”Nathalie och Jamina är som mina små barn”

Johanna Wiberg är assisterande förbundskapten för damlandslaget i handboll.
Foto: JOEL MARKLUND/BILDBYRÅN / © BILDBYRÅN
Nathalie Hagman var med i landslaget redan på Johanna Wibergs tid.
Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

Efter OS i London sa Johanna Wiberg tack och adjö till landslaget.

Det höll i åtta år. 

Sedan 2020 är hon assisterande förbundskapten.

– Jamina Roberts och Nathalie Hagman är kvar. De säger morsan till mig. Jag kallar dem mina två små barn.

Tillsammans ska de nu skörda framgångar under pågående VM i Spanien. Efter två överkörningar av blåbärsnationer väntar på tisdag ödesmatch mot Holland.

Om man gillar handboll och är svensk var London-OS 2010 liktydligt med två saker – himmel och ett mindre trevligt ställe.

För de gudomliga höjderna svarade herrarna. De tog sig överraskande till final. Dock blev det förlust mot Frankrike med ett sketet mål, 21-22.

Damerna fick se sig placerade långt nere i källaren. Fem raka förluster innebar plats elva av tolv.

Så efter 145 landskamper och 94 mål tackade lagkaptenen för sig.

Efter tio år i landslaget hade Johanna Wiberg gjort sitt. Den blågula tröjan förpassades till en plats i garderoben.

– Det var ett lätt beslut utifrån att jag kände mig färdig med handbollen. Jag tog faktiskt beslutet före mästerskapet i London. Jag hade haft en del skadebekymmer med en axel. Jag bestämde att det fanns annat i livet jag ville ägna mig åt. De fem förlustmatcherna bekräftade mitt beslut, säger Johanna Wiberg.

En 12-årig Johanna Wiberg. För en gångs skull utan en boll, och i stället på hästryggen.
Foto: PRIVAT

Handbollen har alltid funnits där

Handbollen har alltid funnits med i hennes liv. Hon var lång redan som ung (nu 1,84 meter), kommer från ett handbollsfäste som Lund och har en storebror, en mor och en far som varit en del av sporten.

– För mig var det ganska självklart. Jag har KFUM Lundagård som moderklubb. Det var lite utanför Lund, föreningen var den som alla ungdomar var med i. Så jag började spela för att alla andra gjorde det. Det var dock inte handbollen som drev oss, det var den fina gemenskapen och miljön, menar Johanna Wiberg.

Pappa Anders var tränare, mamma Kerstin hoppade in ibland som en sådan och ”värmde också wienerkorvar när det behövdes”. Storebror Daniel spelade.

– Pappa tränade inte på någon hög nivå. Det var mer hans hjärta för föreningslivet som präglade oss. Inte hans tekniska och praktiska detaljer, utan mer hans varma inställning till barn och ungdomar.

Hon kallar brodern för ”min stora idol i livet”.

– Äldre syskon är ju oftast en förebild. När han började spela handboll blev det även en självklarhet för mig. 

När kände du att du nog kunde bli bra på handboll?

– När andra tyckte så, alltså inte min familj. Andra sa till mig att jag hade talang, och de började dra i mig från andra klubbar runtom i Skåne. Då var jag runt 15. Jag älskade att träna och ville bli något inom handbollen. Jag ville blomstra i en annan handbollsmiljö.

– En del klagade på mig då. Eftersom jag också red kom jag ofta direkt från stallet och fick höra att jag luktade häst.

Hur vill du beskriva dig som handbollsspelare?

– Jag har inte haft talangen kopplat till att jag är en bolltrollare. Jag har däremot alltid haft en talang för att jag orkat göra jobbet.  Sa någon till mig att göra något, så gjorde jag det. Och det fanns en stor utvecklingspotential i det.

Lagkaptenen Johanna Wiberg jublar tillsammans med de övriga svenska spelarna efter EM-silvret 2010.
Foto: NILS JAKOBSSON / © BILDBYRÅN

Proffs i Danmark i många år

Via Eslöv hamnade Johanna Wiberg mellan 2004 och 2010 i diverse danska proffsklubbar innan hon vände hem till Skåne igen (än en gång blev det Eslöv).

Hon menar att nådde sin topp som som spelare ”nånstans 2008, 2009, 2010”.

– Jag hade några fina år i Danmark med bland annat spel i Champions League med Ålborg. Jag utvecklades otroligt mycket som spelare. 2010 tog vi EM-silver i just Danmark (Norge vann med 25-20).

Sammanlagt blev det 145 matcher i landslaget och 94 mål.

– 94 är ingen hög siffra om man slår ut det på antalet landskamper. Det tog tid innan jag fick spela mycket. För varje match drog jag ner dragkedjan på träningsjackan lite mer för att visa att jag var redo. Det var mycket bänk i början.

