Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Vansinnigt tryck – jag ville inte prata om det”

Foto: SVEN LINDWALL
Foto: EERO HANNUKAINEN/TT / EERO HANNUKAINEN TT NYHETSBYRÅN
Foto: ANDREAS L ERIKSSON / STELLA PICTURES ANDREAS L ERIKSSON

För drygt åtta år sen kom friidrottslegendaren Kajsa Bergqvist, 43, ut som bisexuell - och blev något av en ofrivillig förebild för HBTQ-personer. 

I en stor intervju med Klara Svensson berättar den före detta höjdhoppstjärnan om sin självkänsla, kampen för att hitta rätt balans i livet, och tankarna hon bar på innan hon kom ut. 

– Det blev ett sånt vansinnigt tryck utifrån. Jag hade ingen som helst lust att komma ut och prata om det överhuvudtaget, säger Bergqvist.

I en serie intervjuer möter den före detta boxningsstjärnan Klara Svensson fem idrottsstjärnor som är stora förebilder för barn i Sverige – för samtal om livet, skador, utanförskap och glädje till idrotten. 

Klara har tidigare mött Henrik Larsson, Anna Holmlund, Jimmy Durmaz och Ingemar Stenmark

Här kommer femte och sista delen: Kajsa Bergqvist. 

Kajsa Bergqvist var under mina tonår en fixstjärna som utstrålande en coolhet som få andra svenska idrottare lyckades med. Jag följde hennes segrar, världsrekord och hennes fantastiska comeback efter rehabiliteringen av hälsenan. 

Än i dag påstår jag att mitt och Kajsas gemensamma födelsehoroskop vågen synkade med några bättre planeter den där februarikvällen 2006 när hon hoppade världsrekord inomhus - och jag samma kväll boxade till mig ett seniorguld i SM som 17-åring. 

Få finner dock min tes övertygande.

Jag träffar en trygg och jordad Kajsa Bergqvist som verkar ha landat efter att ha levt ett hektiskt liv i rampljuset på friidrottsarenor och löpsedlar. 

Under vårt långa samtal om livet kommer Kajsa ta kål på missförståndet om varför idrottare inte gärna delar med sig om vem deras romantiska partner är, oavsett kön eller läggning. 

Om att hitta balansen mellan de två ytterligheter hon har i sin personlighet, som hon beskriver som sitt livs kamp.

Klara Svensson och Kajsa Bergqvist. Foto: SVEN LINDWALL
Kajsa tillsammans med SVT-kollegerna Niklas Nord och Jacob Hård. Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

När vi ses har Kajsa Bergqvist just kommit hem från Doha, Qatar, efter att ha jobbat med friidrotts-VM för SVT. 

Hon beskriver mästerskapet som ”annorlunda”. De svenska tävlingsresultaten var bra, men den dåliga inramningen med tomma läktare lämnade en besk eftersmak. 

– Det finns ingen friidrottskultur på det sättet. Första dagarna blir det väldigt mycket politiskt snack. Jag tycker att det är en självklarhet att idrottsrörelsen har någon form av kod i hur man tilldelar mästerskap, att det ändå ska finnas någon demokratisk grund där alla människor har rätt att tänka och känna vad de vill.

– Jag tycker inte att argumentet håller med att idrotten ska vara en murbräcka som öppnar upp, om man tittar på Kina som haft både OS och VM så har det inte blivit otroligt mycket liberalare och öppnare sedan dess, säger Kajsa. 

”Ingen ska behöva prata om sitt privatliv”

Jag berättar för Kajsa att jag inför vårt möte såg SVT-programmet ”Regnbågshjältar”. Där träffar Bergqvist och Peter Häggström, tidigare längdhoppare och sprinter, idrottare som kommit ut som gay. Där säger Colin Jackson, före detta världsrekordhållare i häcklöpning, att han kände att han sänkte garden och visade en mjukhet då han som aktiv talade om sin sexuella läggning och sitt privatliv. 

Kan det vara en fin linje som aktiv att ta ställning till? När man samtidigt vill skapa en nyansering i vilken läggning idrottare har för att ta bort tabun?

