Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tystnadskulturen är plågsam att bevittna

Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL

Det spelar ingen roll om man undersöker uppgifter om mobbning, rasism, diskriminering, matchfixning eller ekonomisk brottslighet.

I den lilla värld som är svensk idrott vågar inte många prata.

Tystnadskulturen är plågsam att bevittna.

För två år sedan granskade jag striden om hur svensk ungdomsfotboll skulle planeras och se ut i framtiden. Elitsatsning för åttaåringar – eller breddverksamhet långt upp i åldrarna. 

Teorierna om vad som är bäst skiljer sig åt, så även åsikterna. Konfliktlinjen var inte svår att etablera, och vid varje telefonsamtal fick jag höra hur viktig frågan var. Här hade minsann klubb X försökt locka över en duktig 7-åring med alla till buds stående medel. Historierna avlöste varandra, metoderna beskrevs i detalj och ilskan vällde fram. Det var på tiden att någon skrev om det här.

Men helst inte om just det här fallet. Inte med namn. Tro mig, jag hade gärna velat ställa upp, men det blir för känsligt. Maskera klubben, håll mig utanför, inga citat och klubben vi pekar ut, försök att inte nämna den heller.

Mönstret gick att känna igen. 

Tigits ihjäl i många år

Mina kolleger Elin Kardell och Josefin Johansson har i dagarna publicerat en skakande artikelserie om rasismens förekomst i svensk ungdomsidrott. Flera ledare och föreningar ställer upp, men många snavade på mållinjen. En del företrädare hade massvis av exempel, men ville inte bli ”anklagade för att dra rasistkortet”. Andra slutade svara när de fick veta vad själva granskningen handlade om. Unga människor berättar att man drar sig för att anmäla händelser till Disciplinnämnden, man kanske får svårare att jobba i en annan förening? Eller får färre matcher att döma.

Samtidigt som texterna publicerades satt jag i telefon med nuvarande och tidigare medarbetare i IFK Norrköping. De skulle gärna berätta vad som hänt, det fanns konkreta händelser att peka på och det var på tiden att arbetsmiljön i klubben kom upp till ytan. Men det gick inte riktigt. 

Norrköping är ett både viktigt och talande fall för svensk idrott. Sällan har jag hört lika många personer säga att rädslan för konsekvenserna har kvävt viljan att vittna öppet, och det är ett sjukdomssymptom som heter duga. 

Flera personer berättar för mig hur problemen i klubben har tigits ihjäl i många år. Dag ut och dag in har människor gått till jobbet medvetna om att något inte står rätt till. År ut och år in har de berättat för sina närstående och önskat sig en förändring, men jobben har varit för värdefulla, konfrontationen för otäck, kollegernas situation för skör, baksidan av ett vittnesmål för stor, energin till att mobilisera sig otillräcklig.

Får känna främlingsfientlighetens vrede

Tendensen framträder nästan varje gång man försöker syna ett missförhållande i svensk fotboll, och att det ser ut så här är naturligtvis inte offrens fel. 

Påtryckningar från kriminella, skeva maktförhållanden, hot om juridiska angrepp och andra farhågor är inte att leka med, vem som helst kan brytas ned. Riskerna med att vittna om rasism och känna främlingsfientlighetens och intoleransens vrede ska inte bagatelliseras. 

Men många gånger finns personer i omgivningen, fler än enstaka individer, som ser och förstår vad som pågår, som får höra och känna vad konsekvenserna blir, men inte mobiliserar sig själva, inte kraftsamlar. Kanske finns också en underskattning av att rikta strålkastarljuset på den som trampar över. I IFK Norrköping är dammen nära att brista, äntligen har man börjat ta bladet från munnen.

Samtidigt är åren som gått präglade av en dyster tystnadskultur. Den har integrerats i svensk idrott, detta universum av engagemang, solidaritet och gemenskap som gång på gång tycks vänta på bättre tider i stället för att agera.

Vänskapsband och karriärmöjligheter står i vägen

Polisens aktionsgrupp mot idrottsrelaterad brottslighet har framfört det här perspektivet många gånger.

– Vi har ett problem med tystnadskultur. Som vi förstår det har det varit en tendens till att sopa saker under mattan inom idrotten, sa Fredrik Gårdare, som leder gruppen, senast för några veckor sedan.

Det finns som sagt flera skäl till de förhärskande normerna, men ett går att råda bot på ganska enkelt. 

Fotboll så väl som andra sporter är en liten värld. Sitter du som företrädare i en klubb i Stockholms förorter har du inte råd att gå till fullskalig attack på en storklubb. Någon gång vill du kanske jobba där. Snart är ni kanske kolleger, du och ungdomstränaren som försöker sno sexåringen från din förening. Hur ska det bli då?

Vänskapsband och karriärmöjligheter i kombination med regelrätt konflikträdsla är en dålig medicin mot det här problemet. Systematiken kan upprätthållas, problemen fortgå. Svensk idrott behöver hitta sin röst.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.