Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Minns inte vad jag gjort i går – det är helt svart”

Exklusivt: Möt Anna Holmlund – tre år efter olyckan.
Klara Svensson har hälsat på Anna Holmlund i Sundsvall.Foto: OLLE SPORRONG
Det blev givetvis lite boxningsträning.Foto: OLLE SPORRONG

SUNDSVALL. Det har gått snart tre år sen den hemska olyckan.

I en exklusiv intervju med Klara Svensson berättar Anna Holmlund, 32, om den nya vardagen, drömmen om att skaffa en egen familj, jobbiga möten på stan – och tankar om olyckan. 

– Jag vill veta vad som hände. Det är filmat, jag vill se den, säger Holmlund. 

I en serie intervjuer möter den före detta boxningsstjärnan Klara Svensson fem idrottsstjärnor som är stora förebilder för barn i Sverige – för samtal om livet, skador, utanförskap och glädje till idrotten. 

I den första intervjun mötte hon Henrik Larsson, i en intervju om livet utanför planen. 

Här kommer del 2: Anna Holmlund. 

Jag är nervös och ovanligt känslosam inför mitt möte med Anna Holmlund. Det är svårt att inte vara illa berörd av det som har hänt. Vi två har aldrig tidigare träffats men jag har följt Anna och jag kan hennes historia. Det är oundvikligt för mig att inte tänka på våra likheter.

Det skiljer bara några dagar i ålder oss emellan. Vi valde båda två att lämna fotbollen för att satsa vidare på en individuell, extrem och farlig sport. Jag tänker för mig själv att våra roller hade kunnat vara ombytta. Ett felskär eller ett slag kan båda två ge förödande konsekvenser.

Jag ska spendera en heldag med Anna Holmlund för att få direkt insyn i hennes vardag, och det är en förmiddag i mitten av oktober när jag kliver in i hennes lägenhet i Sundsvall. Den är stor och ljus, och ligger högst upp i huset med en vacker utsikt över staden och Alnön.

Fantastiska förbättringar

Annas skratt och leende får mig att slappna av och känna mig välkommen. Jag slås över är hur lång och amazonlik hon är, noterar också att hon matchat de rosa träningstightsen med samma rosa nyans av nagellack på fingrarna. Hennes pappa Lars skrattar högt åt mitt detaljfokus.

Det är en otrolig skillnad på hur Anna går och rör sig nu jämfört med det videomaterial som finns tillgängligt. Jag säger det till henne, att jag tycker det är fantastiskt att se hennes förbättringar. 

Men hon viftar bort det. 

– Jag tycker inte att det är bra.

Ju mer vi kommer att prata under dagen, desto bättre kommer jag att förstå vad hon menar.

Hon har matchat de rosa träningstightsen med samma rosa nyans av nagellack på fingrarna.Foto: OLLE SPORRONG

Annas första stopp för dagen: fysträning med coachen Eddy på ett gym inne i centrala Sundsvall. 

Jag sätter mig på en bänk bredvid föräldrarna Lars och Margareta som betraktar Anna i rörelse.

Träningen är tuff. Det är enbenshopp, träning av spänst och balans varierat med styrka och tung benpress.

Anna måste hela tiden fokusera på den högra sidan av kroppen, som tappade viktiga nerv- och muskelfunktioner i samband med olyckan.

Det finns en symbios mellan Eddy och Anna. Hon verkar uppskatta, och förbättras av, hans ganska stränga approach och tydliga direktiv. Lars och Margareta betonar hur tacksamma de är över att ha hittat honom och vilken positiv utveckling det blivit sedan Anna började träna med honom.  

– Hon har haft ett mål att kunna gå, det har varit hennes stora grej, säger Eddy och fortsätter:

– Nu kan hon ju gå själv, men det krävs mycket koncentration från hennes sida för att hålla balansen och det är kanske inte det säkraste för henne att gå själv, därför har hon den här käppen nu som hon går med och den funkar väldigt bra. Det tror jag gjort henne mer självständig, att hon kan röra sig fritt. Så det är det stora målet.

Jag pratade med henne tidigare om att hon har svårt för att vara glad och nöjd. Hur jobbar ni med att få henne att förstå hennes utveckling?

– Det går ju inte att jämföra, nu har jag inte heller den erfarenheten av neurologiska skador. 

– Hon är hård mot sig själv, för att hon är en tävlingsmänniska och har höga mål på sig själv som hon vill uppnå. Sen är det även så, att när man har en hjärnskada är det inte bara det fysiska rörelsemönstret, det är en kognitiv nersättning också att förstå vart man är, vad som är rimligt. Och det är nog ingen som kan säga exakt vad som kommer att hända framöver och hur mycket hon greppar kring det hon gör. 

Är det rimligt att tro att Anna ska kunna gå på egen hand?

