Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tony Irving: ”Let’s dance kan skapa en osann bild”

Här dansar juryn i semifinalen av Let's dance.
Nicole Hoang Nguyen med sin dåvarande danspartner Marcus Johnson.
Foto: Andreas Pegelow
Tony Irving är juryordförande i TV4-programmet samt vice ordförande i Svenska Danssportförbundet.
Foto: OLLE SPORRONG
Nicole Hoang Nguyen och William Lindgren Stauch, 24 i Blackpool vid en av världens största danstävlingar.
Foto: PRIVAT/PRIVAT

TV4-programmet ”Let's dance” lockar en miljonpublik. 

Men hur ser den riktiga sporten ut bortom dansande kändisar? 

Helt annorlunda menar personer SportExpressen Föreningsliv pratat med.
– ”Let's dance” kan producera en osann bild för folk som tror att de kan komma in i en dansstudio under en vecka och lära sig att dansa som Filip Lamprecht, säger Tony Irving, juryordförande i programmet samt vice ordförande i Svenska Danssportförbundet. 

 Kändisar som på stapplande ben ska lära sig tiodans, bestående av fem standarddanser och fem latindanser, har blivit en tittarsuccé sedan ”Let's dance” började sändas i Sverige 2006. 

Sporten är däremot fortfarande relativt liten på svensk mark. Men den är desto större i tv-formatets hemland England där BBC:s ”Strictly come dancing” är modellen som sedan har spridits till flera olika länder. 

SportExpressen Föreningsliv har pratat med fyra personer som ger sin bild av hur danssporten ser ut – och har påverkats av det populära TV4-programmet. 

Paret Nicole Hoang Nguyen, 24, och William Lindgren Stauch, 24, har båda ett förflutet som tävlingsdansare i Birka Dansklubb i Stockholm. De började tack vare att tränare från dansklubbar presenterade sporten för dem under besök på idrottslektioner. 

– Jag tror att det var samma år som ”Let's dance” satte i gång och då blev det jättestort intresse från alla i hela klassen. Vi var många som började, säger Nicole Hoang Nguyen och William Lindgren Stauch tillägger: 

– Nästan halva min klass började men sen var det bara jag kvar efter ett halvår, säger han och skrattar. 

”Lockas av glittriga klänningar”

Tony Irving, 54, har en lång och framgångsrik karriär bakom sig som tävlingsdansare och har arbetat hårt för att försörja sig på dansen genom livet. 

Sedan 2006 har han varit juryordförande i ”Let's dance” men han har även länge varit aktiv inom Svenska Danssportförbundet och i dag är han vice ordförande. Han menar att tv-programmet på många sätt blev vändpunkten för danssporten i Sverige som han menar ofta hamnar i kläm mellan ”sport” och ”kultur”. 

– ”Let's dance” har gjort att vad vi gör har fått ett ansikte. ”Let's dance” har gjort att folk förstår att dansa pardans inte är lätt och att det är en sport som alla andra. Om jag innan ”Let's dance” sa att jag jobbade som danssporttränare inom cha-cha så kunde folk svara: ”Jaha, men vad gör du på riktigt?”. Så även om ”Let's dance” kanske inte speglar hela sporten så har folk nu bättre respekt för vad vi gör nu, säger Tony Irving. 

Tony Irving.
Foto: OLLE SPORRONG

Skillnaderna mellan tv-programmet och det riktiga tävlingsgolvet skiljer sig nämligen en del. Och det är något man delvis får kämpa med menar Nicole Hoang Nguyen som assisterat som tränare för barn och ungdomar. 

– Jag tror att många blir lockade av glittriga klänningar, paljetter och coola steg. Det är nog också många som frågar om lyft när de är ganska små och precis har börjat dansa. När de har tränat ett tag och ska börja tävla så inser de att det inte är sånt som man håller på med. Man får inte göra lyft på tävlingsgolvet, det är inte tillåtet av säkerhetsskäl. Och glitter på kläderna får man inte ha förrän i en viss klass. Det är inte riktigt samma som på tv, säger Nicole Hoang Nguyen. 

”Producerar en osann bild”

Ni som varit tävlingsdansare – vad tycker ni själva om tv-programmet? 

– Det är underhållande men som Nicole säger så är det ju inte riktigt det som vi håller på med. Men jag tycker att det är väldigt bra att det finns, det skapar bra PR för sporten, annars skulle den vara ännu mindre än vad den är, säger William Lindgren Stauch och lämnar över ordet till till Nicole: 

– Jag tycker också att det är positivt att det drar lite uppmärksamhet till en sport som är relativt okänd. Man drar också uppmärksamhet till att det faktiskt är en sport och inte bara sällskapsdans. Det en idrott och tar mycket kraft, energi och tankeverksamhet och det tycker jag att Let's Dance visar. 

