Kajsa Bergqvist om svåra tiden innan drömjobbet

Den nya förbundskaptenen Kajsa Bergqvist är några minuter sen till vårt möte i Folksamhuset på södermalm i Stockholm.

– Det var inte enkelt att hitta parkering i dag, säger hon.

Sedan några dagar är det kaos i Stockholmstrafiken.

Klimatmöte, mässor, vägarbeten och skolavslutningar har korkat igen vägarna. Bilister tvingas sitta i timmar för att åka några kilometer. Alla vägar i huvudstadens centrala delar har plötsligt blivit en stor oändlig parkeringsplats.

– Det är inte klokt egentligen, men en sån här dag känns det skönt att åka båt halva vägen till jobbet, säger Kajsa Bergqvist. I dag hade det varit bättre om jag åkt kommunalt.

Hon bor tillsammans med sin fru Josefin Holmqvist på en liten ö strax utanför Vaxholm.

– Vi har egen båt, det underlättar. I morse åkte jag till Lidingö och tog bilen därifrån.

Utsikten på ön i skärgården är vacker.

När Kajsa Bergqvist, som bott på ön sedan 2005, är hemma vinkar hon glatt till Ålandsbåten.

– I morgon åker ett amerikanskt fartyg förbi oss. Det ska vara en av de största båtarna i värden. Det blir häftigt, hoppas jag är hemma då, säger hon.

Hon har varit tillsammans med Josefin under några år.

På fritiden driver Kajsa en ”hemma-hos-krog” med Josefin, som även arbetar på en restaurang i centrala Stockholm.

– Sedan jag slutade hoppa har jag varit dålig på att säga nej till olika projekt när jag fått frågan. Det går inte att hålla på som jag gjorde tidigare.

Kajsa Bergqvist hade svårt att dra i handbromsen – men nu har hon lärt sig att säga nej.

Förbundskapten för det stolta friidrottslandslaget och en krog hemma är väl mer än en heltidstjänst?

– Ja, så är det, men vi har försökt skala ner på antalet middagar hemma. Det kanske blir åtta gånger under året med max 15 personer i sällskapet.

Lager du maten också?

– Jag gjorde det tidigare, då gjorde jag och Josefin allt men nu hyr vi in en kock. Det känns tryggt. Det är många företag som vill boka hos oss eller bara någon som vill fira sin födelsedag. Vi hade en kvinna senast som firade 70 år.

Kajsa Bergqvist: ”Har insett det med åren”

Om en timme ska Kajsa Bergqvist träffa delar av sitt landslag och prata om Folksam GP, som inom kort drar i gång med tävlingar över hela Sverige.

– Det är rätt mycket nu. Och i dag fyller en av mina bästa vänner år.

Löparstjärnan Malin Ewerlöf, som vann 42 SM-medaljer på olika distanser och EM-silver i Budapest på 800 meter 1998, fyller 50 år när intervjun görs.

– Jag har inte ens lyckats köpa present till henne. Det börjar bli bråttom, säger Kajsa Bergqvist.

Du som är utbildad sommelier kanske kan ge henne en flaska fint vin eller en upplevelse-present?

– Ja, kanske. Men jag vet hur det är att få en upplevelse i present. Bokar du inte in vad du ska göra direkt så är risken stor att det inte blir något alls, det känner jag alldeles för väl till. Men något bra vin kanske är bra, det fungerar alltid.

Kajsa Bergqvist skrattar.

Livet leker.

Hon har fått sitt drömjobb.

Hösten 2021 slutade Karin Torneklint efter åtta framgångsrika år.

Kajsa Bergqvist presenterades av Svenska friidrottsförbundet i juni.

– Jag fick frågan under vintern 2020. Karin hade meddelat att hon skulle sluta efter OS i Tokyo, men när pandemin kom och OS sköts upp ett år så flyttades processen att hitta hennes ersättare fram, säger Kajsa Bergqvist.

