Överlevde tragiska bussolyckan i Sveg

Basket har varit en stor del av Stina Almqvists liv så länge hon kan minnas. Hennes pappa var coach för Mark Baskets ligalag när Stina och hennes storasyster var små. De fick ofta vara med i hallen och tittade på när de stora tjejerna tränade. När systern, som är två år äldre, väl fick börja träna med ett eget lag följde Stina Almqvist med. Sedan den dagen har hon tränat med systerns lag, sitt eget lag, ett år äldre, ett år yngre och med pojklaget. 

– Så fort någon ville ha extra personer på träningen så åkte jag dit. Basketen har alltid varit den största delen av mitt liv. Det är där jag har alla mina vänner och familjen då så klart, säger Stina Almqvist. 

I det jämnåriga pojklaget spelade Stina Almqvists bästa kompis Gunnar. De träffades redan i förskolan och delade favoritsporterna fotboll, basket och golf. Hon beskriver honom som klassens clown, en snäll person som aldrig skulle göra någon illa. För fyra och ett halvt år sedan var Stina Almqvist, Gunnar och hela deras klass med i en otäck bussolycka utanför Sveg. Tre personer omkom – Gunnar var en av dem.

Trots att det gått drygt fyra år så minns Stina Almqvist olyckan väldigt detaljerat. Hon själv fick en spricka i armen och fick åka till sjukhuset i Sveg och röntgas. På sjukhuset fick hon höra att tre personer i bussen hade omkommit, men inte vilka. Två förstod hon direkt vilka det var, men den tredje var ett mysterium. När hennes föräldrar kom och hämtade hem henne senare på dagen fick hennes pappa ett samtal. Det var Gunnars pappa. Han berättade att Gunnar var den tredje personen som aldrig skulle få återvända hem till Kinna. Stina Almqvists röst brister när hon tänker tillbaka på samtalet.

– Det är den jobbigaste stunden i mitt liv. 

Var tillbaka i hallen tre dagar efter olyckan: ”Jag ville bort”

Tre dagar efter olyckan var Stina Almqvist tillbaka i baskethallen. Hennes syster hade träning, och Stina Almqvist, som med en spricka i armen inte kunde spela, satt och tittade på. 

– Jag ville bara inte vara hemma. Jag ville bort och tänka på något annat så då gick jag till en träning. Jag bara satt och tittade. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

En månad efter olyckan vann Stina Almqvists lag, där alla varit med i olyckan, SM-finalen i basket. Knappt ett år senare, på årsdagen efter olyckan vann de nordiska mästerskapen. Hela tiden spelade de för Hugo, Evelina och Gunnar. 

– Det var skönt att vi lyckades vinna för dem. Det var hela tiden så att vi skulle spela för dem. Det var en blandning av känslor den dagen. Samtidigt som det kändes fel att vara glad så tror jag att de hade tyckt att vi skulle vara glada. Vi ska liksom inte låsa in oss utan vi ska fortsätta leva vårt liv. På något sätt… Så hela tiden var det en balansgång hur man ska känna. Det är ett av mina mest betydelsefulla basketögonblick, berättar hon. 

Trots att de flesta i det gamla laget inte spelar basket i dag så kommer bandet mellan dem att bestå. För Stina Almqvist är basketen fortfarande en av de största och viktigaste delarna i hennes liv. Basketen har betytt, och betyder fortfarande, mycket för bearbetningen av olyckan. Idrotten har gett henne ett andningshål.

– När det har varit en jobbig vecka där man har tänkt mycket på olyckan så har man liksom en och en halv timme när man får rensa tankarna och tänka på något annat helt enkelt. 

– Om jag inte hade haft gemenskapen med basketen så hade jag nog stängt in mig hemma och kanske inte bearbetat det på samma sätt. Men när man har den här gemenskapen och träffar nya människor hela tiden så har det hjälpt en att komma tillbaka till livet igen, säger hon. 