– Jag tycker ju så här... På något sätt ska det inte vara en fråga överhuvudtaget liksom, och jag tycker ingen ska behöva prata om sitt privatliv om man inte känner för det. Men uppenbarligen finns det stigman kring det, så ju fler som kan våga vara öppna med det så blir det ingen grej, säger Kajsa Bergqvist.

Hon berättade själv 2011, tre år efter att hon avslutade friidrottskarriären, att hon är bisexuell i tidningen QX. 

– När jag höll på fanns det ingen alls som var öppen inom friidrotten, nu finns det ändå ganska många. Det var många som vi frågade inför det här programmet som fortfarande inte är öppna med det, som har varit världsrekordhållare och OS-medaljörer. Även en del som slutat som känner att de inte vill prata om det och det respekterar man fullt ut, säger Bergqvist och fortsätter:

– Det finns ju få länder som är så liberala som Sverige, sen i lagsporter så fattar jag att det är svårt med läktarkultur. Den första elitspelaren, Anton Hysén, har ju kommit ut, men om man ser i högsta divisionen i handboll, hockey och fotboll på den manliga sidan... Den första måste vara oerhört modig för den kommer få skit ifrån motståndarklackar och sånt där. 

Tycker du att idrottsförbund och föreningar gör tillräckligt mycket jobb i Sverige om man kollar på de här frågorna?

– Nä, det har ju hänt saker de sista åren men det var ju anledningen till att vi gjorde programmet, för att lyfta fram starka förebilder och att det inte behöver vara några konstigheter.

– Det är något som sätts i en tidig ålder, det betonar de vi pratat med. Nu är det speciellt manlig lagidrott, dels snack på läktaren, vad man kallar varandra, hur man pratar om kvinnor, hur man pratar om domare, hur man pratar om homosexuella. 

– Om man hört skit om det sen man var 8-9 år, då antingen förtrycker man det, håller det hemligt, eller så slutar man att spela hockey eller fotboll. Vi hittade ju inte en enda i Sverige att ställa frågan till. Vi försökte fråga alla vi kände, alla kontakter och vi hittade inte ens någon att fråga. Det vore ju väldigt märkligt om det inte fanns?

Friidrotts-VM i Göteborg. Kajsa Bergqvist, 18 år, tangerade sitt personliga utomhusrekord när hon klarade 1,90.Foto: JACK MIKRUT / TT NYHETSBYRÅN
Säkrar VM-guldet 2002 med ett hopp på 2,02 meter. Foto: NIKLAS LARSSON / BILDBYRÅN
Kajsa Bergqvist tog OS-brons i Sydney 2000. Foto: JAN COLLSIÖÖ / PRESSENS BILD

Kajsa Bergqvist är en av de största i svensk idrott. På den mäktiga meritlistan finns bland annat: 

 VM-guld utomhus i Helsingfors 2005.

 OS-brons i Sydney 2000. 

Två VM-guld inomhus, 2001 och 2003. 

 Världsrekord inomhus med det personliga rekordet 2,08. 

Hon säger att hon fick en ”aha-upplevelse” när hon var drygt 17 år. Då förstod Kajsa Bergqvist att hon skulle kunna lyckas med något extra. Hon tar upp tron på sin egen förmåga som en nyckel till alla framgångar. 

– Jag lurade mig själv till att bli mycket bättre än vad jag egentligen hade för kapacitet att bli, säger Bergqvist. 

– Jag intalade mig själv att jag skulle hoppa högre än någon annan i världshistorien, jag trodde på det så fullt ut att jag nästan lyckades ”mindfucka” mig själv till att göra det. Jag missade ju det, men hade jag inte haft det som mitt mål då hade jag inte gjort alla de andra sakerna på vägen.

Hon slog igenom på allvar runt millennieskiftet, och sen fortsatte en lång framgångsrik karriär i många år. Men inför säsongen 2007 hade hon tappat lite av den gnistan. Formen var bra, men ”hjärnan tog slut”. 

