Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

”Spelar det så stor roll hur mycket vi väger?”

Sofia Ronvall med hästen ”Röd Oktober”.
Foto: Privat
Malin Östlund med sin varmblodiga travare Jasmine.
Foto: Privat

”Du börjar få kvinnliga former”.

”Nu är du för stor för din ponny”. 

SportExpressen Föreningsliv har pratat med två ryttare som båda upplevt olika former av vikthets redan när de som barn gick på ridskola. 

Och än i dag – som vuxna – får de leva med hjärnspökena som satt spår i dem.

– Jag ville inte bli kvinna, jag ville fortsätta rida mina älskade ponnyer, det var mitt liv, säger Sofia Ronvall, 23. 

– Jag fick höra att en ryttare inte skulle väga mer än 65 kilo, det passerade jag i sexan, det tog väldigt hårt på mig, säger Malin Östlund, 31. 

Sofia Ronvall från Katrineholm var 16 år när hon skrev ett eget blogginlägg om viktfrågan på sin ridskola. Hennes ridgrupp hade precis fått reda på att de om en vecka skulle ställa sig på vågen för att ridinstruktören enkelt skulle kunna se vilka hästar de kunde rida och inte. 

Hon var en av många som tog illa upp – och sa ifrån. 

Två år tidigare hade hon själv drabbats av ätstörningar och hon såg förtvivlat hur sådana tankegångar även fanns bland fler i hennes omgivning i stallet. 

– Jag vet att det var jättemånga som reagerade starkt på det. Det var inte enbart vår ridgrupp. Jag argumenterade ganska mycket för det då, och jag vet att många såg mitt inlägg och jag behövde inte väga mig. Jag vet att det fanns en våg på ridskolan, men jag vet inte hur den används i dag eller hur det ser ut på andra ridskolor, säger Sofia Ronvall och fortsätter: 

– Det fanns kompisar på ridskolan som sa att de sprungit en mil med argumentet: ”'Lillen' har 45 kilo i viktgräns och nu väger jag 43 kilo, om jag fortsätter så här”. Det var siffran på vågen som var så viktigt just då. Jag vet att det även fanns mindre barn som tänkte likadant, man märkte redan då att det inte skulle sluta speciellt trevligt. 

”Började räkna kalorier” 

Som 14-åring drabbades Sofia Ronvall av ätstörningar. Av sin omgivning fick hon höra att hon började få ”kvinnliga former” och att det kanske var dags att byta från shetlandsponnyn till en större ponny. Snabbt blev vågen hennes största fiende hemma. 

– Jag började tänka på vad jag åt och räknade kalorier. När jag inte var i stallet var jag ute och sprang och i skolan åt jag ingen lunch, det såg ju inte mamma. Men snabbt tröt orken. När jag väl blev tvungen att äta så kräktes jag, jag ville inte att de ”kvinnliga formerna” skulle sätta sig på mig. Det var inte alls vad jag ville, även fast det är livets gång. 

– Det är något som sitter kvar än i dag, det kommer i skov. Det är jättetråkigt att det ska behöva bli så här i en sport som man älskar jättemycket. Men jag ville inte bli kvinna, jag vill fortsätta rida mina älskade ponnyer, det var mitt liv. 

Avslutet med shetlandsponnyn skulle i stället komma naturligt. 

– Hon började stanna på hindrena vi hoppade. Jag var för lång helt enkelt, det handlade inte om min vikt, det blev bara vingligt. Där var min respekt att gentemot henne att tacka för mig. Jag tror att det är så viktigt att lyssna på våra hästar, de säger till om det inte känns okej.

Pratade på teorilektionerna om vikt

Malin Östlund bor i Torna Hällestad utanför Lund och började rida på ridskola när hon var tio år. Hon beskriver att hon alltid upplevt sig som en udda fågel inom ridsporten. Något hon tidigare har berättat om för Ridenews. 

– Jag var rätt överviktig som barn och när jag började rida fick alla de andra små söta ponnyer tilldelade medan jag fick börja med en rätt så grov c-ponny. Det var jätteroligt och jag älskade det, jag fattade inte då att det var någon form av diskriminering. Jag kom upp på storhäst rätt fort men jag är inte så lång så hästarna kändes liksom alltid lite för stora. 

När förstod du att din vikt spelade roll? 

– Det var rätt så snabbt. Min favoritponny var ett litet b-ponnysto och henne fick jag absolut inte rida på. Det var inte så att de direkt sa ”du är för tung”, snarare var det ”han här är mycket snällare”.  Sen kom det fram en bit in i terminen när vi hade teorilektioner, hur viktigt det var med vikt. Tidigt fick jag höra att en ryttare inte skulle väga mer än 65 kilo, det passerade jag i sexan, det tog väldigt hårt på mig. Jag visste att jag med stor sannolikhet aldrig skulle kunna väga så lite. 

