Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Susanne, 44, har inte råd att låta sina barn idrotta

Susanne Ek, 44, vill inget hellre än att hennes barn ska få chansen att idrotta med det de vill. Foto: Privat
Beatrice och Madicken.

Susanne Ek, 44, har inte råd att låta sina barn idrotta.

Och hon är långt ifrån den enda som tillhör gruppen vars barn inte är en del av föreningsidrotten.

Barn från den lägre socioekonomiska delen av samhället är underrepresenterade i föreningslivet – och ingenting tyder på att trenden är på väg att brytas.

– Min högsta önskan är att mina barn får samma chans som andra barn till att idrotta, säger Susanne Ek. 

Från och med årsskiftet är barnkonventionen lag i Sverige. Där står det bland annat att alla barn har rätt till lek, vila och fritid. I Riksidrottsförbundets stadgar står det att all idrott för barn ska utgå från barnkonventionen. Alla barn har rätt att vara med i idrottsrörelsen utifrån sina egna förutsättningar.

Men kan alla barn vara med i det svenska föreningslivet? 

Susanne Ek, 44, från Linköping har tre barn. Hon är ensamstående och sjukskriven på grund av en skelettskada i båda armarna. Efter sjukskrivningen förändrades familjens ekonomiska situation och det går ut över barnens fritidsaktiviteter. Hennes döttrar Madicken, 7, och Beatrice, 12, vill precis som många av deras kompisar idrotta men för dem är det ingen självklarhet att det går. 

– Min högsta önskan är att mina barn får samma chans som andra barn till att idrotta utan att jag ska ha ångest över att hitta fonder och samtidigt få se deras ledsna miner när jag får ett nej, säger Susanne Ek. 

”Det är tråkigt att se sina barn besvikna”

Enligt Ung Livsstils rapport från 2019 är barn och ungdomar i de lägre socioekonomiska grupperna underrepresenterade i föreningsidrotten. Med andra ord, barn från rikare familjer idrottar mer än barn från mindre välbärgade familjer. Det finns heller ingenting som tyder på att det håller på att ändras utan resultatet visar på samma problematik år efter år enligt Ung Livsstil. 

”Min högsta önskan är att mina barn får samma chans som andra barn till att idrotta”

Madickens dröm är att bli spelare i Linköpings damlag. I år får hon spela ishockey på grund av att Susanne fått en fond som finansierar det, annars hade det varit en omöjlighet. Och får inte Susanne någon fond till nästa säsong blir det ingen ishockey för Madicken. 

– Man får bara söka ett antal fonder, så det tar ju stopp. Mitt ena barn fick en fond men inte mitt andra. Då blev det som att nu får hon göra någonting men inte hon. Det blir dubbla känslor för mig som mamma. Jag blir ledsen för Beatrice men glad för Madicken. Det är alltid tråkigt att se sina barn besvikna. Nu när hockeyn tar slut nästa termin måste jag börja om från början. 

Susannes andra dotter, Beatrice, 12, vill rida. Hon fick en fond för en termin men sen tog det stopp. 

– Det är synd för hon älskade ridningen och hon älskade kompisarna på ridningen. Jag fick en bra kontakt med föräldrarna och det gynnade oss båda. Men tyvärr har inte jag 5 300 kronor att lägga ut på ridning. 

Även Susanne saknar gemenskapen. 

– Det är tråkigt. Jag saknar mammorna och föräldrarna som jag fick fin kontakt med och även de som jobbar på ridskolan. Jag var livrädd när jag kom till ridskolan först men i slutet kunde jag ändå stå och hjälpa min dotter och hålla hästen. Det går inte att komma ifrån att det blir konstigt att bryta upp en så fin gemenskap. Sen har man kontakt med några fortfarande som hoppas att man får komma tillbaka. 

Kostnad är en stor anledning till utanförskap

Enligt Ung Livsstils rapport från 2019 är en av anledningarna till att barn i lägre socioekonomiska grupper i mindre utsträckning är medlemmar i idrottsföreningar kostnaderna som krävs för att barnen ska kunna vara aktiva. Så som medlemsavgift. träningsavgift, utrustning, träningskläder och så vidare. Även om föräldrarna har råd med medlemsavgiften byggs det på så mycket att det blir ohållbart för en del. 

”Jag tycker att det är ett utanförskap och att sport har blivit en klassfråga”

Utanförskapet syns på både grundskolenivå och gymnasienivå. Mest utanför är tjejer.

Att vara tvungen att säga nej till sina barn när det kommer till fritidsaktiviteter ser Susanne som ett utanförskap. 

– Jag kan känna så för min dotters kompisar rider och hon kan inte. Jag tycker att det är ett utanförskap och att sport har blivit en klassfråga. Just ishockey och ridning är för mig till för mer välbärgade barn, om man har två föräldrar med jättebra inkomst. Men jag har inte det så mina barn kan inte uppfylla sina drömmar som många andra kan göra. 

Men även sporter som är billigare än ridning och ishockey är svårt att finansiera för Susanne. Och även om hennes barn med lite hjälp skulle kunna spela fotboll är det inte deras dröm och hon tror att hennes barn hade mått bättre om de kunnat ha en fritidsaktivitet som de tycker om.

– Jag har försökt att få dem intresserade av lite billigare sporter som badminton och fotboll exempelvis. Men det var ingenting de fastnade för riktigt. Min dotter hade haft glädjen i att kunna satsa på sin hockeykarriär, hon säger att hon vill bli proffs. Visst hon är sju år men det är hennes vision i dag och jag tycker att det är bra när barn har visioner. Men tyvärr kan man inte alltid uppfylla dem, i alla fall inte i sportens värld. 

Hon fortsätter: 

– Det blir samma sak i fotbollen som i hockeyn. Till fotbollen exempelvis kommer de flesta barn med jättefina träningskläder som man ska ha i fotboll. Fotbollströjor med namn på. Det kan jag inte ge mina barn. Det finns inte på kartan. Jag får fråga på Facebook om någon kan sälja billigt eller skänka sportkläder. 

”Orättvist att alla barn inte har samma chans”

Förstår barnen situationen? 

– Framför allt så förstår inte min sjuåring. Hon går ju runt och säger att jag spelar fotboll nu men egentligen vill jag spela hockey men vi har inte råd. Det känns tråkigt att ett barn får växa upp med det. Inte heller min andra dotter förstår. Hon blir så besviken och ledsen. 

Det är inte bara Susanne som har svårt att få det att gå ihop. Hon berättar att hon har vänner som är i samma situation och att hon dragit ner på i stort sett allt hon kan för att försöka göra det bästa för barnen. 

– Jag tycker att det är orättvist att inte alla barn har samma chans till att utvecklas i sportens värld. Jag har vänner i samma situation som måste säga nej till sina barn. Jag tycker det är synd. Det pratas så mycket om att barn ska röra på sig och inte sitta fast inne, men tyvärr är utvecklingen så när barnen inte kan sporta. 

Kidnappades som barn – så här är deras liv i dag

Inlåst i kista i sju år • Sexslav • Föräldrarna blev mördade

Benjamin, 22: Mamma och syster anslöt till IS

Berättar om uppväxten – och svågern Michael Skråmo

Ida Wargs och Alexander Pärleros miljonimperium

Så mycket pengar drar entreprenörerna in

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.