– Fysiskt sett var jag i en extremt bra form inför den säsongen, men jag kunde inte få ut det på tävlingarna längre, det som hade varit min styrka innan. Hela den säsongen jag var bara tokfrustrerad och hade ingen glädje.

”Blev stormiga år”

När höjdhoppskarriären sen var över väntade ett nytt liv. Och omställningen var tuffare än hon hade räknat med. 

– Jag trodde nog att det inte skulle vara våra några problem för mig. Jag hade så mycket andra intressen och annat jag ville göra. Jag slutade inte på grund av någon skada, och jag hade ju pluggat så jag tänkte att jag bara skulle ”schvunga” ut vidare i livet. 

– Men jag tror att jag underskattade omställningen rejält, med hur mitt liv hade sett ut och hur jag tänkte kring saker. Många år efter att jag slutade har varit ganska stormiga, jag har sprungit på olika bollar åt olika håll. En del saker har blivit väldigt bra och en del saker har verkligen inte blivit det, i perioder har jag inte alls mått så bra.

Omställningen till ett liv efter karriären blev tuff. Foto: SVEN LINDWALL
”Jag tror att jag hade någon bild av mig själv när jag slutade, att jag skulle bli världsbäst på allt”Foto: SVEN LINDWALL

Kajsa säger att hon var ”ganska splittrad”. 

– Jag tror att jag hade någon bild av mig själv när jag slutade, att jag skulle bli världsbäst på allt. Att jag var en presterare, att jag skulle bli bäst på att driva företag och sitta i styrelser. Jag gick in med samma mentalitet som i idrotten och när det sen inte blev exakt som jag tänkte... Jag menar, det är ju en jäkla skillnad så det var mycket frustration. Jag hade för många bollar så jag höll på att bränna ut mig själv i stället.

Bergqvist körde på samma bana fram till 2013, med många olika bollar och projekt i luften, innan hon satte stopp. 

– Jag gjorde alldeles för mycket. Jag trodde jag kunde göra vad som helst. Då hade jag 14 olika uppdrag som tog mer eller mindre tid. Det var ju inte kul, så då försökte jag rangordna. Vad tycker jag är kul? Vad kan jag försörja mig på? Och sen skala ner. 

– Någonstans där mellan 2013-14 så var det nästan en process att göra slut med mig själv liksom.

Vad gjorde du då? Tog du ett break? Eller gjorde du ingenting?

– Jag gjorde inte ingenting, men jag klev ur nästan alla åtaganden som jag hade. Lämnade som vd för vinbolaget, jag var fortfarande delägare i det men jag klev ur det operativa. Jag klev ur väldigt många styrelseuppdrag som jag hade. Tog nästan ett friår, och som någon slags kulmen på det så åkte jag till USA och gjorde en sån där roadtrip. Jag var själv i två månader och bara körde runt ensam.

”Var tvungen att göra slut med vissa grejer”

Hon vandrade på olika hikingleder, sov i tält, körde bil från Kanada ned till San Diego. 

– Jag tror att det blev kulmen på att lämna min idrottsmentalitet, delar av den i alla fall. Jag är ju den jag är och jag kommer alltid ha med mig det. Men jag var tvungen att lämna en del av det där, och göra slut med vissa grejer om hur jag tänkte kring saker och ting och försöka bli snäll mot mig själv.

– Under hela min idrottskarriär så var jag nöjd kanske fem gånger, och så här i efterhand så gick det ju ganska bra, säger hon. Men jag var hela tiden: ”Äh, jag hade kunnat hoppa högre, jag kunde gjort det bättre”. Det var säkert en nyckel till framgång, men…

Det är inte så kul när man är i det beteendet.

– Nej, precis och försöka vara snäll mot sig själv. Om man suttit som nu i en tv-sändning och sagt något helt fel, för fem år sen hade jag legat sömnlös över det och tyckt att jag var dum i huvudet. Nu gör jag faktiskt inte det längre. 

Man blir klokare med åldern kanske, hur kom du fram till detta? Har du haft någon mentor?

