För Erica Hellberg, 28, har alltid idrotten varit en stor del av livet som hon uppskattat. Men när hon själv var barn så var det inte alltid så enkelt att fokusera på matcherna.
Hennes pappa var sjuk i missbruk och hon kände ofta att hon blev tvungen att hålla koll på vad som hände vid sidan av planen. Särskilt jobbigt blev det efter att hennes pappa fått lämna rollen som hjälptränare i laget hon spelade i.
– Folk förstod att han inte mådde bra så från en dag till en annan fick han sluta som ledare. Det var helt rätt tycker jag, men som barn till en missbrukare är man så fruktansvärt rädd för att folk ska se, det är den största rädslan. När han blev borttagen från laget var det som att min familjs största hemlighet kom ut, säger Erica Hellberg.
Projekt med tidigare fotbollsspelare
Erica Hellberg beskriver att det då inte fanns något stöd för henne i föreningen, det gjorde att hon och hennes idrottsglädje kom i kläm.
– Det var nog inte deras mening men det är därför jag nu jobbar med ”Inte min match”. Jag vill utbilda föreningar i hur man hanterar det. Det kan vara jättejobbigt ibland men det måste finnas ett skyddsnät och strukturer i en förening som fångar upp det här. Jobbar du med barn och är ledare i en förening så handlar det egentligen inte om att ställa ut koner och visa övningar. Det gäller att ta ansvar för de här barnen som tar med sina liv ut på planen.
Tillsammans med den före detta fotbollspelare Fredrik Björck bedriver hon i dag föreläsningsprojektet ”Inte min match” för att på olika sätt informera alltifrån företag till föreningar.
De träffades för första gången under en konferens anordnad av Svensk Idrottspsykologisk förening på temat ”När livet kommer emellan” där Erica intervjuade Fredrik på scen om att hans pappa varit sjuk i missbruk. Det blev ett uppskattat inspel och så småningom började de jobba ihop.
”Fejkat skador för att gå av planen”
De hoppas att Fredriks karriär som fotbollsproffs, bland annat i Helsingborg IF, ska kunna inspirera unga om att det går att vända livet. Erica Hellberg är idrottspsykologisk rådgivare och har även läst missbrukspsykologi, och det är genom både deras gemensamma erfarenheter och kompetens som de vill nå ut.
Första gången de två träffades kände de båda igen sig i varandras historier.
– När pappa kom till matcher så hade jag mer fokus på vad som hände utanför planen ”vem pratar han med nu? hur mår han i dag?”. Jag hade inget fokus på själva matchen. Jag tänkte hela tiden på om jag skulle bli tvungen att byta ut mig själv om det händer något konstigt eller om han blir högljud. Det vet jag att Fredrik sagt också, han har fejkat skador för att kunna gå av planen.
”Våga visa mer engagemang”
De båda strävar efter att planen eller föreningsaktiviteten ska vara en frizon för barnen som så ofta känner ett stort ansvarstagande hemma.
– Jag tycker idrotten egentligen är helt fantastiskt och det finns så mycket potential. Det är bara vissa delar som skulle behövas utvecklas lite så skulle det bli så mycket bättre. Jag är helt övertygad om att föreningsliv, oavsett om det är idrott eller musik, har ett väldigt stort värde för de här barnen.
Hon förstår rädslan, att inte vilja tränga sig på – men menar att det värsta är att låta barn som har missbrukande anhörig vara kvar själva i problematiken. Hon får ofta höra på föreläsningar om ledare som misstänkt något men inte vågat ge sig in situationen.
– Man måste bli utbildad i att det värsta för ett barn är att man inte finns där och stöttar. Våga visa mer engagemang och få barnen att lita på sina ledare.
Fem råd till föreningar
Det är jättesvårt att se – man gör allt för att dölja, men ha en öppen syn för det. Om man börjar misstänka något ska man gå på den magkänslan. Vänd inte bort blicken!
Ställ inte frågan rakt ut – börja försiktigt prata om hur det är hemma. Ha gärna en kurator eller rådgivare kopplad till föreningen som kan hjälpa till.
Tror du att någon är i fara – gör en orosanmälan eller polisanmälan om det skulle vara det värsta.
Bygg upp en struktur och strategi där ledare kan känna sig trygga i att gå till föreningens styrelse när de misstänker att ett barn far illa.
Öppna upp för samtal med atleter om vad de ska göra i helgen, hur det mår osv, så att det inte bara blir idrott och resultatfokus. De vardagliga samtalen kommer göra att atleter får förtroende för och kan öppna upp sig mer för sina ledare.