatta stormas. Alan Brown, sångare i bandet Big Flame, som Manic Street Preachers ofta hyllar, kedjar fast sig i en stolpe. 

Det blir många minuters tillägg eftersom det tar tid att få loss Brown (han medger slutligen att nyckeln till handklovarna ligger i ena strumpan). Precis när domaren ska stoppa pipan i munnen och blåsa av skjuter Adie Mike matchens enda mål. Doncasters fjärde och sista seger för säsongen – och hoppet lever sjukt nog inför den kommande bortamatchen mot Chester.

– We are not dead. We are alive. But in football terms you know, we are dead, really, säger kaptenen Lee Warren.

Det blir naturligtvis förlust, trots ett brandtal av Mark Weaver som frågar spelarna om de inte ”hellre vill åka ut veckan efter” i halvtid. I samband med en bortamatch mot Swansea dyker Uri Geller – mest känd för sin påstådda förmåga att böja skedar med tankekraft – upp i omklädningsrummet.

8) Show the bastards

I säsongens sista tillställning tar Doncasterpubliken med sig en fejk-kista och låtsas begrava klubben. Ken Richardson faxar in både matchplan och laguppställning från sitt hem på Isle of Man. ”Show the bastards today and finish the season with victory”, skriver han.

Fansen sörjer klubbens förfall.Foto: SHUTTERSTOCK EDITORIAL REX/IBL

Förlusten mot Colchester innebär att Doncaster slår rekord i antal förluster på en säsong. Matchen avbryts flera gånger. Med 20 minuter kvar lämnar Mark Weaver arenan till fots mitt under pågående match för att aldrig mer återvända.

Sommaren 1998 säljs Doncaster Rovers, och först 2003 återvänder klubben till Football League. 

Ken Richardson? Han döms till fyra års fängelse 1999. Både ordföranden, Maureen Stephenson, och den assisterande sekreteraren i Doncasters officiella supporterklubb tar sig till Sheffield Crown Court för att höra domen falla.

När de lämnade rättssalen har båda ett leende på läpparna, till BBC säger Stephenson att Richardson har fått vad han förtjänar. Båda går mot parkeringen för att åka hem, men det blir till att vänta lite med det. 

Någon har punkterat däcken på deras bilar.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.