– Jag tycker att det är viktigt att man försöker jobba mot det. Första gången gick hon någon meter utan stöd, till att nu kunna gå hela vägen. De senaste veckorna är första gången hon kunnat gå förbi genom dörren utan att ta i väggen som stöd. Så det händer saker hela tiden. 

– Jag tycker inte man ska sätta en begränsning förrän man ser att: ”okej, nu har det stannat av”. Det finns ingen som kan säga vart det slutar.

Anna i träning med fysioterapeuten.Foto: OLLE SPORRONG
Det finns en symbios mellan Eddy och Anna. Foto: OLLE SPORRONG
Anna Holmlund tränar tung benpress.Foto: OLLE SPORRONG
Anna måste hela tiden fokusera på den högra sidan av kroppen.Foto: OLLE SPORRONG
Det har blivit en positiv utveckling sedan Anna började träna med Eddy.Foto: OLLE SPORRONG

Det har hunnit bli eftermiddag, och jag och Anna sätter oss vid hennes köksbord. 

– Nu går vi, det här klarar du själv, säger pappa Lars, och han och Margareta lämnar köket. 

Jag tänker att det är en fin balansgång som förälder. Att kunnas finnas där och hjälpa, och samtidigt kunna släppa taget och låta Anna klara saker på egen hand. 

Det är svårt och jobbigt att aldrig vara nöjd

Jag frågar Anna när under dagen hon mår som allra bäst. 

– Det är när jag tränar. Det är det absolut bästa, när jag tränar.

Vad är det som är så härligt med det, kan du beskriva?

– Oj, det är skönt på något sätt, det är skönt att ta i. Det är jätteskönt att bli trött. Det är skönt att känna att man gjort något, det tycker jag om.

Det är jättemånga som beundrar dig och din resa att komma tillbaka ifrån skadan. Hur ser du på att vara en inspiration för andra? Kan du känna att du är det?

– Nej, jag tycker inte att jag är det, jag bara är så. Jag tycker inte att jag är det.

Vad tror du det beror på? Är det för att det kommer naturligt för dig?

– Mitt dåliga självförtroende, att jag inte tycker att någonting är bra. Det är inget att göra något åt. Det är synd och tråkigt men det är så. Folk säger ”jättebra Anna, jättebra jobbat”. 

– Mamma och pappa säger ”bra”. Men jag tänker: är det verkligen det?

Jag har frågat många om de känner att de är bra på något, ibland verkar det som att man inte känner själv att man är bra på något.

– Precis så är det för mig, som med OS-medaljen till exempel. Jaha? En OS-medalj, vad är det då? Det är inte guld, det är ett brons. Det är svårt och jobbigt att aldrig vara nöjd med något, det känns inte bra att aldrig vara nöjd.

Anna med OS-bronsmedaljen i Sotji 2014.Foto: GEPA PICTURES/ ANDREAS PRANTER / GEPA PICTURES BILDBYRÅN
Anna Holmlund jublar vid prisutdelningen för damernas skicross under OS i Sotji den 21 februari 2014.Foto: CARL SANDIN / EXPRESSEN BILDBYRÅN
Anna Holmlund och Katrin Ofner under skicrossen i Sotji 2014.Foto: GEPA PICTURES/ DANIEL GOETZHABER / GEPA PICTURES BILDBYRÅN

Jag kan tänka mig att man vill att folk ska förstå att det är jobbigt att vara skadad och kämpa som du får göra, men inte heller att folk ska tycka synd om en. Är det svårt ibland när du möter folk? Eller kan du uppskatta när de kommer fram?

– Nä, det gör jag inte. Det är svårt när folk som inte känner mig kommer fram och pratar med mig, och säger ”vad bra, bra kämpat.” Om det är en person som jag känner, då är det bra, det är inga problem. Men om någon jag inte känner bara säger ”jättebra, bra jobbat Anna”, då blir jag irriterad. Det är inte bra, det är onödigt.

Tänker du någonsin på olyckan?

– Ja… varför hände det mig för? Varför då? Jag vill veta vad som hände. Det är filmat, jag vill se den. Och det är synd för jag kan inte se olyckan, för de har tagit bort filmen.

Hade du velat se den? Varför?

– Gärna, det tror jag hade varit skönt på ett sätt, då kan man lägga det bakom sig. Okej, det var det som hände och nu har du sett vad som hände, och nu vet jag vad som händer. Det hade varit skönt att se det.

Vad tycker du att folk borde förstå med din situation efter kraschen?

– Att det inte är så bra, att det är jobbigt att vara jag. Det tycker jag inte om. Även om jag gör bra saker... För mig så är det inte det. Att det är jobbigt, det tror jag.

Om du skulle tala till personer som varit med om en olycka som din, vad skulle ditt råd till dem vara?