Att det ligger mycket tid och arbete bakom att kunna dansa som de i ”Let's dance” är något som Tony Irving skriver under på. Han menar också att tv-programmet och den riktiga tävlingsdansen är som ”natt och dag”. 

– ”Let's dance” kan producera en osann bild för folk som tror att de kan komma in i en dansstudio under en vecka och lära sig att dansa som till exempel Filip Lamprecht. De tänker att han kan lära sig rumba på en vecka men det är inte sant. 

Sporten vill vara öppen för alla 

Tony Irving forsätter:

– Han har haft sex veckors repetition och under de veckorna har han haft 180 privatlektioner och nu har han dansat nio veckor med 40 timmar i veckan. Så för att producera den rumban ligger det nästa 500 privatlektioner bakom. Om du själv dansar 15 veckor på hösten och 15 veckor på våren i en och en halv timme i veckan på en dansklubb så tar det dig tio år för att komma upp i samma grejer som han gjort på fyra månader. Det blir en osann bild av vad som är möjligt. 

Utöver den osannolika träningsdosen så finns det några andra saker som Tony Irving menar skiljer tv-programmet från den så kallade verkligheten. Som tidigare nämnt är det exempelvis inte tillåtet med lyft i tävlingsdans där en fot alltid måste vara i golvet, undantaget är just när det kommer till showdans och kabaréföreställningar.

De dyra klänningarna som i ”Let's dance” ligger på en prisnivå mellan 15 000–30 000 kronor är inte heller aktuella förrän man tävlar på elitnivå, berättar Tony Irving. 

– För att hålla ned kostnaderna inom danssport har vi fem tävlingsnivåer och i de första tre så måste man ha enkla kläder. Det är samma sak när det gäller barn och ungdomar.

Elitidrottare kan bli besvikna 

Vad gäller bedömningskriterierna så bedöms dansarna i tävlingsformat i 360 grader med flera domare utplacerade, i ”Let's dance” bedöms dansarna bara framifrån. En tävlingsdansare spelar inte heller ut sina känslouttryck och roller som i tv-programmet. 

– Jag vet att många idrottare lätt kan bli besvikna på ”Let's dance” för att en cha-cha inte ser ut precis som de är vana att dansa den. Men vi har anpassat idrotten till formatet av tv-programmet. Det intressanta för mig är att vi använder samma bedömningskriterier men vi har andra värderingar i dem, säger Tony Irving och förklarar poängsättningen: 

– Om vi säger att en elitidrottare bedöms mellan ett och 100 så kanske 40 på den skalan är en tia i tv-programmet. Men när vi har speciella säsonger som den här då folk är väldigt duktiga så kan vi flytta fram kraven lite grann.

Gustaf Lundin driver Dansstudio Magic och har tillsammans med sin fru Valentina Oseledko tidigare deltagit i flera EM och VM-finaler. Han själv deltagit i norska versionen av ”Let's dance” – ”Skal vi danse” – tidigare och flera av hans elever har varit med som danspartners i det svenska programmet. I år hade de med Hugo Gustafsson som dansade med Kristina ”Keyyo” Petrushina. 

Hugo Gustafsson dansade med Kristina ”Keyyo” Petrushina.
Foto: Annika Berglund / TV4

– Jag tror att det är jättebra att man gör reklam för sporten och att folk förstår vad det handlar om lite grann numera. Jag tror att det är lättare för killarna att säga att de dansar nu än på min tid. Det är liksom okej för att man gör det på tv. Sen var det väldigt mycket mer exklusivt tidigare. Lite av mystiken kanske försvann (i och med tv-programmet), det är alltid så när saker blir väldigt kommersiella, då kan det bli en motsatt effekt. Vi har en fantastisk sport vi håller på med och brinner för. 

En majoritet av de dansklubbarna utgår från storstäderna. 

Gustaf Lundin driver sin förening i Västra Frölunda, ett område i sydvästra Göteborg, och berättar att många av hans elever ofta pendlar långt. Han skulle därför önska att flera av instruktörerna i ”Let's dance” själva öppnar egna verksamheter. 

– Det är så hög kvalitet på alla alla lärare som deltar. Jag hade gärna sett att de haft en egen dansskola på vartenda hörn i hela Sverige så att det finns tillgängligt. Tillgängligheten är så liten i dansbranschen, för många blir det för långt att ta sig, säger Gustaf Lundin och tillägger: 

– För många små har de här dansarna blivit lite av idoler, så jag tror verkligen att det kunnat bli jättebra.


Anis don Deminas tårar – är i final

Keyyo tvingades lämna Let's dance igen: ”Déjà vu”.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.