– Nä, det har jag väl inte haft. Jag har haft goda vänner och så där, men inte någon mentor direkt. Det var mycket som kom till sin spets, jag bara la på och la på tills det blev så där. Inte att jag gick in i väggen, för jag har träffat människor som gått in i väggen, så illa var det inte, men kanske att jag drog i handbromsen precis innan.

Hon säger att hon i dag är snällare mot sig själv. 

– Det är ju en resa, och jag är inte framme vid något mål men jag har i alla fall blivit bättre på det. Och i slutändan så blir man ju en lyckligare människa på det totala.

Kajsa under friidrotts-VM i Doha 2019. Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Kajsa Bergqvist har efter karriären blivit en stark HBTQ-förebild, men det är en roll hon tidigare inte sett framför sig. 

– Nej, det tror jag inte. Jag har ju varit ihop med både kvinnor och män i mitt liv. Under en period när jag försökte träffa kvinnor, när jag var på toppen av min karriär strax efter millenniumskiftet, då var ju tanken att det skulle leda vidare till något som jag behövde stå för utåt. Den tanken var så totalt… Det kunde ju ha blivit så, men det blev aldrig så.

Kan du komma ihåg hur du reagerade första gången inför dig själv, när du förstod att du var attraherad av båda könen?

– Jag tror inte att det var någon konstig grej så där egentligen. Det har jag nog pratat med vänner om. Jag upplevde inte det som en traumatisk grej. 

– Det är det här med det offentliga och det privata, jag har alltid har velat hålla det isär. Sen blev jag ihop med en man 2002 som var väldigt känd också. Då blev det plötsligt en jäkla massa skriverier om mitt privatliv som påverkade mig oerhört negativt. Jag försökte undvika att läsa men av någon anledning ville folk alltid tala om vad de hade läst och hört ändå, och ibland såg man det på löpet.

”Det var något jag inte kunde kontrollera”

Kajsa säger att hon inte kände någon kontroll över den person som porträtterades i medierna, vilket påverkade henne negativt. 

– För mig var det något jag inte kunde kontrollera och det kändes som min integritet försvann. Och det blev ytterligare så när jag hade mitt första riktiga längre förhållande med en tjej.  Det blev ett sånt vansinnigt tryck utifrån. Jag hade ingen som helst lust att komma ut och prata om det överhuvudtaget, säger hon. 

Det handlade egentligen inte om att det var en tjej? Utan för att det var privat?

– Ja, det handlade inte om att jag inte stod för det, utan mer att det ska de ge fan i.

Jag tror att det kan finnas ett missförstånd i att folk tror att anledningen till att man inte går ut skulle vara att man inte vill stå för sin läggning?

– Ja, och det blir så oerhört mycket intressantare, så det tog väl ett år. Då hade det pratats om det i olika skvallersammanhang och som sagt…. Det var för att kunna leva ett normalt liv och kunna gå ut och käka middag. 

– När det där surrade och alla var så där: vem är det? Jag kunde inte ens gå ut och fika med en kompis för att jag var så nojig att någon skulle knäppa en bild.

– Jag tror det var en radiostation som pratade om det första gången i media. Jag hade varit ute och käkat middag med Susanne, en tjej som klipper mig. Då beskrevs det ingående hur hon såg ut och det blev bara jätteknäppt allting. Då tog jag beslutet, att det var nödvändigt att göra det.

När Kajsa väl kom ut innebar det en ”otrolig lättnad”. Hon hade alltid haft garden uppe, men nu släppte hon på kontrollen.

– Kanske framför allt under åren när min aktiva karriär var över och det skrevs mycket om mig och Måns (Herngren, Bergqvists före detta man, reds. anm).

– Om folk frågade mig om min idrottskarriär så var jag också väldigt reserverad. Jag vägde alla ord jag sa, jag var ju på helspänn. 

Kajsa säger också att hon aldrig identifierat sig särskilt starkt med sin sexuella läggning, och minns tillbaka på en föreläsning hon deltog i. 

