Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sluta ställ omöjliga krav på våra barn

Hjelmer om nya uppdraget som krönikör: ”Läskigt”
Foto: OLLE SPORRONG
Foto: OLLE SPORRONG

Jag blev Sveriges genom tiderna snabbaste kvinna på 400 meter.

Men chansen att bli fotbollsspelare på elitnivå togs ifrån mig redan i tolvårsåldern.

Det är hög tid att vuxenvärlden slutar ställa orimliga krav på barn att välja idrott för tidigt.

 

Moa Hjelmer har som friidrottare vunnit EM-guld, 21 SM-guld, och slagit ett 25 år gammalt svenskt rekord. Nu är hon gästkrönikör för SportExpressen Föreningsliv.

Min idrottskarriär började när jag var sex år gammal och en kompis drog med mig på fotbollsträning. Jag fastnade direkt och började i laget. Det var kul att springa runt i en liten, trång gympasal och tjonga boll. Min kompis spelade i något år till eller så innan hon slutade, men jag hängde i, fotboll var kul, eller att springa runt på planen tillsammans med andra var kul och om bollen betedde sig som jag ville så var det en bonus.

Det ska verkligen tilläggas att vårt lag var allt annat än framgångsrikt. Vi förortstjejer spelade för att det var roligt och vi var långt ifrån allt vad elitsatsning och toppning hette. Vi lärde oss snabbt att ta en förlust och att peppa och stötta varandra i motgång. Våra föräldrar hjälpte också till att hitta olika positiva saker att fokusera på trots att slutresultatet ibland kunde vara 13-1 till motståndarlaget.

”Det var ett jättesnyggt försök till mål där i andra halvlek!”

eller

”Ja men ni gjorde ju i alla fall ETT mål!”

Som nioåring började jag på min andra sport, friidrott. Jag hade under mina tre år på fotbollsplanen insett att det var löpningen som var det roligaste och att min bollkontroll var ganska medioker. Men fortfarande var fotbollen så rolig att jag fortsatte med den parallellt med friidrotten.

I friidrott blev jag snabbt framgångsrik. Inte överlägset bättre än andra men jag plockade hem en del medaljer på olika tävlingar och fick glänsa alldeles på egen hand. Det var lärorikt att syssla med både lagidrott och individuell idrott.

Som friidrottare fick jag ensam synas och uppmärksammas medan jag i lagsporten var mer en kugge i maskineriet, men däremot fick uppleva känslan att lyckas tillsammans med laget, så det hade båda sin charm.

Så varför kunde jag inte fortsätta med den här kombinationen?

Ja det undrar jag också. Vi var tolv år gamla och något hade plötsligt förändrats, fotbollen började bli allt mer kravfylld. Nu fick man inte spela match om man inte närvarade på alla träningar. Jag försökte förklara för min tränare att jag inte latade mig, tvärtom tränade jag lika mycket som de andra, men i en annan idrott. Men det dög inte, jag var tydligen tvungen att välja.

Att inte få spela match kändes som ett straff.

Friidrotten med sin lekfulla framtoning och budskap som att ”alla får vara med på sitt sätt” framstod som oändligt mycket mer öppen och lockande än de tydliga strama ramarna från fotbollen. Jag kände mig arg och orättvist behandlad av min tränare och mitt lag, för jag ville ju verkligen spela fotboll. Det kändes som att de tog sporten ifrån mig.

Jag har i dag ingen aning om jag hade blivit en duktig fotbollsspelare eller inte, men det får vi heller aldrig veta. Kanske förlorade svensk fotboll en jättetalang, för att en 12-årig tjej inte fick utöva två sporter samtidigt.

I Sverige går vi miste om oändligt många potentiellt framstående idrottare - varje år. Och anledningen är enkel, vi ställer orimliga krav. Det borde handla om barn och lusten till rörelse, men istället handlar det om tvingande val att satsa allt på en sport. Det som händer många gånger då är att vi tar död på lusten till idrott överhuvudtaget, för när kravet blir allt eller inget, så slutar det många gånger med inget.

Vi har en allt mer stillasittande generation av barn, ett växande folkhälsoproblem. I ljuset av det blir min uppmaning till föreningsvärlden - sänk kraven, släpp de strama ramarna kring hur det ”ska vara” och låt våra barn få röra på sig på sina villkor!

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.