Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så där lät det inte när jag var grabb

Kosovare Asllani.Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

När Kosovare Asllani tryckte till med vänsterfoten och bollen som en projektil borrade sig upp i krysset trodde jag att stunden var kommen för mina trumhinnor att sprängas.

Jag har dykt, alldeles för djupt, och haft problem med tryckutjämningen, upplevt bangers brisera vid mina fötter och hamnat alldeles för nära högtalare vid konserter – men det var ingenting jämfört med detta. 

Ett måljubel från 25 styckena tioåriga tjejer, i en tajt liten lokal, var den hittills största prövningen för mina öron. Det var också en av de vackrare fotbollsupplevelserna jag har varit med om. Jag hade inte haft några problem med att offra något så världsligt som en trumhinna om det hade krävts. 

Jag har varit på det mesta och det bästa i fotbollsväg, från Champions League-finaler till historiska matcher för mina favoritlag, och upplevt fantastiska stunder från läktaren.

Ändå seglar just detta ögonblick upp högt som fotbollsupplevelse. Det är en jävla mäktig tid att leva i. Jag pratade med två spelare i AIK:s damlag efter VM-premiären och vi kom in på orättvisorna mellan dam- och herrfotboll. Kampen pågår med Nilla Fischer högst upp på barrikaderna. Hon var deras idol, liksom för många av de spelare som nu tar klivet från junior- till seniorfotboll. Från Pia via en ung, arg Fischer till i dag har möjligheterna för tjejer stadigt förbättrats. Tjejerna i mitt flicklag har inte riktigt kommit dit att de förstår budskapen om orättvisor, men jag tänker att det där får komma när det kommer. Just nu lever de precis som killarna i drömmarnas värld.

Precis i den drömvärlden jag levde när jag sprang runt på framsidan på Ekbacksvägen i Rönninge med min bästis Simon och pendlade mellan att vara Marco van Basten, Lothar Matthäus, Ruud Gullit och Diego Maradona. Tjejerna vill bli fotbollsproffs. Kaxigt, självsäkert har de vägen till proffslivet redan utskakad. 

– Först ska jag spela lite till i Rönninge, sen ska jag till Djurgården och sen till Liverpool, sa en av mina mer självsäkra adepter. 

Så lät det inte när jag var grabb

Jag är inte lastgammal men så där lät det inte när jag var grabb. Någon tjej här och där spelade visserligen fotboll men några drömmar fanns inte. Det tar sig, kampen börjar landa i skolorna. Fotboll börjar bli en självklar vardag även för tjejer. 

Det blev också tydligt när vi var och spelade cup på nationaldagen. Tjej- och killag trängdes på Träkvistavallen och förväntansfulla föräldrar fick se mer eller mindre bra fotboll. Det var dock en match som fick ”Träkan” att vibrera. Rönninge/Salem Fotboll mot Nacka FC. Nacka är tidiga med akademitänket och drillar sina tjejer ambitiöst redan från första dagen de sätter på sig den rödvita tröjan. Föräldrar till akademilag tenderar att bli mer engagerade och det märktes också under matchen. Spelet var tufft, matchen dramatisk och efterspelet polemiskt. 

Ett par av ”mina föräldrar” var upprörda över motståndarsupportrarnas ”jävla sätt” men jag vet av erfarenhet att de säkerligen var minst lika goda kålsupare. Jag pratade med några andra tränare om tidig selektering, om fördelar och problem med akademier och om Nacka FC. Den lilla klubben som åker och vinner Gothia Cup vart och vartannat år. Jag älskar det, för säga vad man vill, ställ er på vilken sida ni vill men tänk att vi kommit hit! Vi diskuterar inte längre tjejers rätt att spela fotboll, i klasserna dräller det av unga proffsdrömmande tjejer och fokus ligger på vad som är bäst för deras utveckling, som fotbollsspelare. 

Det är fullständigt makalöst

Tänk att Rönninge/Salems P06 lånade in, ja de lånade in, tjejer från samma årskull för att stärka upp sitt medellag här om veckan. Det är ju fullständigt makalöst, fantastiskt, underbart. 

Jag ska vara helt ärlig, kampen om rättvisa förhållanden passerar mig lite förbi för i min vardag är vi nästan framme. Inte riktigt så klart, men på god väg. När de här tjejerna blir lite äldre måste de också ställa sig på barrikaderna men de kommer uppleva en helt annan medvind jämfört med Fischer och co. Den kraftiga vågen som redan börjat skölja över världen kommer att ha utvecklats till en tsunami. Inget kommer att kunna stoppa damfotbollens utveckling. 

Under regnuppehållet mot Chile sprang tjejerna ut på gården och lekte. - Jag är Olivia! Jag är Nilla! Jag är Asllani! Skrek de en efter en. Ett par bråkade lite för att båda ville vara den stora idolen Olivia Schough. En dag kommer tjejerna bli varse om allt dagens landslag gjorde för dem. Hur de krattade deras väg och såg till att deras förutsättningar förbättrades. Idag är de dock bara idoler som när deras drömmar om att själva få sätta på sig landslagströjan.