Så tog ”Bengan” idéerna från Hellas till landslaget

Sent en gång i veckan tränar Hellas a-lag handboll.

– Det är verkligheten för oss i Stockholm. Det finns knappt några halltider att få tag på, säger Johan Cahp. Vi har försökt men det är omöjligt. 

Sedan fem år tillbaka är han sportsligt ansvarig och tränare i den gamla mästarklubben Hellas.

Det är inte mycket som påminner om glanstiden.

När gulden radades upp och åskådarna trängdes i Eriksdalshallen på söder i Stockholm för att se sina hjältar vinna match efter match.

Under långa perioder bestod halva landslaget av spelare från Hellas, där fanns stjärnor som Bengt ”Bengan Johansson, Johan Fischerström, Roland Mattsson och Lennart Eriksson.

43 år efter det senaste SM-guldet harvar den anrika klubben omkring i division 3.

Det enda som egentligen påminner om storhetstiden är matchdräkten. Den gröna och vita.

Men det finns ändå hopp om nya bättre tider.

Advokat styr klubben

Advokaten Johan Cahp flyttade från Lund till Stockholm i mitten av 1980-talet.

När han var liten grabb såg han sin pappa Gunnar, som spelade för Saab, mäta sina krafter med det grönvita gänget från Stockholm och blev frälst.

Hellas vann nästan alltid. Det blev fyra raka SM-guld mellan 1969 och 1972.

– Det finns mycket historia att försvara. Vi märker också att vi har ett aktat namn när vi kommer utanför Stockholm. Här hemma spelar det ingen roll att vi tagit sju SM-guld. Visst har vi en trogen publikskara som följer oss, men det är ju inte på samma sätt som under storhetstiden, säger Johan Cahp.

Hellas vann två SM-guld i mitten av 1930-talet - men storhetstiden skulle komma 30 år senare.

Det var en tid när halva landslaget bestod av spelare från Hellas.

Bengt ”Bengan” Johansson började spela handboll i Halmstad HP.

Han flyttade till Stockholm och pluggade på GIH.

– Första studieåret pendlade jag till Halmstad. Vi låg i tvåan då. Men så hörde Hellas av sig och ville att jag skulle komma över. Det var inget svårt val, säger Bengt ”Bengan” Johansson.

Han spelade i klubben mellan 1966 och 1970.

– Det var en fin tid. Vi hade mycket skoj och utvecklade vårt spel också.

Tränarna Roland Mattsson och Bengt Sevelius var noga med att alla spelare och deras familjer skulle trivas.

– Vi var som en enda stor familj. Jag minns att vi vi spelare hade våra fruar med oss till fester. När vi var ute och spelade i Europa var även familjerna med, säger Bengt ”Bengan” Johansson.

Han blev själv tränare efter spelarkarriären och tog 1988 över landslaget.

”Bengan” kopierade 

”Bengan” Johansson kopierade det framgångsrika Hellasreceptet rakt av.

– Jag ville att grabbarnas familjer skulle vara med och känna sig delaktiga i det mesta. När jag ringde hem till spelarna pratade jag alltid först med deras flickvänner och fruar. Allt byggde på en positiv känsla, säger ”Bengan” Johansson, som under sin tid som förbundskapten vann 13 mästerskapsmedaljer.

Mästarlaget Hellas byggdes på en enorm lagkänsla - en sorts ”vi-anda” som bara blev bättre och bättre med åren.

– Jag hade inte en krona när jag spelade i Hellas. Men vi fick gå ut och äta fina middagar med våra familjer. Då bjöd klubben. Det var en annan sorts tid, säger ”Bengan” Johansson. Vi byggde allt på gemenskap.

Han flyttade tillbaka till Halmstad HP - men valde sedan att gå till Drott för att kunna få behålla sin landslagsplats.

I dag är Bengt ”Bengan” Johansson 77 år och har ingen större kontakt med Hellas.

– Jag är ständig medlem i klubben eftersom jag varit med och vunnit SM-guld. Jag får också ett medlemsblad. Jag tycker det är synd att laget spelar i division 3. När jag och mina kompisar pluggade och spelade i Hellas fick vi betala allt själv. Så är det inte längre. Det är tufft när det kommit in pengar i sporten.

