Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ni som föräldrar är till 99 procent fotbollsdumma

Emilia Wiklund, 19, har både spelat och dömt handboll och beach-handboll. En mamma försökte slå henne i huvudet.
Efter en grov överträdelse under en cup har Emilia Wiklund, 19, valt att avsluta domarkarriären.

SportExpressens granskning kring ungdomsdomare är ingen trevlig läsning. 

Men den är viktig: För samtidigt som hela Fotboll-Sverige står upp och skriker ut svordomar om den allsvenska domarkåren så vill allt färre utbilda sig och till domare. 

Allt spelar så klart roll. 

Från gapet på läktarna till föräldrar i ungdomsserierna som varje vecka gör livet surt för högstadieungdomar som gör sitt bästa på fotbollsplanerna.

Innan någon som känner mig, eller för all del har mött mig på en fotbollsplan när jag coachat mina tjejer, hör av sig så ska jag säga en sak. Att jag själv ibland balanserar på gränsen av vad man får och inte får säga till en domare. 

För mig kommer fotboll oavsett nivå alltid bygga på känslor, både på och utanför planen, men jag tror vi har kommit till ett läge där vi måste bestämma var gränsen går. SÅ, var går gränsen?

I ett land där uttrycket ”högt i tak” används hela tiden, men där det sannerligen väldigt sällan är just ”högt i tak” tycker jag att det är på sin plats att ändå framhäva känsloaspekten. 

Jag tycker att man som tränare ska få prata med domare, jag tycker att man ska få vara besviken och jag har full förståelse för att föräldrar inte alltid i matchens hetta lyckas kväva en känsloyttring. Jag tycker också att det är viktigt att föräldrar till domare mentalt förbereder sina barn inför uppgiften. 

Jag tycker att det generellt sätt läggs för lite fokus i domarutbildningen på hur man ska kommunicera med framför allt barnen man dömer. Jag tycker överlag att våra tonårsdomare tar för lite plats på planen, jag tycker att de hörs för lite på planen och att det överlag är för slappt. Många glider ner för att tjäna en liten slant, men glömmer helt bort att det faktiskt förväntas en prestation av dem. De är generellt sett alldeles för dåligt förberedda inför uppgiften. En hörna kan ta 5 minuter innan 8-åringarna fattar vad de ska göra, och Gud förbjude om en tränare hjälper till med kommunikationen. 

Men bortom detta är vi faktiskt för resultatstyrda och ni som är föräldrar till barn som spelar fotboll är till uppskattningsvis 99 % fotbollsdumma. 

Vad sa jag, sa jag? 

Jo, ni är fotbollsdumma. Kan för lite. Inte minst i förhållande till vad och hur kraftigt ni gapar. Dels till domare men också till era barn. 

Ett tips till alla tränare där ute är att innan varje match ta en minut med föräldrarna om vad ni har för fokusområden rent spelmässigt och avsluta med ”käften kring domarens insats”. 

Jag tror nämligen att vi tränare i föräldragrupperna är de som har mest respekt och kan påverka utgången bäst. Dels tror jag att det skulle häva de värsta känsloyttringarna men också få bort en massa onödigt joddel kring vad barnen faktiskt ska göra på planen. Jag menar du kan inte ha tränare som säger en sak, och föräldrar som gapar om något annat samtidigt. 

Egentligen är nog det bästa om man som förälder kliver in med inställningen att det ska jublas vid mål, spontanhejas och hyllas. I övrigt kan ni knipa igen. 

Det går så klart inte att efterleva till hundra procent i en idrott som måste fortsätta att på alla nivåer få vara till viss del känslostyrd, men det är en bra början till en förändring som måste till.

Och hat, hot och fysiska attacker är aldrig acceptabelt, oavsett vilka eventuella felbeslut som görs på planen.