– Det är ingen bra situation, så det första du ska göra är att kämpa för att komma ur den. Gör allting du kan för att komma ur den, ge allting du kan för att komma ur den. Det är mitt tips.

Hur ska man göra när man har en dålig dag? Hur ska man tänka då?

– Oj, kämpa på, bara köra på. Det kommer ikapp en annars. Allt det man inte vill göra, det kommer ikapp en.

Det är bra, för det är många som skjuter upp saker.

– Precis, det är inte bra. Man gör det man ska nu och om det inte är bra så tänk på konsekvenserna om ni inte gör det. Tänk på det, kom ihåg det, gör inte det, tänk på vad som händer om man inte gör det här, och vad som händer om man gör det.

Tillåter du dig själv att få vara arg och ledsen? Har du såna dagar?

– Nej, det är i så fall i perioder. Om jag har en dålig dag, så kanske en eftermiddag. Man vet att efter det så skärper man sig. Jag måste det, skärp dig nu. Men inte en hel dag.

Om du skulle säga något du är stolt över med dig själv, vad skulle du säga att du är stolt över?

– Min längd kanske.

Din längd? Ja, där slår du mig med hästlängder, något annat?

– Oj, nä, jag tror det är min längd.

Vad skulle du säga ditt största mål är i dag?

– Oj, att slippa den här, säger Anna Holmlund och pekar mot rullstolen. 

– Ingenting mer sånt där, nej tack, bara gå själv, helt själv. Det är det tror jag, det hade varit skönt. Slippa den här skitstolen, bara säga hejdå!

Känner du att du har fått stöd från idrottare och förbund?

– Absolut, det har jag fått, mycket stöd. Och det är också skönt på ett sätt. För mig personligen så är det inte mycket. Skidförbundet gav mig 100 000. Aha, det är jättebra. Men det är som ingenting för mig. Det är jobbigt att jag inte tycker om någonting, att jag inte uppskattar det som jag borde.

Du har ju så klart inte så mycket minne av själva olyckan?

- Nej, det har jag inte, tyvärr inte. Typ i går kommer jag inte ihåg något av, det är helt svart. Men om någon frågar om något när jag var liten eller något jag gjort för länge sen, det kommer jag ihåg.

Men om du säger till exempel förra veckan gjorde vi det här, kommer du ihåg?

– Nä, det gör jag inte. Och i vintras så gjorde vi det här. Jaha, gjorde vi? 

– Det kommer jag inte ihåg. Så det är svårt och jobbigt, det tycker jag inte om.

När jag tänker på ungdomar som ska syssla med elitidrott, skulle du rekommendera dem att satsa på din sport? Jag har ju själv hållit på med boxning som är en farlig sport. Kan du ångra att du utövade en farlig sport?

– Nej, inget sånt, för den har gett mig så mycket mer än den här skadan. Jag har en OS-medalj, världscupsegrar, det har gett mig så mycket som jag inte skulle ha annars. Vänner och så mycket kontakter, så mycket att det inte går att beskriva. Det har gett mig mer än den här olyckan. Det vill jag säga: kör på, gör vad du vill, kämpa på och ha kul, det är viktigt ha kul.

Klara Svensson och Anna Holmlund körde så klart lite boxningsträning.Foto: OLLE SPORRONG

Anna ser ingen anledning att fira sina personliga segrar, som att lära sig gå och tala igen. Det är saker hon har kunnat göra förut, menar hon.

Men hon vet vad hon verkligen skulle vilja fira. 

– Jag tror det är när mina assistenter blir arbetslösa. 

Blir det champagne då?

– Ja, verkligen, då blir det champagne, säger hon och ler brett.

Om du tänker på framtiden, hur skulle ditt drömliv se ut om tio år?

– Att jag har barn, en man, hus, jobb, sommarstuga allting. Det vanliga, det vill jag ha. Hus, barn, man.

Trivs du bra med att bo i Sundsvall?

– Åh. Ja, det gör jag, det är jättebra här. Det är nära till allting, det är mitt i stan, det är nära, jag bor högt upp, det är skönt också, Så det är jättebra, jag trivs jättebra. 

– Sen kanske jag ska bo i Stockholm, men det är i så fall nästa kapitel.

Tänker du att du vill tillbaka till Stockholm?

– Kanske, det vet man inte. Om jag skulle träffa någon eller om jag får jobb. Det spelar ingen roll var det är. Om det är Stockholm, det gör inte så mycket. Om det är ett bra jobb eller om det är en bra kille.

– Om han säger: ”Nu vill jag bo här, inte i Sundsvall.” Nähä? Då säljer vi den här.

