”Mitt höftben känns som en kexchoklad”

Det är tisdag eftermiddag i slutet av september när SportExpressen träffar Maria Wäneskog från Vällingby i västra Stockholm.

Om två timmar ska hon träffa fysioterapeuten Staffan som jobbar på Bromma sjukhus.

– Han är fantastisk och har hjälpt mig framåt i livet, säger Maria Wäneskog.

Hon sitter i rullstol.

Marias högra ben är tolv centimeter kortare.

Hon har en upphöjd klack på sin högra sko för att hon ska kunna stå.

– Mitt höftben ligger löst i låret och känns som kexchoklad. Jag har ingen kraft i benet längre, säger Maria Wäneskog.

– Träningen med Staffan har gjort att jag kan stå nu och gå med viss hjälp. 

Hon växte upp i Bromma och har alltid varit intresserad av idrott.

– Jag har spelat bordtennis, bowling och basket.

Jobbat som sjuksköterska

Maria är sjuksköterska, men hon kommer aldrig att kunna arbeta igen.

– Jag har tagit hand om svårt sjuka och människor i livets slutskede under min yrkeskarriär. Det har underlättat i min väg tillbaka. Jag tänker inte lägga mig ner och tycka synd om mig själv, säger hon.

Våren 2013 skulle Maria och hennes man Roland åka till New York.

– Vi skulle fira min 50-årsdag, säger hon.

– Jag kände att det var något som inte stämde. Jag darrade och min fot släpade efter när jag gick. Någon vecka tidigare hade jag ramlat över en patient när jag var på jobbet.

Maria Wäneskog fick ett mardrömsbesked av läkaren.

Hon hade drabbats av Parkinsons sjukdom. En neurologisk sjukdom som innebär att nervceller som tillverkar signalsubstansen dopamin långsamt försvinner.

– Läkaren böjde min ena arm som var som ett kugghjul. Han såg direkt att jag hade parkinson.

Hon fick en chock men hon bestämde sig direkt för att fortsätta att leva ett så normalt liv som möjligt.

Blev överrörlig

– Läkaren skrev ut tabletter som gjorde att jag blev överrörlig, det medförde i sin tur att jag nobbade att komma in på restauranger. Personalen trodde att jag var påverkad av alkohol.

I dag har Maria Wäneskog levt åtta år med sin sjukdom.

– Jag har accepterat att jag är sjuk. Livet måste gå vidare. Jag har gråtit och varit ledsen, men sjukdomen har medfört att jag fått nya vänner och upptäckt bordtennis igen.

Hon har spelat tre år för Spårvägen.

– Jag tränar ett par gånger i veckan. Det var enklare tidigare när jag kunde stå, det är förstås annorlunda nu när jag sitter i rullstol.

Maria Wäneskog vann sitt gruppspel när Parkinson-VM avgjordes i tyska Berlin för några veckor sedan.

– Mina motståndare hade en fördel som kunde stå, men jag lyckades vinna ändå.

– Jag har fått nya kompisar som också drabbats av parkinson. Vi har väldigt trevligt tillsammans. Vi spelar, umgås och har trevligt, säger Maria Wäneskog som 2019 vann VM-brons i dubbel i New York med Angela Hagman.

Nu har hennes liv vänd även om det senaste året har varit väldigt tungt.

– Jag låg på sjukhus i över tre månader efter min höftoperation. Läkarna hade svårt att förklara varför det kom in bakterier i såret som gjorde att jag drabbades av blodförgiftning.

Sju operationer

Ett tag svävade hon mellan liv och död.

– Jag har opererat benet sju gånger och ätit antibiotika i elva månader. Nu är jag bättre, men jag kommer aldrig att kunna springa igen.

För några månader sedan kunde hon inte gå ett steg.

Men med hjälp av sin fysioterapeut Steffan så har hennes vardag blivit lite enklare.

– Jag är en känslosam person som har lätt för att gråta, men jag tänker inte tycka synd om mig själv och deppa ihop. Livet måste gå vidare, säger Maria Wäneskog.

Hon berättar att hennes man Roland är ett stort stöd.

– Han betyder mycket för mig. Vi har varit gifta i 25 år nu. Vi firade jubileum på Waxholms hotell för en tid sedan, där hade vi även vår bröllopsnatt. Nu när vi var där fick Roland bära mig in till rummet.

Maria Wäneskog är glad att hon upptäckte pingisen igen.

– Sporten har gett mig så mycket och det går rätt skapligt också när jag spelar. Jag märkte rätt snabbt att jag har bra bollsinne.

När hon spelade VM i Berlin mötte hon stående motståndare.

– De var chockade över att jag var så bra, nu ska jag även börja spela pingis mot andra som sitter i rullstol. Jag känner mig piggare nu och starkare än på länge.

Hur har bordtennisen påverkat din sjukdom?

– Bara på ett positivt sätt. Jag har fått bättre balans och har tränat upp min snabbhet och koordination.

Vad har du för mål med pingisen?

– Jag hoppas att parkinsonpingis ska bli erkänd så vi kan få tävla i Paralympics i framtiden. Jag siktar på att träna ännu hårdare.

Kan du tänka sig att träna mot nästa Paralympics?

– Det är min dröm och stora vision. Pingisen och Spårvägen har gjort att jag inte gått vilse i livet, säger Maria Wäneskog.