Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Våra kroppar är inte allmängods

Hjelmer om nya uppdraget: ”Läskigt”
Foto: OLLE SPORRONG
Foto: OLLE SPORRONG

De pekar bort mot oss och utbrister med förvåning.

”De andra tjejerna ser ju mycket snabbare ut men så var det hon den andra som vann.”

De menar alltså mig. Varför ser jag inte snabb ut?

Låt oss måla upp bilden av vad de ser.

 

Moa Hjelmer har som friidrottare vunnit EM-guld, 21 SM-guld, och slagit ett 25 år gammalt svenskt rekord. Nu är hon gästkrönikör för SportExpressen Föreningsliv.

Jag kollar som vanligt att de andra tjejerna är med, sedan räknar jag - 1, 2, 3!

Och så är vi iväg.

Vi fyra är lättklädda i korta hotpants och sport-bhar.

Mina tre träningskompisar är unga tjejer som ännu ej passerat 25 års ålder, de har alla dessutom fått sådan genetik att de har definierade muskler på både mage, armar och ben, det vill säga ganska lite underhudsfett.

Jag själv är en 30-årig småbarnsmorsa.

Jag har genetiskt sett desto mer underhudsfett och mina muskler syns inte så mycket på ytan. Dessutom har mina två graviditeter lämnat tydliga spår, med stora ärr över hela magen och mycket lös hud som flänger när jag springer.

Jag ser helt enkelt inte speciellt vältränad ut.

Det är ännu en intervall under ytterligare ett av alla vanliga träningspass på Stockholms stadion.

Runt omkring oss rör sig andra friidrottare, motionärer och långdistanslöpare, med andra ord, det vanliga klientelet en varm sommarkväll.

Medan vi springer händer två saker.

1. Jag drar ifrån mina träningskompisar och korsar mållinjen en bra bit före de andra, man skulle kunna säga att jag vinner överlägset - om det vore en tävling, vilket det inte är. Det är en intervall och det enda som är intressant för mig är tiden jag får och om den håller jämn nivå med mina övriga tider.

2. Några motionärer tittar alltså på, pekar och kommenterar förundrat att det inte såg ut som att jag skulle kunna vara först.

Hur reagerar jag på det? Ja, bara med ett uppgivet skratt, för jag är van. Jag har hört liknande utrop så många gånger. De flesta menar förstås väl, de är ju bara förvånade över att man inte behöver ”se” snabb ut och ändå vara det. Det är en diskrepans som är allt för utbredd i vårt samhälle.

För trots mitt yttre så är det ändå jag som är snabbast eftersom att det gömmer sig så mycket mer under ytan än vad någon någonsin ”kan se”. Vi fyra tjejer där på träningen, vårt resultat i just det här loppet har extremt lite med hur vi ser ut att göra och desto mer med andra faktorer som hur mycket vi har tränat, vad vi har för nivå av respektive talang och kapacitet och så vidare.

Men, trots att de flesta egentligen vet detta, så kan vi människor inte låta bli att döma andra personer och göra antaganden helt baserat på utseende.

Det här beteendet påverkar i bästa fall inte människorna runt omkring oss men oftast gör det tyvärr det, och i sämsta fall kan det få oerhörda konsekvenser för enskilda individer, läs ätstörningar, kroppskomplex och psykisk ohälsa.

När det kommer till idrott är vi kanske ännu hårdare med dessa bedömningar, då kroppen är verktyget, det som ska skapas och formas till något som kan nå framgång. Och på grund av att kroppen är verktyget så tror sig andra personer; tränare, kommentatorer, andra aktiva och åskådare att de har rätt till att helt oreflekterat både ha en åsikt och att kommunicera den fritt.

Vet ni vad jag tycker?

Jag tycker det är hög tid att skifta fokus. Vi är idrottare.

Ni kan kommentera våra resultat och prestationer men våra kroppar är inte allmänt gods.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.