”Synd att det är fult när barn vill satsa...”

Foto: EVELINA CARBORN
Foto: HENRIK ISAKSSON / IBL
Jonas Björkman tror att det är positivt för unga med en nivåindelning i tidig ålder.

Nivåindelning hos unga inom idrotten är en vattendelare. Vissa vill inte ens räkna mål under träningarna, medan andra vill se en elitsatsning för barn. 

Tennislegendaren Jonas Björkman tycker att nivåindelning är ett bra sätt för barn att bibehålla motivationen. 

– Det är ingen som tjänar på att vinna eller förlora med 8-0, säger han. 

Debatten kring nivåindelning och elitsatsning bland unga inom idrotten har pågått i flera år. Vissa vill inte att barnen ska räkna mål eller tider under träning, medan andra propagerar för tidig elitsatsning. 

Tennislegendaren och tränaren Jonas Björkman är en av de röster inom idrottsvärlden som ställer sig positiv till nivåindelning redan i ung ålder. Han tycker att det inte ska ligga på ungdomen själv att ta ansvar för de andra i gruppen. 

– Det är synd att det är fult när barn och ungdomar vill satsa inom idrott. Det är inte fult om man vill satsa i skolan. Där använder vi oss av betyg väldigt tidigt. Där är det okej att ha resultat, men det är inte riktigt okej att ha resultat inom idrotten, säger han och fortsätter:

– Jag tror att många föräldrar hade tyckt att det varit fel om en student som är väldigt duktig i skolan skulle gå runt och hjälpa de andra studenterna. Då är det mer okej att studenten får extrauppgifter så att denne kan utvecklas ytterligare. Men inom tennis eller andra idrotter så är inte det lika accepterat. 

Var inte bäst i Sverige som junior men blev ändå bäst i världen 

Nivåindelning vs elitsatsning

Nivåindelning och elitsatsning blir ofta synonymer till varandra, trots att de är helt olika. Nivåindelning handlar om att dela upp barn och unga i olika nivåer för att fler ska få utöva sin idrott med andra som är på samma plats i utvecklingen, och på så sätt bibehålla motivationen. Tidig elitsatsning handlar om att tidigt dela upp unga idrottare i olika nivåer för att satsa på en specifik grupp som man tror har störst chans att bli bäst i framtiden.

– Det är ju inte alltid de som är bäst när de är tolv som är bäst när de blir 18 år. Vi får inte tappa de som har halkat efter lite när de är 12-13 för om man kan bibehålla deras intresse så kanske några av dem helt plötsligt växer ikapp, utvecklas och sen är det de som är bäst i 18-års ålder, säger Björkman. 

När Jonas Björkman var som bäst var han rankad etta i världen i dubbel och fyra i singel.
Foto: THOMAS NILSSON / EXPRESSEN TT NYHETSBYRÅN

När Björkman var som bäst var han rankad som etta i världen i dubbel och fyra i singel. I sitt medaljskåp har han 54 dubbeltitlar och 6 singeltitlar. Men det har inte alltid varit en självklarhet att Björkman skulle bli den tennisstjärna han var. 

– Jag var väldigt duktig som junior, men jag var inte bäst i Sverige. När jag var 17-18 så började jag helt plötsligt komma i kapp. Det är ju verkligen en sådan del som är väldigt viktigt, vi är alla väldigt olika och utvecklas i olika takt. 

Magnus Lindwall, professor i psykologi på GIH, håller med Björkman till viss del. Nivåindelning kan vara en bra idé, men det finns en rad brasklappar som Lindwall uppmärksammar. Den första, är att nivåindelning kan leda till att barnen uppfattar sig själva som sämre för att de hamnar i en sämre grupp. 

– I en sådan miljö där man nivåindelar är det lätt att man börjar jämföra sig ännu mer med andra i stället för att jämföra sig med sig själv, säger han. 

Om barnen i sin tur känner sig mindre kompetenta, sämre, så påverkar det motivationen långsiktigt. Risken blir då att barnen i sin tur lägger av, oavsett om de nu spelar i ett mer jämt lag där de kan vara mer delaktiga i idrotten i fråga. Barn vet, oavsett hur bra man som vuxen lindar in det, att de spelar i den sämre gruppen. Det kan räcka för att de ska sluta med sin idrott vilket, där Lindwall och Björkman är samstämmiga kring, skulle vara förödande. 

– Det blir ju ett problem för motivationen långsiktigt. En målsättning med all typ av idrott är att se till att så många som möjligt håller på, och vill hålla på, så länge som möjligt. Det kan ju slå dåligt, och det gör lätt det, säger Lindwall.

Björkman och Lindwall är överens om att problemet sällan handlar om barnen själva, utan att det ofta är föräldrarnas inflytande som spökar. 

– Barn tävlar ju ändå, oavsett om man vill eller inte. Problemet är när vuxna kommer in och börjar tycka det är viktigt. Då plockar barnen upp de signalerna. Tyvärr så sker det rätt ofta, säger Lindwall. 

”Var medveten om båda sidorna”

Lindwall påpekar att ett stort problem i frågan också är att elitsatsning ofta kläs i nivåindelningskostymen. Det i sig gör att nivåindelning blir någonting negativt. 

– Ibland är det inte bara att barnet tolkar det så utan det är också huvudagendan hos de vuxna som är med. De vill få ihop ett bra gäng som de vill spetsa och satsa på. Då blir det som att man har ett alibi när man kallar det nivåindelning. Men det är egentligen något annat. 

I slutändan är ämnet för komplext för att för definitivt ta ställning säger Lindwall. Om ledare är medvetna om kostnaderna och riskerna och försöker maximera fördelar samt minimera kostnader och risker, då kan nivådelning vara en väl fungerande strategi.

– Två sidor av samma mynt är nog ett ganska nyktert sätt att se på det. Det kan bli bra, men det kan bli problem. Var medveten om båda sidorna. 


LÄS MER: Supertalangens kamp mot klockan 

LÄS MER: ”Har fått mersmak – det är fantastiskt” 

LÄS MER: 400 bofasta – en fjärdedel i klacken 

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.