Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

15-årige Nils utsatt för stryptag: ”Chockad”

Nils Karlsson, 19, drömmer om att bli elitdomare i fotboll.Foto: Privat
Nils Karlsson, 19, började döma redan tio-åring.Foto: Privat
Emilia Wiklund, 19, har både spelat och dömt handboll och beach-handboll. Foto: Privat
Efter en grov överträdelse under en cup har Emilia Wiklund, 19, nu valt att avsluta domarkarriären. Foto: Magnus Clarén
Emil Enhörning var endast elva år när han började döma ishockey. Foto: Privat
1 / 7

Domare som blir hotade, attackerade och verbalt påhoppade. 

Det är verkligheten för barn och unga runtom i Sverige. 

SportExpressen har granskat klimatet i svensk fotboll, hockey och handboll. 

Och hittade omskakande vittnesmål, domarbrist och spretiga regler för barnen som dömer. 

Svensk idrott är beroende av att unga människor väljer att ta steget till att bli domare. Men det är långt ifrån självklart att behovet täcks. En av anledningarna är den utsatta positionen där unga domare blir attackerade både verbalt och fysiskt av såväl spelare som ledare och publik. 

Emilia, Nils och Emil är tre domare under 20 år som vittnar om händelser långt över gränsen. Situationer som få personer får uppleva på sin arbetsplats. Utöver det är personangrepp och hånfulla kommentarer vardagsmat under matcherna. 

Nils Karlsson, 19, drömmer om att bli elitdomare i fotboll. Hans väg dit började redan som tioåring, men höll snabbt på att få ett slut. Det efter en allvarlig händelse på en fotbollscup där Nils dömde en match med tolvåriga pojkar, själv var han 15 år. 

”Han tog stryptag och sa att jag var den sämsta domaren han sett”

En av ledarna gick efter matchen till fysisk attack eftersom han tyckte att Nils missat ett felaktigt inkast vid mittplan.

– Det var en ledare som efter matchen kom fram och tog stryptag på mig och drog ner mig på marken. Han sa att jag var den sämsta domaren han hade sett och att jag absolut inte kunde döma något mer.

Han fortsätter: 

– Jag kommer ihåg att jag blev väldigt chockad först. Jag förstod inte vad som hände. Det var först när båda mina domarkollegor och motståndarlagets ledare sprang in som jag började inse vad som hände. Jag var förkrossad, rädd och väldigt ledsen. Jag kände mig helt skakig. 

Trots att flera personer kom till Nils undsättning gav sig inte ledaren och även hans egna spelare blev chockade av den allvarliga situationen. 

– Han var helt svart i ögonen. Han var bara fokuserad på att trycka ner- och slänga skit på mig. 

LÄS MER: Stor brist på domare i distrikten: Utsatt” 

Fick aldrig någon ursäkt

Nils har fortfarande inte fått någon ursäkt av ledaren som attackerade honom. Trots samtal med cupledningen hävdade ledaren i flera dagar efteråt att hans reaktion inte var över gränsen. Nils hade ju missat det där inkastet på mittplan. Det höll på att kosta den unga domaren sin dröm. 

– Jag funderade på om det var värt att fortsätta döma. Jag funderade på om det var som han sa, att jag var så dålig eller om han var ett undantag. Jag var nära att lägga pipan på hyllan. Men sen insåg jag att döma fotboll är någonting jag vill göra. Det är så kul så en person ska inte få ta ifrån mig drömmen om att bli elitdomare. 

Mamma försökte slå Emilia i huvudet

Emilia Wiklund, 19, valde att satsa på en karriär som handbollsdomare när en skada satt stopp för spelarkarriären. Men nu har hon tagit beslutet att även den satsningen är slut. En händelse i somras under en turnering i beach-handboll var droppen som fick Emilia att känna att det inte längre är värt det. 

– Både tränare och spelare var verbalt aggressiva. Så fort matchen var slut och det dömdes till deras förlust så kom en spelare springandes mot mig och en mamma kom från publiken bakifrån och försökte slå mig i bakhuvudet. Jag såg det inte utan kände det bara i tofsen när jag klev ett steg framåt. Innan det hade de skrikit att jag var dum i huvudet och undrade om jag visste vad handboll var. 

”Jag har aldrig varit med om fysiskt våld tidigare. Hon försökte slå mig.”

Hon fortsätter: 

– Jag har aldrig varit med om fysiskt våld tidigare. Hon försökte slå mig, en spelare försökte slå mig och en annan spelare kastade en boll på mig. Jag var väldigt chockad och visste inte vad jag skulle göra. Jag blev genuint ledsen för handbollen är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, och att se någon använda sporten till att göra något sånt gjorde mig ledsen och rädd. 

Emilia har dömt i fyra år och hunnit samla på sig en hel del erfarenhet som gjort att hon sällan tar någon skit. Hon har dömt både inomhushandboll och beach-handboll och menar att lagen oftast präglas av tränarnas beteende. 

– Står tränarna och skriker och är elaka så kommer spelarna bete sig så också. Tränaren är oftast den som är värst om inte publiken är det. Tränare kan jag bestraffa men publiken tror att de står över allt. 

Har ni tillräckligt med domare?

Ralf Lundberg, handbollsförbundet:

– Vi är långt ifrån nöjda och de som dömer får ligga i ganska hårt. Det är lite knapert på vissa håll.

– Att vara domare är per automatik att vara utsatt. Man ska ta snabba beslut och får igen förståelse för felaktiga domslut, domare är väldig mycket i fokus.

