Söderåsens IP – med Sonfjället som fond

Bilen rullar igenom Jämtland mot Härjedalen och Hede, där invånarna är runt 1000 stycken.

Till höger finns det skog och till vänster kör vi förbi fjällen.

Det är första veckan i September, vilket betyder att älgjakten är i full rulle, när vi möts i Hede IK:s klubbstuga är det de första som kommer på tal.

Fikat står fint framdukat och precis utanför finns IP:n som är så omtalad.

Hur har det märkts i sommar?

Jo, det har kommit turister och idrottsintresserade för att se hur det ser ut och även träna på banorna efter att tävlingen publicerades i SportExpressen. 

Det har varit riktigt kul att höra alla positiva kommentarer om Söderåsen, menar Håkan Persson: 

– Det hade inte hänt utan att vi blivit en av de fem i toppen, säger han. 

1970 invigdes planen

Idrottsplanen ligger fint placerad, men vägen till där den är i dag har inte varit spikrak.

Idén om planen kom på tal i den senare halvan av sextiotalet, men när den skulle besiktas föll det igenom och de tvingades göra om.

Just i det varvet hade Ernst Westlund värvats till fotbollslaget i Hede och samtidigt fått jobb på kommunen, efter att ha studerat i Östersund.

Bara några dagar in på det nya jobbet kom chefen fram till honom.

– Du som är fotbollsintresserad, kan inte du hjälpa till med den nya fotbollsplanen?

Jo, absolut.

– Men sen kom det: han sa det att ”du får göra det på fritiden”, berättar Ernst och hela rummet brister ut i skratt.

– Dum jag var så tog jag ju på mig det, jag hade ju bildat familj och det var full rusch på alla håll och kanter, vi höll på med fotboll och jag var någon spelande tränare i fotbollslaget här.

Då började renoveringen från grund och botten, planen tvingades byggas om underifrån för att få rätt på underlaget.

Men sen kom det – 1970 invigdes planen.

– Det ingick i min roll att ha ansvar för driften. Det är inte bara att göra en gräsmatta. Det blir skitbra i början, den växer och knakar men sen dyker det ganska snabbt och den vart hård som betong. Det var problem med växlighet och bedrövlig att spela på. 

”Förlorade med 52-1...”

Det tog med andra ord några år att få ordning på planen. Numera är mattan lysande grön och välklippt. Med mäktiga Sonfjället som en härlig fond.

– Visst tar allt tid, men det behövs inte så mycket, bara grejerna funkar, säger Håkan och syftar på maskinerna som finns att underhålla.

Vi pratar om en 50-årig gammal traktor och en 35-årig gräsklippare.

Idag är det Khaled Ranjbar som är vaktmästare och sköter den dagliga verksamheten kring planen. Håkan Persson jobbar deltid sedan Khaled kom in i klubben. 

– Men ja, det blir ju alltid lite mer än tänkt, ler han och berättar.

Kommunen ägde planen i några år innan Hede IK tog över.

Allt har betytt väldigt mycket för Hede.

– Det är väl det som är grejen. Hur pass mycket det betyder att ha just en sån här anläggning som är så här bra i en sån här liten by. Det blir en central punkt för all ungdom nästan.

Hade det någon extra betydelse att planen kom fram?

– Det jag tycker är mest kul är att det drar alltid folk, det spelar ingen roll var de spelar. Det är minst 100 pers varje match... Mest är det väl för att det inte är något värvat folk utan det är kompisar/släktingar, alla känner alla helt enkelt. Det blir en jäkla sammanhållning. Det här med vilken division man spelar i, det spelar ingen roll.

Runt planen är det en friidrottsbana som går hela vägen, bredvid finns en gammal hockeyrink som blivit en ridbana och det har varit många idrotter som utövats där.

– Där har vi också ett rekord faktiskt, på hockeyrinken. En match på 60-talet, Hede förlorade med 1-52 mot Sveg, det var den enda gången det laget nämndes i Expressen...

Ungdomsverksamheten nu, hur är den?

– Ungdomsverksamheter och spontanfotbollen håller ju på att dö ut i många byar nu, dessvärre. Många lag har vi tillsammans med Vemdalen, så vi delar tränare och anläggning med dem för att få ihop det. Men nu verkar det som att de är för många i varje lag, problemet är att få tag i ledare, berättar Håkan.

Hade rekordet i 20 (!) år

Vi spolar fram till året 1980. Kjell-Åke Nordström spelar i Hedes fotbollslag tillsammans med sin bror. 

Och detta, han gjorde 44 mål (!) under den säsongen.

Ett svenskt rekord på flest mål under en säsong – som höll sig i 20 år.

– Brorsan och jag gjorde ju 78 av 108 mål den säsongen, haha... det kanske var 22 matcher den säsongen.

Han fortsätter berätta:

– Det var helt sjukt, allt gick in. Jag kunde skjuta en frispark från mitt på plan... den gick in. Det året stämde allt.

Det året var det Hede som vann den divisionen (då i femman).

Mycket fotboll blir det i konversationen om idrottsplatsen, men det är inte den enda sporten som utövats i trakterna.

– Friidrott var ganska stort förut, sen har ju det stendött i hela Sverige men nu har det börjat komma tillbaka igen. Vi har haft duktiga här i höjdhopp, kula och slägga. Och svenska friidrottslandslaget har varit här på träningsläger, men det var för några år sedan.

När kvällen börjar närma sig kommer det unga tjejer och killar som gör sig redo för träningar.

Therese Gunnarsson är tränare för flickorna, och är säker på att den här nomineringen betyder mycket för hennes förening:

– Jag tror att det betyder ganska mycket. Det är ett sätt att visa upp att även i en liten, liten by finns det små guldkorn och något som faktiskt nyttas väldigt mycket. Det lockar många, mycket publik, många barn som är här, säger hon och fortsätter:

– Det är många som säger det när de kommer hit: ”men gud vad fina planer ni har”.

Nominerades av Anders Eriksson: ”byns givna hjärta”

Söderåsens IP nominerades av den före detta Hede-spelaren Anders Eriksson, en plan som betyder väldigt mycket för honom. 

– Vissa säger att Hedes blodpump är Ica, men för mig är det och kommer för alltid bli Söderåsen som är byns givna hjärta. I min uppväxt har Söderåsen varit central då det är dit man gått med en eller ett par bollar gång på gång. 

Avslutningsvis vill han dock även slå ihjäl en myt om planen...

– Man ska tydligen få snabba fötter av att springa intervaller upp och ner för naturläktarens backe, det är något man i alla år fått höra och gjort åtskilliga gånger, men jag har inte fått några snabba fötter för det... I och för sig kanske det inte är backens fel.

Finalist 1: Gränäs IP – hjärtat mitt i Valdemarsvik

Finalist 2: Gullmarsvallen – mellan saltvatten och klippor

Finalist 3: Ornäs IP – idyllen där tjejerna står i centrum

Finalist 4: Torpavallen – stor charm bland koskit och vildsvin