När kände du dig säker på en plats – du utvecklades ju till en försvarsjätte?

– Det blev en generationsväxling efter jag spelat 50 gånger i Blågult. Jag fick också mer förtroende. Mer specifikt är det de sista åren när jag får en kaptensroll. De första 60-70 kamperna var jag med för att se och lära. Jag kände mig laddad och redo, väntade på min chans.

Presenterad som assisterande

Dörren till landslaget stängde hon alltså 2012. Men åtta år senare presenterade förbundskaptenen för damlandslaget, Tomas Axnér, sin assisterande.

Valet hade fallit på Johanna Wiberg.

– Jag var mätt på handbollen. Att ägna hela mitt liv åt sporten, att aldrig vara riktigt ledig. Ändå kände jag, när saker hade fått ligga och smälta ett tag, att handbollen hade gett mig så mycket. Jag ville ge något tillbaka, att med min erfarenhet föra det jag kan vidare. 

Tomas Axnér uppfattades länge som gapig och kaxig – håller du med?

– Han har ju sagt att han gjort en stor utvecklingsresa de senaste åren. Tomas är inte samma person i dag som han var för åtta-tio år sedan. Han har utvecklat sitt ledarskap mycket. Han presenterade något för mig, som jag tyckte lät jäkligt spännande. 

En ung Johanna Wiberg på ryggsäcksluff i grekiska övärlden 1989 tillsammans med pappa Anders, mamma Kerstin och storebror Daniel.
Foto: PRIVAT

Hur lät den presentationen?

– Det var en kombination av ödmjukhet inför uppgiften med ett A-landslag med kvinnor ihop med en twist av hans kaxighet och framåtanda. Han är förändringsbenägen.

Hur viktigt är det för spelarna att det finns en kvinna i landslagsledningen?

– Jag ska inte slå mig för bröstet, men det faktum att jag är kvinna och har varit med om det de genomgår nu är viktigt för dem. Och även för Tomas. 

– Mest grundläggande är ändå är att det är en förbundskapten och en assisterande som kan samarbeta. Sedan är det av mindre betydelse att det är en man och en kvinna.

Dagarna går ju i en alltmer ökad takt mot jul. 

För tvåbarnsmamman Johanna Wiberg (Linnea, 7, Alexander 3,5) har det inneburit en att hel del skulle fixas hemma i skånska Furulund innan hon drog i väg till Spanien och det VM som avslutas 19 december.

Bland annat att ordna så att barnen kom i rätt julstämning innan hon for.

Dessutom skulle hon se till att hennes elever i handboll och psykologi på Polhemsskolan i Lund har det bra innan det är dags för dem att ta lov.

Nyckelmatchen i VM är mot Holland

Sveriges nyckelmatch i det pågående mästerskapet är den mot Holland på tisdag 7 december 20.30.

De två övriga gruppspelsmotståndarna, Uzbekistan och Puerto Rico, är blåbärsnationer i det här sammanhanget. Så har också svenskorna krossat dem med 46-15 och 48-10.

– Hollandsmatchen blir avgörande för vår del hur det ska gå i det fortsatta mästerskapet. Det är en ödesmatch som vi måste vinna för att kunna ta med två poäng in i mellanrundan. Vi har i ryggen en härlig prestation från OS (laget blev fyra) som vi vill arbeta vidare på. 

Även om det gått hyfsat många år sedan hon som spelare lämnade landslaget finns det två kvar hon lirade ihop med – Jamina Roberts och Nathalie Hagman.

– De var ungtuppar på min tid, våra små barn som vi tog hand om. Jag kallas av dem för morsan, jag var ju lagkaptenen som såg efter dem.

Så du har två barn i riktiga livet och två i ditt nuvarande yrkesliv?

– Precis.


DETTA ÄR JOHANNA WIBERG

Bor: Furulund, tio minuter med bil norr om Lund.

Ålder: 38 år.

Familj: Sambon Philip Nilsson, 41 och barnen Linnea, 7, och Alexander 3,5.

Idrottskarriär: Inledde sin handbollskarriär i KFUM Lundagård. Sedan blev det Eslövs IK 2001 innan hon tre år senare lämnade för sex år som proffs i Danmark. Avslutade sitt klubbspel genom att återvända till Eslöv 2010-2012.

145 landskamper 2002-2012. Var assisterande tränare i Lugi 2012-2014. Återvände till handbollen 2020 som assisterande tränare i landslaget.

Om jag inte valt idrott: ”Jag hade fortsatt att jobba som gymnasielärare. Jag älskar det yrket, och har helt fantastiska ungdomar som det är otroligt inspirerande att utveckla. Både inom handbollen, men även andra ämnen som psykologi.”

Förebilder: ”Min familj och den kultur som fanns under mina ungdomsår i Lundagård. Det och den tiden har präglat mig mycket som person och handbollsspelare.”

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.