För tre år sedan var Daria ”Dasha” Lopatetska en av de mest lovande tennistalangerna i världen. Hon gick till semifinal i juniorturneringen i US Open och hon vann några titlar.
Sedan kom knäskadan som tvingade henne till operation och rehabilitering.
Kan det bli värre, undrade hon för sig själv.
Det kunde bli mycket värre.
Först drabbades världen av en pandemi och sen kom kriget som orsakat de värsta flyktingströmmarna i Europa sedan andra världskriget. I slutet av februari i år gick Ryssland till militärt anfall mot Ukraina. Vladimir Putin fördöms av en hel omvärld - som blivit vittne till skoningslösa bombningar av bostadsområden.
Daria Lopatetska är född och uppväxt i Ukrainas näst största stad Charkiv, i den nordöstra delen av landet, bara 30 kilometer från ryska gränsen.
När ryssarna började bomba Charkiv var hennes familj i Kiev, men hennes pappa återvände. Det var ett av alla hjärtslitande avsked i landet de senaste månaderna, då många kvinnor och barn flytt striderna och männen stannat kvar för att försvara landet.
– Min pappa blev dödad i kriget. Allt ni har sett på tv, allt det hemska som händer - det är vår verklighet. Jag, min syster och min mamma var i ett skyddsrum i Kiev i flera veckor. Vi hörde explosioner nästan varje natt, då ryssarna bombade staden. Men vi var ändå i säkerhet i Kiev, det var inte så illa som i Charkiv och Mariupol. Men det var tufft när jag kom hit till Sverige, säger hon.
Hon har tårar i ögonen. Samlar sig en liten stund och fortsätter:
– Sverige är så nära Ukraina. Men det är en helt annan värld. Jag hade svårt att sova de första nätterna när jag kom hit, det är så tyst här. Inga explosioner alls på nätterna. Bara tystnad. Det kändes ovanligt och konstigt.
***
Daria ”Dasha” Lopatetska är 19 år och har sakta börjat kämpa sig tillbaka mot världstoppen. Hennes tränare ser en enorm potential i henne - om hon bara får hålla sig skadefri.
Hennes träningskompis när SportExpressen besöker Good To Great i Danderyd är 16-åriga Daria Yesypchuk, som ursprungligen kom till Sverige från hemstaden Kiev för två år sedan, för att hennes familj hade hört så mycket bra om tennisakademin. Sedan krigets utbrott har Daria sällskap här av sin mamma.
Daria är just nu på 127:e plats på ITF:s juniorranking och hon vann nyligen en turnering i Värnamo.
I skuggan av kriget hoppas de båda unga kvinnorna från Ukraina att Sverige ska vara avstampet ut till de stora arenorna.
När ”Dasha” säger ”det är tennisen som räddar mig” så nickar Daria instämmande.
– Tennisen är enda platsen där jag för en stund helt kan glömma kriget och vad som händer där hemma. Jag försöker använda tennisen att få ur mig min ilska, sorg och oro, säger ”Dasha”.
***
Under ett av deras träningspass kommer en annan tränare fram till mig och pratar en stund, sedan nickar han ut mot de båda tjejerna på banan och säger:
– De där båda har ett driv och en inställning som många andra unga spelare saknar.
Coachen Dejan Slicar kör ganska hårt med dem och han säger åt dem på skarpen ett par gånger:
– Nu är det för soft!
- Ni kan bättre!
- Mer acceleration!
”Dasha” Lopatetska blir ett par gånger förbannad på sig själv och vi får höra några osande svordomar på ukrainska.
Det är glatt emellanåt också.
När de ska träna servar och står bredvid varandra på ena baslinjen får Daria en märklig felträff så det inte blir någon kraft alls och bollen går i nät.
Båda tjejerna brister ut ett riktigt gapskratt.
Inte ens coachen kan hålla sig för skratt.
Varför fastnade ni för tennis från första början?
– Jag började med tennis redan när jag var fyra år, jag var väldigt aktiv som barn, hade svårt för att sitta stilla, säger Daria.
– Jag hade svår astma när jag var liten, så det var en doktor som tyckte jag skulle börja med tennis, han sa att det var bra för andningen, lungorna och konditionen. Jag var också fyra år när jag började och älskade det från start. Jag vann min första turnering som åttaåring och jag blir fortfarande som nyförälskad i sporten varje dag, säger ”Dasha”.
De tränar drygt sex timmar per dag - tennis och styrketräning - sex dagar i veckan. Söndag är det vila och återhämtning.
16-årige Daria ler när vi ser förvånade ut och säger att ”det låter väldigt tufft”.
– Det är väldigt hårt jobb. Men det är vad som krävs. Coacherna här är väldigt krävande och bra. De pushar oss hårt. Det är klart, ibland känns det som att jag hatar dem och vil skrika ”lämna mig i fred”, säger Daria och båda skrattar högt.
– Tränarna är väldigt bra och vill vårt bästa. Det vet vi. Ibland vill jag kanske inte träna, men gör det ändå och i slutet av dagen njuter jag av att detta är mitt jobb, säger Daria.