– Jag fick en fråga om varför jag inte kunde vara mer politisk. Jag tycker inte att en sexuell läggning har något med att vara politisk att göra. 

”Det är ju inte att vara med i någon klubb”

Men arbetet med ”Regnbågshjältar” blev samtidigt lite av en tankeställare för henne, att det finns någonting hon kan göra. 

– Att gräva där man står och börja med idrotten, säger hon.

– I min roll, att inte säga något om den politiska situationen när man är i Qatar, ett land där man bara genom att existera innebär att man ska slängas i fängelse. Jag fixar inte att inte säga något. Även om det inte är något man vill prata om primärt på ett friidrottsmästerskap. Man vill ändå säga något, och med det kommer givetvis folk som hatar en och vill ta livet av en på sätt, men det känns som att man får ta det.

Är det något man borde man tillägga i den här frågan?

– Det är ju så här, att tillhöra en sexuell minoritet är ju inte att vara med i någon klubb. Alla tycker ju olika. 

– Det enda man kan göra är att säga vad man tycker. När jag precis hade kommit ut var jag med på QX-galan. Jag var inte med på festen men jag skulle dela ut ett pris och jag hade aldrig varit på en sån tillställning. Då kom det fram en person som är ganska känd i de här sammanhangen och sa: ”Välkommen Kajsa! Nu är du en av oss.” 

– Jag bara: en av vadå? Jag fattar inte. 

– Sen givetvis, när man ser att det förekommer diskriminering och när man bottnar i det privat så reagerar man kanske starkare. Om man har en röst att kunna utrycka vad man tycker offentligt så har jag väl utnyttjat det.

Vad har det bästa med att komma ut varit?

– Jag tänker inte att jag är annorlunda eller konstig på något sätt när jag är i Sverige. 

– Det är bara när man kommer till andra länder ibland som man plötsligt blir medveten om att: oj, jag kan inte bara ta min tjejs hand. 

– Plötsligt blir man mer medveten om att det är ett annat klimat. Då blir man otroligt tacksam att man är född och får leva i det här landet. Även om det säkert finns många som inte tycker om en här också så är det ändå ett otroligt accepterande klimat, tycker jag. 

Kajsa säger att Sverige alltid kommer vara hennes hem. Foto: SVEN LINDWALL

När vi ses är det sen höst, och Kajsa berättar att hon ska åka till Sydafrika över vintern. Jag undrar hur hennes drömtillvaro ser ut om fem, tio år. 

– Det är så svårt. Det är mycket som inte riktigt har blivit som man tänkt sig, säger hon och fortsätter: 

– Det är klart att jag har tankar om hur jag vill att det ska vara om tio år, men jag tror att jag är lite ödmjukare nu. Att den där vägen kan vandra på lite olika sätt. Försöka vara lite mer här och nu. Min resa i livet har varit väldigt mycket på väg mot något. Jag försöker hitta en liten balans.

Ser du familj? Ser du Sverige?

– Det får vi se, haha. Sverige kommer alltid vara mitt hem, så som jag ser det framöver. 

Vad är det folk inte vet om dig? Vad tror du folk hade blivit överraskade av att veta?

– Jag tror det är min sida som inte syns i media, att jag gillar att påta i mina trädgårdsland och vara ute i skogen och plocka svamp. Vara så där huslig. Jag älskar ju att koka sylt, jag är en riktig husmoster. Det tror jag inte många vet, att jag fixar och gör min egen korv, säger hon och skrattar. 

Vad skulle du säga att du är mest stolt över med dig själv?

– Det jag är mest stolt över med mig själv och mitt liv är ändå att jag har varit ganska modig. I bland när jag har tvekat, då har jag ofta gått framåt. Vilket också har gjort att jag gått bort mig många gånger, men jag tror att när jag tittar tillbaks på mitt liv, så har jag fått uppleva väldigt mycket på grund av mitt mod.  

– Jag har väl förhoppningsvis hittat mig själv genom att studsa mellan de här två extremerna, som jag kan känna att jag har i min personlighet.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.