– Och där mamma och pappa bor är jättefint, där vill jag bo. Det är bara en pool som saknas. Allting finns där, det är nära havet, det är mitt på Alnön, det är 20 minuter från stan så det är nära till allting. Så där vill jag bo, men då måste mamma och pappa flytta. Det beror på om jag träffar någon, det vet man inte heller. Var vill han bo? Vad har han för planer, vad har han för drömmar? Det vet man inte, så det får man se.

Klara, Anna och Annas pappa Lars.Foto: OLLE SPORRONG

Anna Holmlund återkommer ofta till att hon tycker att det nya påtvingade livet ”inte är så bra”, och att hon kan ha svårt att släppa negativa tankar. 

– Nej, tyvärr, och det vet mamma, säger hon. 

Jag tycker nog att det är lika tufft nu

Dotterns olycka har förändrat livet för Margareta och Lars Holmlund. Anna är deras fjärde barn, ett sladdbarn som tidigt fick lära sig att ta hand om sig själv och haka på de äldre syskonen i slalombacken. Jag undrar om det funnits något andrum att bearbeta förlusten av den gamla Anna.  

– Vi har fått många erbjudanden, det var väl i början det var jobbigt, när vi började fatta vad allt var, säger Lars. 

Margareta säger: 

– Jag tycker nog att det är lika tufft nu. Det är inte så att det går över. Det är otroligt svårt, tycker jag. Vi kanske tycker olika. Att koppla av när man är hemma, det är alltid där. Det händer alltid något, nästan varje vecka så är det något bekymmer med personal som måste rycka in, eller så är det läkarbesök. Det är klart man kan fundera på hur det kunde varit, det gör man ibland, men det måste man bara skuffa undan. Det är ingen idé. Det är ju som det är nu och man måste gilla det läget. 

Det är också en ständig oro för er att leva med att man inte kan slappna av?

– Ja, och sen är det oro för framtiden, hur det ska bli?, frågar sig Margareta och fortsätter: 

– Det är ingen som vet det. Sen har vi väldigt trevligt tillsammans, det är inte så. Vi har roligt med Anna och vi gör roliga saker tillsammans men man kan inte bara gå runt i tillvaron och göra roliga saker, det måste finnas en vardag som förhoppningsvis är meningsfull. När den är på plats börjar en ny fas där Anna själv kan bli tillfreds med sin vardag. Där är hon inte än, nu är det träning.

Innan hon blev skadad, vad kämpade hon med som idrottsutövare skulle ni säga? 

– Nej, men Anna har tävlat under hela uppväxten, säger Lars Holmlund. 

– När hon var 7-8 år hade vi olympiska spelen hemma på gräsmattan i höjdhopp och längdhopp. Det var ju tävla och vinna och vara bäst. Det har präglat hela hennes skolgång också. Var hon inte bäst på matteprovet, då var hon jätteledsen och läste tills hon blev det. Hon accepterade inte att vara tvåa, och det är både plus och minus.

Diskuterar hon någonsin barn eller sådana saker om framtiden?

– De här sju kompisarna hon har, de har ju nästan barn allihopa. När de kommer så har alla en liten under armen, och jag ser ju på Anna... vi har inte pratat om det, men jag förstår ju hur hon tänker, säger Lars. 

– I dag när hon och du sitter och pratar då ser man ju Anna. Varför blev hon vald som OS-ambassadör? Varför blev hon ofta vald som åkarnas representant i olika sammanhang? Jo, det är ju för att hon har den här glädjen och den här personligheten i sitt sätt att vara.

Lars Holmlund säger vidare: 

– Sen blir jag så glad när man ser de här hjärnläkarna. Förut sa de att det tar stopp efter två år, men det är inte sant. Det händer saker hela tiden och just det här med att hon börjar komma ihåg. Det som inte är så positivt är att hon blir ledsen ibland, för hon fattar vad det är frågan om nu. ”Rullstolshelvete”, säger hon, hon vill ju inte ha den.

Annas föräldrar Margaretha och Lars.Foto: OLLE SPORRONG

Kombinationen av olika egenskaper skapar framgångssagan Anna Holmlund. Hennes frustration, förkärleken att ta ut sig till max, tävlingsskallen som aldrig blir nöjd, varvat med hennes skratt och humor. 

Anna är inte som andra nu, men det var hon inte före olyckan heller. 

Hennes vardag i dag är inte fylld med stående ovationer. Det är stödet från hennes närmaste och deras outtröttliga jobb som tillsammans skapar den framgångsrika rehabiliteringen av Anna Holmlund, tjejen som fick hjärnskada grad 3 av 4, där 4 innebär att man är hjärndöd.

Jag tänker att vi med tiden inte får glömma vad Anna gjort för svensk idrott, och vad hon kan fortsätta att göra för oss i nya roller.

Klara Svensson och Olle Sporrong på plats i Sundsvall.Foto: OLLE SPORRONG

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.