”Om du inte presterar kan du inte hålla på”

Han var den stabila förstasträckan som tillsammans med bland andra giganterna Thomas Wassberg, Torgny Mogren och Gunde Svan skördade stora framgångar i stafett mellan 1980 och 1994. 

På 1980- och 1990-talet hade Sverige stora succéer i längdskidor och hette man inte Thomas Wassberg, Torgny Mogren eller Gunde Svan var det lätt att man föll i glömska. 

Men det är få som kan matcha Jan Ottossons imponerande meritlista. Mellan 1980 till 1994 så var han med i varje VM och OS. Totalt blev det alltså imponerande elva stora mästerskap, och två OS-guld i stafett. 

Det är början på december 2021. Jan Ottosson har precis skickat i väg Fjällgymnasiets elever ut på skidstadion i Åsarna. Han hjälper en av eleverna med att ställa in skidbindningarna och slår sig sedan ner vid ett av borden i den gamla presslokalen som numera agerar samlingslokal för gymnasiet. 

– Tanken var att vi skulle kunna använda lokalen för dusch och omklädning, men inte att vi skulle kunna ha den som ett skidgymnasium här. På tävlingar så är det en värmestuga, vilket var tanken från början, berättar Jan Ottosson. 

Han föddes i den lilla byn Högsäter i Dalsland. Under ungdomens år var det inte bara längdskidor som låg Jan Ottosson varmt om hjärtat. Även om orientering också lockade, var det längdskidorna som vann till slut. Tyvärr lös snön ofta med sin frånvaro i Dalsland och när det var dags att välja gymnasium fall valet på Järpen. Det var även så han till slut hamnade i just Åsarna. 

– Det här var 1976 och det fanns inte så många skidgymnasier. Det var jättesvårt att komma in på Järpen, men jag lyckades. Och tränaren i Järpen var en gammal skidåkare som tävlat för Åsarna, säger Jan Ottosson. 

Utöver sina framgångar i världscup och med det svenska stafettlaget passade Jan Ottosson även på att vinna Vasaloppet fyra gånger innan han valde att lägga skidorna på hyllan. För de framgångarna fick han smeknamnet ”Dynamit-Otto”.

Ett av Vasaloppen ligger Dynamit-Otto lite extra varmt om hjärtat.

– Det var jäkligt dåligt före det året. Det är väldigt många spår och vi alla kom samtidigt in i en drickstation. Där stod min tränare, berättar han och pekar på en tavla där de poserar tillsammans efter målgången. 

– Han skulle ge vätska och grejer och vi får ögonkontakt. Men det var liksom två led emellan oss, så han stod där med den där jädra flaskan. Det var en gammal ketchupflaska med lång hals som vi hade klippt av halvvägs upp på halsen och använde. Det var lätt att hålla den i pipen när vi kom åkandes. Då tänkte jag ”helvete”, men han han skickade den där jädra flaskan i en båge och jag fick den perfekt i handen och drack. Det är ett härligt minne, säger han. 

Efter åren som aktiv väntade en tid i landslagets vallateam. Det blev mycket resor och testning av fästvalla, men till slut återvände Jan Ottosson till Åsarna i södra Jämtland. Nu lever han i bygden och är en eldsjäl av rang. Tillsammans med några skidkolleger och andra engagerade i byn har de grundat ekonomiska föreningar som renoverat upp tomma hus i Åsarna till studentbostäder. Han har även på eget bevåg markerat ut löp- och mountainbikeleder runtom Åsarna i en satsning på sommarturismen. 

Och sedan 2003 är cirkeln sluten. Jan Ottosson är tillbaka på ett skidgymnasium, men denna gång som skidtränare. 

Var det alltid självklart för dig att resten av livet också skulle handla om längdskidor efter dina år som aktiv?

– Det var inte självklart, men då tänkte jag väl i de banorna. Det var ju det man kunde och hade sysslat med. När jag väl fick chansen att börja här på Fjällgymnasiet så tog jag den. I och med att jag slutade 1994 och var med i landslaget efteråt så blev det mycket. Det var ju det man ville undvika. Resa hade jag gjort tillräckligt. Nu får jag vara på hemmaplan så därför passade det här så himla bra.

På måndagar är det planeringsdag med lärarna på gymnasiet i Svenstavik, men resten av dagarna fördrivs runt skidstadion i Åsarna tillsammans med resten av tränarstaben. 

– Vi vill vara med i spår och filmar ibland. Och det pratas teknik nu när det är snöträning. Om det är rullskidor på sommaren åker vi bredvid och filmar och sådant (...) Eleverna ska ju ha fyra halva dagars träning och så läser de kurser i träningslära, idrottspecialisering och så, säger han. 

Samtidigt som Ottosson trivs med tillvaron som skidtränare påpekar han dilemmat som många av hans elever, och andra unga sporttalanger står inför. 

– Det finns ju två aspekter med elitidrott. Det är ju en jäkla förmån att träna på dagtid. Du styr dagen precis som du vill, men du måste ju prestera för att kunna göra det också. Det är ju det som är baksidan. Om du inte presterar så kan du inte hålla på som du gör då. Det är kanske det som är dilemmat i dag för de som håller på med längskidåkning, säger han. 

– Om du är hockeyspelare eller fotbollsspelare så får du din lön. Du kan vara medelmåtta och ändå klara dig väldigt bra. Men om du är medelmåtta på längdskidåkning så funkar det inte. Det blir inga inkomster. 

Läs fler artiklar från Ett liv i idrottens tjänst här 

TV: Se även reportaget om Åsarna