”Dunderheta rivalmötet”, så beskrevs det när Mikaela Laurén och Klara Svensson skulle mötas i ringen på Hovet hösten 2016 – en fajt där den sistnämnda gick vinnande ur fajten.
Mycket har hänt sedan dess. I dag är de båda föräldrar och har lagt sina respektive idrottskarriär på hyllan. De ses sällan men under onsdagskvällen ska de dela röda mattan tillsammans under galan Årets Eldsjäl i Stockholm på Cirkus.
Hur ser er relation i dag?
– Vi har lite kontakt på sociala medier och kan skriva lite till varandra. Vi är vänner. Det är inte så att vi träffas och umgås men jag ser framemot att träffa henne. Hon har också blivit mamma men före mig, svarar Mikaela Laurén inför galatillställningen.
Det blir inte arga leken på röda mattan?
– Det kommer det inte att bli. Vi kommer nog prata mer om våra barn kanske, skrattar hon.
Hypen var ingen slump
Den ena psykningen efter den andra byggde upp stämningen till en av Sverige mest upphaussade boxningsmatcher, den mellan Mikaela Laurén och Klara Svensson. Så här, knappt sex år senare, är det med blandade känslor som Laurén ser tillbaka på matchen.
– Jag är ändå stolt. En sådan mediahype har vi nog aldrig haft inför en boxningsmatch i Sverige. Kanske när Armand Krajnc mötte Paolo Roberto men inte på damsidan. Jag tror att det var otroligt viktigt för boxningen och damidrotten. Det var många som inte visste att boxningsgalor arrangerades i Sverige.
Hypen kring matchen var ingen slump, utan en noggrann strategi från Lauréns sida.
– Utan hypen är det jättesvårt att få ihop galor, hitta sponsorer och sälja biljetter. Jag har förstått vad som krävts. Det var många som inte var lika bra på det som jag var men jag tror att det ändå har hjälpt till att bereda vägen och inspirerat många att våga ta plats och sticka ut hakan, säger Mikaela Laurén och tillägger:
– För Klara Svensson också, det var inte en jävel som visste vem hon var innan. Hon ska tacka mig. Nu vet folk vem hon är tack vare mig. Sen hade hon förmånen, eller turen, att hon vann matchen också.
Piken: ”Hon kan få leva lite på det”
För SportExpressen Föreningsliv skrev Klara Svensson en krönika om rivalmötet i relation till ungdomsidrotten. Hon berättade om de äkta känslorna rivalerna emellan samt om vad det kan leda till i PR-väg.
”Disciplin föder talang, den talangen växer upp och blir om det går enligt planen en elitidrottare. Då finns det utrymme att kapitalisera på pajkastning.
Men det kan vara viktigt att påminna ungdomar om att de behöver göra jobbet oavsett, för det är otroligt lätt att gå på myten om sig själv när allt rampljus är riktat mot dig, fråga Laurén”
Mikaela Laurén tar det med ro, och håller till viss del med.
– Jag bjuder på det. Hon kan få leva lite på det. Hon hade inte fått någon uppmärksamhet om det inte vore för mig. Sen är det bra att hon spelat med. Det blev blodigt allvar. Det är mycket tack vare media som trycker på och får henne att säga vissa saker. För mig blev det lite för mycket allvar, för hårda ord och för mycket press i stället. Jag tappade glädjen. Det är det som kan vara lite av risken.
Hon beskriver att hon kände sig tvungen att leva upp till karaktären hon skapat.
– Det blev liksom den onda mot den goda. Då blev det att jag måste leva upp till det och att man kanske gör saker som förväntas av en.
Är det något du ångrar?
– Jag skulle nog tagit det lite lugnare och snackat mer efter matchen, fokusera mer på det jag skulle göra än att snacka innan matchen. Jag har lärt mig av det. Jag skulle aldrig göra samma sak igen. Det är inget man kan ångra heller, det blev en riktig hype, man får lära sig av sina misstag. Det bästa är om jag kunnat göra om det och få en returmatch. Jag försökte under många års tid, hon visste väl att hon hade tur då. Samma tur har man inte en gång till.
”Viktigt att förlora också”
Rivaliteten hos idrottande barn och unga då? I grund och botten är det glädjen som är grunden i Mikaela Lauréns idrottsfilosofi, men hon tror också att pressen kan vara nyttig i rätt dos.
– Det viktigaste är att man har roligt som alla säger. Samtidigt tycker jag inte att man inom idrott ska ta bort det här tävlingsmomentet. Jag har varit väldigt tävlingsinriktad sedan tidig ålder. Det fanns inget annat än att vara bäst, sen är inte alla så. Självklart är det viktigaste att man rör på sig och är aktiv, tycker att det är kul och får bra kompisar, kan resa sig och lära sig fram och hantera motgångar, säger hon och fortsätter:
– Men jag tror att det är viktigt att få förlora också. Livet är inte en dans på rosor. Jag kan tycka att det är lite töntigt ibland att vi inte ska ha någon vinnare och att alla ska få medalj. Så är det inte i livet. Jag tycker man ska lära sig lite. Man ska inte vara för hård mot barn men när man kommer upp i tonåren och ungdomar, då får man lära sig tycker jag. Lära sig att man måste kämpa.
Avslutningsvis menar Laurén att lite distans till rivaliteten är nyttigt.
– Det är en sak att vara ovänner i ringen men utanför ringen är annan sak. Men det är nog många som skulle vilja se en returmatch mellan oss, man får kalla galan ”battle of the moms”.
Rivalerna möttes på röda mattan
När de två forna rivalerna sedan möttes på röda mattan var det goda miner och kramkalas.
Rivaliteten bortspolad?
– Nej, den kommer nog alltid finnas där lite grann, jag tror snarare att vi är stolta över vad vi har gjort och etablerat inom damboxning, säger Svensson. Laurén fyller i:
– Ja, men absolut. Det har aldrig varit sådan uppståndelse inför en dammatch eller ens en svensk boxningsmatch någonsin, och det är något som vi är väldigt stolta över.
”Vi tryckte inte ut våra jävla rumpor...”
Svensson berättar hur stolt hon är över att rivaliteten som de byggde upp baserades på något unikt, och inte på det som anses vara kvinnligt.
– Vi sålde inte på de typiska feminina attributen som ofta säljs för att få publik. Vi sålde inte på sex eller utseende, vi sålde inte på det kvinnliga. Sen är man inte emot det, men det är ganska uppfriskande att inte sälja på det som kvinna. Våra ord våra handlingar vår kompetens och vårt bråk, det är ganska okvinnligt. Vi tryckte inte ut våra jävla rumpor… Det handlade inte om att vara ett objekt. Det handlade om att vi var huvudpersonerna i ett narrativ som är ganska manligt annars.
Laruén:
– Det har varit otroligt bra för boxningen allmänt men också för damidrotten tror jag. Och att visa att som tjej kan man ha skinn på näsan och sticka ut hakan och man kan våga ta för sig. Man behöver inte vara den där söta lilla flickan.
Jag såg en kramgo scen nyligen, hur hade det sett ut för några år sedan?
– Det hade nog varit den i stället, säger Klara Svensson och gestikulerar att hon skulle strypa Mikaela Laurén samtidigt som båda skrattar högt.
– Utanför ringen ska egentligen vara en annan sak, men hade vi varit gulliga mot varandra utanför ringen så hade det inte sålt, säger Laurén.