– När det inte gick bra på hopplektionerna så var det ofta: ”Det är inte så lätt när det flaxar överallt”. När vi hade gymkhana (gymnastik och fartfyllda övningar till häst reds anm”) så ville ingen ha mig i sitt lag. Jag var inte lika snabb tyckte de, det var smågrejer hela tiden. 

”Jag var 20 år och svälte mig själv”

Hon slutade på ridskolan när hon var 13 år eftersom hon fick närmare till andra hästar när familjekonstellationer ändrades. När hon var 18 år köpte hon sin första egna häst, varmblodet Jasmine. Först hade de egen gård men sedan flyttade Malin Östlund till ett inackorderingsstall och där upplevde hon återigen att hennes vikt var ett problem. 

– Alla var så himla smala där så jag slutade äta. Jag var 20 år och svalt mig själv, på sex månader gick jag ned 15 kilo. Helt plötsligt var det som att allt var bra när jag gick ned de kilona. Av olika anledningar började jag äta igen och då gick jag upp i vikt igen, det är ju det som händer när du svälter dig. Och det var då jag slutade rida helt. När jag gick upp i vikt så satt det kvar i huvudet på mig – hur skulle den här stackars hästen kunna bära mig? 

Efter uppmuntran av olika former av expertis från veterinär och equiterapeut (hästbehandlare) så tog sig Malin Östlund upp i sadeln igen. Men till en början var det inte självklart. 

– Jag fick höra att Jasmine är så himla fin och balanserad i sin kropp. Så ja, jag väger på gränsen för henne, samtidigt så är inte vikten så viktigt om du kan rida. Kan du inte rida kvittar det hur mycket eller lite du väger, men inom ridsporten fastnar man gärna vid vikten. 

”Felet är att bli 'shamead'”

Malin Östlund tror att det är viktigt att man diskuterar frågor som uppkommer kring ryttarens förutsättningar, både fysiska och tekniska, samt hästen ridbarhet. Det för att motverka det stundtals osunda klimatet hon upplevt.  

– Jag tycker att det är jätteskönt att det här kommer upp på ytan, för det här är jättevanligt. Det är viktigt att man inte är för tung, absolut, det är klart att en vuxen människa inte ska rida på en shetlandsponny. Men att säga att det bara beror på vikten är inte rätt. Det finns trådsmala personer vars hästar inte mår bra på grund av deras ridning. 

Något hon trycker på är att barn och ungdomar inte ska behöva identifiera sig med sin vikt. 

– Ridskolehästar gör ett fantastiskt jobb som står ut och man ska vara rädda om dem. Men man skulle kunna prata om det här mer öppet och förklara att man inte är mindre värd beroende av vilka hästar man rider. Det blir en form av exkludering och stallet ska vara en plats för alla, vare sig du är jätterik eller jättefattig så har alla hästarna gemensamt. I dag är det mer pengar, kläder och utrustning som ger status. 

– Det viktigaste är att fokusera på hästens välmående och prata om det, det är klart att jag var för tung för den här ponnyn, det är inte det som är felet, felet är att bli ”shamead” för det, säger Malin Östlund som blivit uthängd på internet för att hon ansetts för stor för sin häst.  

Efterfrågar en sund och öppen diskussion 

I dag har Malin Östlund två egna hästar och när hon får frågan av föräldrar vilken typ av ponny de ska köpa till sina barn så är svaret alltid givet.

– Jag har rekommenderat folk att köpa en stor ponny direkt. Shetlandsponnyer växer man ur så snabbt och det går varken att kontrollera eller stoppa. Då blir det lätt att man försöker göra sig mindre på olika sätt, det gäller framför allt tjejer. 

Även Sofia Ronvall efterfrågar ett sund och mer öppen diskussion i viktfrågan. 

– Spelar det så stor roll hur mycket vi väger? Prata med de yngre barnen om varför man kan behöva gå vidare ibland. Det är jätteviktigt för att man ska slippa må dåligt och för att det inte ska bli farligt. 

– De flesta ridskolor har en viktlista, det är väl kanske inte helt fel, hästen är en kollega och man vill inte att de far illa. Samtidigt ser man barn på ridskolan som står och tittar på viktlistan och säger: ”Den ponnyn tar bara 45 kilo - då kan jag rida honom lite till”. Jag tror i alla fall att en person som är hästkunnig ser när man bör och inte bör rida en häst – och det utan att känna till vikten. 

Se något mer:

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.