Den tidigare världsstjärnan i höjdhopp hade redan tänkt tanken att bli förbundskapten om hon skulle få frågan.

– Jag tycker att det är friidrottens finaste jobb, säger Kajsa Bergqvist. Nästan ett och ett halvt år efter förbundets första kontakt med Bergqvist kunde hon presenteras i sin nya roll.

Var det helt självklart att du skulle tacka ja till jobbet?

– Ja, är det någon position jag skulle vilja ha inom svensk friidrott så är det just att vara förbundskapten. Jag har insett med åren hur mycket sporten har präglat mitt liv.

Bergqvist om sorgen efter pappan

Nu sitter hon här, med landslagets träningsoverall och väntar på att utomhussäsongen ska dra i gång på allvar.

Inomhus-VM i Belgrad i mars med stora blågula framgångar, som Armand Duplantis guld i stavhopp, var om något en kalasstart.

I sommar väntar nationella och internationella galor, men framför allt VM i USA och EM i Tyskland.

Kajsa Bergqvist är glad och stolt över sitt nya jobb.

Men det är en viktig person som saknas i hennes liv.

Pappa Gunnar Bergqvist.

Han avled i maj i fjol 74 år gammal efter sviterna av en stroke.

Kajsa Bergqvist blir rörd.

Hon har svårt att prata om sin älskade pappa.

– Han var med i processen när jag fick frågan. Vi pratade och bollade frågor som hela tiden kom upp, säger Kajsa Bergqvist. Pappa har varit en av mina bästa vänner och en viktig rådgivare. Han har varit ett stöd åt mig under hela livet.

I slutet av april i fjol drabbades Gunnar Bergqvist, som med sitt engagemang för friidrotten hunnit med att vara ungdomsledare, funktionär och ordförande i Tureberg, av en stroke.

– Vi pratade mycket när han låg på sjukhuset, men sedan fick pappa ytterligare en stroke och han klarade sig inte.

Kajsa Bergqvist berättar att hon satt mest och grät under slutintervjuerna.

– Jag minns inte mycket. Jag var i ett chocktillstånd. Jag tycker det är så sorgligt att pappa aldrig fick veta att jag fick det här drömjobbet, säger Kajsa Bergqvist.

– Pappa var min samtalspartner, jag saknar honom så mycket. Vi tyckte kanske inte alltid samma sak och hade båda starka viljor.

Så är jobbet som förbundskapten

Hur ser en dag ut för en förbundskapten?

– Det är svårt att svara på, dagarna ser olika ut, men i grunden handlar det om att skapa så bra förutsättningar det bara går för våra elitaktiva.

Du om någon måste väl veta vad som krävs då?

– Ja, även om du måste lägga ett stort pussel så jag känner mig trygg i detta. Det är inte mycket som har förändrats sedan jag slutade.

– Nu när USA-VM närmar sig håller vi på att jobba med att arrangera en camp på universitetet i Berkeley. Det finns flera utmaningar, inte minst när det handlar om logistiken. De aktiva tävlar olika dagar och kommer inte samtidigt till campen. 

Kajsa Bergqvist tog av sig spikskorna 2008 och gjorde karriär som expert på SVT.

– Jag kunde fortsätta följa friidrotten på nära håll. Det var en rolig tid, säger hon.

Nu har stjärnan, som levt ett liv i idrottens tjänst, ett nytt roligt arbete.

Hur tycker du att svensk friidrott mår i dag?

– Väldigt bra, det är viktigt när vi har superstjärnor, att alla bakom de som vinner medaljer på stora mästerskap får rätt inställning till vinnarkänslan. Det är framtiden som ska ta över.

Du tillhörde ju också en del av en guldgeneration med trestegshopparen Christian Olsson, höjdhopparen Stefan Holm, sjukamparen Carolina Klüft och häcklöparen Sanna Kallur.

 – Ja, våra framgångar öppnade säkert vägen för generationen som kom efter oss. Grunden till allt är att vi har en sådan bred bas som möjligt, att alla som slåss om bra placeringar på ett mästerskap ska känna att det inte är helt omöjligt att ta medalj på ett EM eller VM. 