När jag frågar om när de kom på att de ville bli proffs så får jag exakt samma svar:
– Det visste jag i tioårsåldern.
Daria studerar parallellt med träningen, för ”Dasha” är det bara tennis just nu och först efter karriären ska hon återuppta studierna och utbilda sig till advokat.
Målmedvetenheten är det inget fel på.
Hur tufft är det att fokusera så hårt på tennisen samtidigt som det pågår ett krig?
– Kriget är med mig hela tiden, det kan slå mig mitt under ett pass på tennisbanan eller i gymmet, säger ”Dasha”.
Daria säger att han oftast klarar att ”helt tänka bort kriget” när hon tränar. De berättar om att när tankarna på den brutala verkligheten kommer över dem, när de ser tv-bilder hemifrån eller pratar med anhöriga som är kvar där - då kan det vara väldigt tufft.
– Jag är så ledsen för det ukrainska folket. Vi vill bara ha slut på kriget. Vi vill bara ha fred, säger ”Dasha”.
Daria saknar sin pappa, som är i Kiev.
– Han kan inte komma hit nu, men han är glad för min skull som kan vara här. Men jag saknar pappa väldigt mycket. Vi har inte setts på ett halvår, säger Daria.
***
Tennisakademin Good To Great grundades av de före detta tennistjärnorna Magnus Norman, Nicklas Kulti och Mikael Tillström. Anläggningen håller internationell toppklass, med totalt sex tennisbanor inomhus och sju tennisbanor utomhus. På akademin finns totalt 40 spelare, hälften från Sverige, resten från hela världen. Spelarna bor i hotellrum på anläggningen och Daria och ”Dasha” har sällskap av spelare från bland annat Tyskland, Egypten, Japan och ytterligare två yngre spelare från Ukraina.
– Jag är äldst av oss från Ukraina, jag är som en mamma åt de andra, säger ”Dasha” och skrattar.
– Ja, jag har två mammor här, säger Daria, med ett stort leende.
Hennes riktiga mamma är ett känt namn i hemlandet.
Inessa Kravets vann OS-guld i tresteg i Atlanta 1996.
– Jag provade också tresteg när jag var liten och var ganska bra på det. Men tennis är roligare. Mamma har varit en stor inspiration för mig. Hon var som sagt med mig här från början, men åkte hem efter ett halvår, sen kom hon tillbaka när kriget bröt ut och nu är vi här tillsammans.
När jag frågar om deras största idrottsdröm, så svarar ”Dasha” lite undvikande och mest med ord om att ”utvecklas” och ”få ut det bästa av mig själv”, medan Daria svarar glasklart och blixtsnabbt:
– Jag vill vinna OS-guld. Precis som min mamma!
Båda hyllar akademins grundare och träningen som de får i Sverige.
– Det är fascinerande med Magnus och Nicklas och Mikael. Vi har andra coacher som vi jobbar mest med. Men de tre har en sådan otrolig koll. De vet precis hur det går för oss, de vet vad vi behöver utveckla och förbättra, säger Daria.
Vad har ni annars för intryck av Sverige?
– Ni är så fantastiskt hälsosamma. När det är helg så känns det som varenda svensk är ute och springer eller cyklar eller sportar med på något annat sätt. Ja, ni är så väldigt sportiga. Fredag och lördag hemma i Ukraina - då är det party, säger ”Dasha”.
– Jag har hittat något jag verkligen gillar här. Max hamburgare. Så mycket bättre än McDonalds, säger Daria.
När jag ber om någon mer svensk favorit, då svarar de samtidigt:
– NK. Det är alltid kul att shoppa på NK.
De hyllar det varma mottagandet de fått i Sverige.
– Folk är väldigt vänliga i Sverige, säger Daria.
Sedan förändras det glada samtalet då vi oundvikligen börjar prata om framtiden. Kriget skapar en stor osäkerhet.
– Det här är inte bara Rysslands krig mot Ukraina, det är Rysslands krig mot hela världen. Just nu är vi skyddet för resten av Europa. Ja, det känns som det är vi som står i vägen för ryssarna och ingen vet vad de tänker göra framåt i tiden, säger ”Dasha” och fortsätter:
– Vårt folk dör, våra städer bombas. Barn mördas. Det vi kan göra här är att prata om det. Men det är svårt för någon av oss från Ukraina att ha några framtidsplaner. Ingen vet vad som hända i morgon där hemma. jag kommer stanna i Sverige så länge jag kan.
Sedan pratar hon om sin sport.
– Jag vill fortsätta med min tennis, jag vill ut till de stora turneringarna. Leva det livet med resor mellan Paris, Rom, London. Fina hotell, matcher. Men det är väldigt, väldigt tufft att ta sig dit. Och det kommer bara bli tuffare. Ju höge upp du klättrar på berget, desto svårare är det att andas.
Sedan kommer hon tillbaka till kriget.
– Fred hemma är viktigare än något annat. Än något annat! Men det är ingen chans att detta kommer sluta dåligt för vårt land, säger ”Dasha”.