Basketen har också gett Stina Almqvist chansen att upptäcka världen. Med landslaget har hon varit i Montenegro, Frankrike och Tyskland. Hon fick även göra en del resor med riksidrottsgymnasiet. 

Spelar för Gunnar: ”Försöker leva varje dag tillsammans med honom”

Kärleken till basket delade hon med Gunnar. Hans föräldrar, som Stina Almqvist fortfarande har en nära kontakt med, har berättat att Gunnar drömde om att spela länge. Se hur långt han skulle kunna nå inom sporten. Nu kan de inte längre spela med varandra, men hon hoppas att han hade uppskattat att hon försöker prata om honom så mycket som möjligt. 

– Om han inte fick fortsätta för sin dröm så får ju jag göra det för oss båda på något sätt. Utan basketen hade jag nog inte kommit lika långt i livet som jag har. Jag hade aldrig fått möjligheten att studera i USA och jag tror det hade varit mycket jobbigare mentalt. Nu träffar man nya människor hela tiden, man åker på läger och hela tiden är det folk som frågar om det. Så jag har ju fått prata om olyckan mer och öppnat upp mig om det. Det är ju dels för att berätta om de som omkom, hur de var och sprida deras liv vidare. Men det har också hjälpt mig att prata om det. 

Vad hade du velat säga till Gunnar om han hade varit här i dag?

– Bara att han var så snäll mot alla människor, så att han inte förtjänade det här. Och jag hade velat berätta hur mycket jag tänker på honom. Han var så snäll så man undrar varför det var han och inte jag… Mycket så… Jag har honom i bakhuvudet hela tiden och jag försöker leva varje dag tillsammans med honom även fast han inte är här, säger Stina Almqvist och torkar tårarna.

”Finns alltid med en – handlar om hur man lär sig leva med det”

Ibland får hon frågan om hon kommit över olyckan än. Stina Almqvist tror inte att det är något som hon någonsin kommer att komma över. När man är med om något sånt så förändras man i grunden. 

– Det kommer alltid finnas med en, så det handlar bara om hur man lär sig leva med det och försöker ta med något bra utav det. Att man ska kämpa lite hårdare, för varje minut av livet är ju värdefull. Man vet inte hur snabbt det kan gå. Det är lite det man får ta med sig och samtidigt leva för de som omkom då, säger hon.

Idag spelar Stina Almqvist basket på ett av världens främsta universitet. Hon fyller snart 19 år och går på Wharton School på University of Pennsylvania, ett av de prestigefyllda Ivy League-skolorna. Dagarna präglas av ekonomistudier och varvas med basketträningar. 

– De rekryterade mig att spela där. Jag pratade med uppemot 20 skolor innan jag valde. Men den här skolan var väldigt bra akademiskt också och är duktiga i sin liga. De brukar komma i toppen av sin liga varje år. Eftersom de hade både bra basket och bra skola så valde jag det. 

När Stina Almqvist skulle börja på college i USA försökte hon även få Gunnars tröjnummer, 8. Men det gick inte, för den siffran finns inte i amerikansk collegebasket. Nu får hon nöja sig med att ha den i landslaget. I USA påminns hon inte lika ofta om olyckan som hon gjorde hemma i lilla Kinna. Här är det bara de närmaste vännerna som vet vad som har hänt.

– Ibland kommer det dagar som det bara kommer över en. Man lyssnar på någon låt eller ser något som påminner om den, så jag har berättar för mina närmaste vänner. Om jag är ledsen någon dag så kan det bero på det. De är förstående, men oavsett hur mycket man förklarar för en person hur det var på olyckan så går det nog aldrig att riktigt förstå det som kompis. Men ja, jag har berättat för dem och vi kan prata om det. Det är väl också någon typ av bearbetning. 

LÄS DEL 1: Stod mitt i sorgen: ”Går nästan inte att beskriva” 

LÄS DEL 2: Så hanteras dödsfall inom idrottsklubbar