Johan Cahp vet exakt vad den gamla Hellashjälten pratar om.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

2020 har Hellas en ansträngd ekonomi. Sponsorerna står inte precis i kö för att teckna nya lukrativa avtal som gör att klubben kan titta uppåt i seriesystemet.

– Det är svårt att få ihop ekonomin. Resor till bortamatcher är ett problem, säger Johan Cahp. Vi hade räknat med att nå kvalspel till tvåan den här säsongen men tyvärr blev det inte så. 

Spel en division högre upp i seriesystemet innebär längre resor till norrland.

– Sportsligt har vi satt ett högt mål, men det gäller också att vi får in intäkter. Annars är det svårt. Vi måste också se till att få fler träningstider.

I dag tränar laget en gång i veckan. En sen kvällstid i den gamla guldarenan Eriksdalshallen.

Tränar på egen hand

– Fysen får killarna själv fixa, det skulle inte gå annars, säger Johan Cahp.

Tre generationer Cahp har spelat handboll i Hellas.

– Min pappa Gunnar lirade här. Jag spelade mest för H43 och Hammarby, men hoppade in en match i Hellas när jag var 56. I dag har jag mina söner Erik och Carl i laget.

Större delen av truppen i dagens Hellas kommer från Stockholm. Men här finns även spelare från Alingsås, Mantorp, Göteborg, Eslöv och Tyskland.

– Vi skulle behöva ett juniorlag som vi skulle kunna slussa in i vår seniorverksamhet på sikt. Det skulle innebära ett lyft för klubben, säger Johan Cahp.

Mästartränaren Bengt Sevelius fyller 88 år senare i höst.

Han och Roland Mattsson, som gick bort 2009, ledde Hellas till fem SM-guld.

– Jag vill inte kalla mig eller Roland för guldmakare. Det var spelarna som gjorde jobbet. Det var enkelt att vara tränare i Hellas på den tiden, säger Bengt Sevelius. Vi hade så många duktiga spelare.

Under sin studietid på GIH värvades han till Hellas i mitten av 1950-talet. 

– Jag spelade i a-laget och b-laget fram till 1967. Jag var målvakt, men det var inte så lätt att få stå. Vi hade ju Roland Mattsson. Han var ju målvakt även i landslaget, säger Bengt Sevelius.

Hur ser du tillbaka på tiden i Hellas?

– Jag tror att vi var lite före i allt. Vi tränade stenhårt och lade stor kraft på att alla i truppen skulle må bra och att spelarnas familjer skulle känna sig delaktiga i det bästa.

Det fanns gott om rivaler.

Saab från Linköping och Drott från Halmstad gjorde allt för att Hellas guldkrona skulle falla.

– Vi lärde oss mycket och skapade ett sorts nytt snabbt anfallsspel när vi låg ute och spelade turneringar i Europa, berättar Bengt Sevelius. Snabba spelare blev också lite av vårt signum.

Efter SM-guldet 1972 spelade Hellas två raka SM-finaler utan att vinna. Rivalen Saab tog båda gulden.

Guld även 1977

Men Stockholmsklubben gjorde en sista ansträngning att bli bäst i Sverige.

– Vi samlade ihop många av killarna som varit med och vunnit tidigare och 1977 blev vi mästare igen. Jag höll på ett år till efter guldet, säger Bengt Sevelius.

Sevelius var i det civila en höjdare inom Riksidrottsförbundet, RF. I dag är han pensionär.

– Jag har alltid varit fascinerad av bollspel. Och handboll kan jag inte få nog av. Jag tittar på alla matcher som sänds på tv, säger Bengt Sevelius.

Hur följer du Hellas i dag?

– Jag hänger med och läser det som skrivs om klubben. Det gamla mästargänget träffas också lite då och då även om några i laget fallit bort. Det är tråkigt att vi har halkat ner i seriesystemet, men det är väl lite som tidens gång. 

Hur vill du se tillbaka på klubbens storhetstid?

– Det var en fantastisk och lärorik resa med så många goda minnen som jag tagit med mig genom livet. Vi gick så långt som till semifinal i Europacupen.

Efter 37 säsonger i den högsta serien mellan 1934 och 1987 ramlade Hellas ur elitserien.

Kan det klassiska laget komma tillbaka till toppen?

– Det skulle vara en lång resa. Just nu hoppas vi att kunna få två träningstider i veckan för att avancera uppåt. Det är i alla fall vårt mål att spela i division 2 inom en snar framtid, säger Johan Cahp.