Har vunnit allt – förutom OS

Kajsa Bergqvist växte upp i Sollentuna strax norr om Stockholm.

Hon älskade idrott och provade på det mesta.

Fotboll, volleyboll, badminton, konståkning, längdskidåkning och så då friidrott i Tureberg som kom att förändra hennes liv.

– Jag började som löpare inom friidrotten men testade nästan alla grenar som du gör som ung. Jag kanske var tolv, tretton år när jag började träna höjdhopp på allvar.

Kajsa Bergqvist var bäst när det gällde. När karriären var över hade hon vunnit guld på alla stora mästerskap – utom på OS.

– Jag tog brons på OS 2000 i Sydney, jag var i mitt livs form men klarade inte av pressen just då när jag skulle vinna.

Tänker du ofta på att du inte fick vinna ett olympiskt guld?

– Nej, du kan inte gå omkring hela livet och gräma dig över saker som inte har hänt. Med perspektiv till min karriär så lyckades jag med väldigt mycket bra. Jag går inte omkring och är bitter.

Kajsa Bergqvist tävlade för Tureberg.

– Jag hade alltid en bra hoppkänsla och duktiga tränare. Först Bengt Jönsson och sedan Yannick Tregaro.

Kajsa Bergqvist berättar att hennes starkaste egenskap som hoppare var att hon alltid trodde på sin egen förmåga.

– Jag lyckades lura mig själv många gånger, mycket sitter ju i huvudet. Hur du tänker, säger hon. Jag hade en enorm tro på mig själv och det kan jag förundras över i dag.

”Jag kommer aldrig hoppa igen”

Som höjdhoppare satte hon upp olika delmål.

Det första var att klara två meter.

– Det gjorde jag 2000, då var jag även rankad etta i världen. Sedan satsade jag allt på att klara 2,10. Det var väldigt viktigt och bra för mig att sätta upp olika resultatmål.

Den 26 juli 2003 hoppade Kajsa Bergqvist 2,06 meter i tyska Eberstadt. Det blev hennes bästa hopp utomhus i karriären. Bara fyra hoppare är bättre genom alla tider.

Det fattades tre centimeter för svenskan för att nå bulgariskan Stefka Kostadinovas världsrekord, satt under VM-finalen 1987 i italienska Rom.

Inomhus är det ingen annan kvinnlig höjdhoppare i världen som hoppat högre än Kajsa Bergqvist.

Den blågula stjärnan klarade 2,08 meter den 4 februari 2006 i tyska Arnstadt. Ingen annan har varit i närheten av att radera ut Kajsas monsterhopp för drygt 16 år sedan.

Hur högt hoppar du i dag?

– Det vet jag inte. Jag kommer aldrig att hoppa igen för jag vet hur dåligt det kommer att kännas. Jag testade att hoppa i gympaskor några år efter jag slutat och tog 1,85, sedan gick det några år till och då kände jag att jag tappat allt.

Kajsa Bergqvist har en tillsvidareanställning på Svenska friidrottsförbundet.

Nu väntar VM och EM – och om två år är det OS i Paris.

– Jag vet inte vad som händer i framtiden. Det kommer att OS 2028 i Los Angeles också. Jag hopps att jag är förbundskapten även då, men det är ju inte bara jag som bestämmer, säger hon och skrattar.

– Jag har en tuff och utsatt position, det ska man alltid komma ihåg.

Hur är du som chef?

– Jag tycker nog att jag kan säga ifrån om det behövs. Jag är med för att skapa så bra förutsättningar som det bara går.

– När jag var aktiv såg många andra länder upp till vårt blågula superlandslag. Vi hade en känsla att här kommer det ett gäng vinnare, det smittade av sig på alla som var med. Inget var omöjligt. Du kunde vinna en medalj på ett mästerskap. Den känslan vill jag nu som förbundskapten kunna förmedla till dagens aktiva.