Joel Hansson, hockeyförbundet: 

– Domare slutar tidigt, innan förbundsnivå och fler slutar tidigare. Vi måste öka livslängden och få unga domare att stanna. Vi har lite för många utbildade domare men många slutar. Man måste ge de som dömer kontinuerligt med matcher och se till så att de inte blir avskräckta. Vi måste göra det bästa med dem så att så många som möjligt fortsätter. Det vi ser är att flaskhalsen är förbundsnivå. Då blir det problem att de tar kanske åtta år att komma dit, och har man individer som blir avskräckta efter en säsong är det en ganska lång väg att vandra. Folk som slutar tidigt ökar. Många matcher spelas på helger och tidsåtgång är en problematik.

 

Anna Nyström, fotbollsförbundet

– Det ser rätt bra ut utan att veta exakt. Men jag vet att många distrikt i slutet av säsongen skär ner på domare. Då blir det mycket lördag-söndag , lördag-söndag. Man plockar bort assisterande domare. då räcker inte alla till. Men vi har inget överflöd. Det ser olika ut i distrikten. Vissa har det kämpigare.

Har visat ut åskådare

I inomhushandbollen finns det hallvärdar som ansvarar för att eskortera ut publik om någon stör för mycket. Det har hänt flera gånger att Emilia tvingats visa ut åskådare. 

– Många ser oss som känslokalla robotar såväl på som utanför planen.

Emilia utesluter inte att hon kommer tillbaka som handbollsdomare. Men i nuläget har hon beslutat sig för att det får vara nog.   

– Handboll är någonting som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och det är en fantastiskt rolig sport. Men så fort det går till att man dömer på de villkoren att man måste stå och ta så mycket personliga påhopp när man utför sitt jobb, då känner jag mig inte bekväm. Vissa händelser polisanmäls till och med och jag ska inte behöva ta sånt. Jag gör inte det på de här villkoren. 

Ledare bröt sig in i domarrummet

Emil Enhörning, 18, började döma ishockey vid elva års ålder. Bara två år efter debuten höll hans karriär på att få ett abrupt slut när en arg ledare bröt sig in domarrummet efter match. 

– Man märkte redan från början att han började skrika och det blev värre och värre. Han började skrika könsord och han skulle se till att jag och min domarkollega aldrig mer skulle få döma. De ville aldrig mer se oss i en ishall. Efter matchen försökte en av tränarna att kasta en vattenflaska i ryggen på mig. Vi gick in i domarrummet och stängde. 

Han fortsätter: 

– Efter matchen får inte tränare komma in i där. Han försökte komma in ändå och stod och skrek, men vi sa att vi inte kommer att ta någon diskussion när du är så här. Då gick han till vaktmästaren som öppnade dörren. Han kom in och började kasta taktiktavlan och berättade att vi var värdelösa människor. 

Ifrågasatte sin domarkarriär

Händelsen skulle vara omtumlande för vilken domare som helst och Emil var bara 12 år. Det fick honom att ifrågasätta sin karriär som domare.

– Det var tufft, att vara domare är ju en utsatt position men innan den händelsen hade jag ju aldrig trott att något sånt skulle hända. Så just det var ganska jobbigt. Jag var ju liten, men jag fick bra stöd. De jag dömde med var ju äldre och kunde komma med lite tips och knep. Sen har jag en väldigt bra pappa som alltid brukar kolla när jag dömer. 

Han fortsätter: 

– Då gjorde jag det bara för att det var kul, och det var det för det mesta. Förutom när sådana där saker hände. Då kände man verkligen, varför gör jag det om det inte är roligt? Men jag fortsatte igenom de åren. Nu har man skaffat sig en del skinn på näsan. 

”Det är tränaren som börjar skrika och tränaren ska vara en förebild.”

Bortsett från den specifika händelsen berättar Emil att han ofta känt att ledare försökt utnyttja hans unga ålder.

– Jag kan tänka mig att de inte tyckte att jag hade tillräckligt med pondus eller mod. Att jag inte kunde säga ifrån mot en vuxen. De skrek, försökte övertala mig och körde ett psykologiskt spel. De försökte förklara hur de upplevde matchen och hur jag skulle döma utefter det.

Och även Emil anser att mycket av lagets och publikens beteende speglas i hur ledarna uppträder. 

– Oftast hör det ihop. Det är tränaren som börjar skrika och tränaren ska vara en förebild. Står han och skriker, tycker spelarna att det är okej. Står hela båset och skriker, tycker föräldrarna att det är okej. Oftast börjar det från tränarhåll. 

Domaryrket – en sport i sporten

Trots de allvarliga händelserna som både Nils, Emilia och Emil varit med om vill de inte skrämma bort någon från domaryrket. Alla tre säger att de har gett och fortsatt ger dem väldigt mycket. 

– Det roligaste är att få träffa folk, att få leda hem matcherna och att få bestämma. Hur ska jag göra för att lyckas få den här matchen genomförd. Samtidigt som man får fotbollen att fortsätta leva, säger Nils.

– Det händer alltid någonting hela tiden under matchen, du måste vara med, du måste vara på hugget. Det är fantastiskt att kunna gå vidare och döma om man inte kan spela längre, att kunna fortsätta med det man tycker är roligast i hela världen, säger Emilia. 

– Det blir som en sport i sporten, man är som ett lag. Jag har träffat många kompisar via dömandet. De här dialogerna man har är med ledare och folk runtomkring gör det väldigt socialt. Jag gillar att prata med folk och har lärt mig jättemycket bara av det, säger Emil. 

LÄS MER: Pressas att välja bort skolan – för att tävla