Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Jag var egentligen en svag och vek kille”

Boxaren Erik Skoglund, 28, berättar om kärleken till boxningen Foto: Ellen Karlsson/ Josefin Johansson
Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN
Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN

Erik Skoglund ville motbevisa att han var vek – och det var i boxningslokalen som hans självförtroende till slut växte.

I en intervju med SportExpressen berättar 28-åringen om kärleken till sporten som ofta blir missförstådd. 

– Det är inte så att boxare är våldsbenägna människor som gillar att slåss. Det är vår idrott och vi älskar att hålla på med det här, säger han. 

Erik Skoglund har precis avslutat ett träningspass på anrika Hammarby Boxning IF i en källarlokal på Södermalm. 

Det har gått drygt ett och halvt år sedan han var nära att mista livet efter den hjärnblödning han drabbades av efter ett träningspass hemma i Nyköping. 

Men det är med samma passion som Erik Skoglund, med smeknamnet ”Swedish Sensation” över tröjan, sparrar med sina kamrater den här förmiddagen. 

För trots det som drabbat honom är boxningsklubben fortfarande hans utgångspunkt. 

Han tror att många skulle bli förvånade om de fick bilda sig en egen uppfattning av sporten. 

– Alla som tror att det bara är otrevliga människor som boxas och att det är en hemsk sport där man bara ska slå på varandra. De borde komma hit på ett studiebesök. Det är en härlig stämning, i alla fall på alla boxningsklubbar jag har varit på, säger 28-åringen. 

”Egentligen en svag och vek kille”

Erik Skoglund slår sig ned i den lilla gymhörnan i i boxningslokalen och drar fram en tung träningsbänk.

I skuggorna av rubrikerna om hans olycka i slutet av 2017 har grundbultarna i hans boxningskarriär hamnat i skymundan. 

Killen från Nyköping började boxas tidigt mest för att det inte var någon som trodde att han skulle klara av det. 

– Jag var egentligen en svag och vek kille som grät för ingenting och hade en näsa som pissade blod så fort man petade på den, säger han och fortsätter: 

– Det räckte med att jag satte mig för hastigt på en bänk så började jag blöda näsblod. Jag var inget boxarämne från början. 

Hans bror Marcus var den som hittade till boxningen först medan Erik höll på med karate. 

– Det var en sommar när karaten hade träningsuppehåll men boxningen pågick. Då tjatade brorsan med mig dit och tänkte att jag kunde prova. Det var inte kul heller, jag var inte bra. 

– Motoriken satt inte riktigt från början, jag var ganska dålig på det och är väl fortfarande. Men jag har väl lärt mig grunderna i boxningen i alla fall. Jag var fruktansvärt vek och slagrädd. Jag var inget att räkna med när det hettade till. Brorsan fick gå på mig ganska bryskt i början. Han tyckte det var skitkul, han har alltid gillat att slå, säger han och skrattar. 

Bestämde sig för att bli bäst

Men Erik Skoglund beslutade sig där och då för att bli bäst. 

– Jag bestämde mig ganska snabbt för att jag skulle visa alla att de hade fel uppfattning om mig. Att jag också kunde bli bra på det här. Det är väl lite det som har drivit mig sedan dess. 

Han började med diplomboxning, en boxningsform för åldersgruppen 10-15 år där hårda träffar inte är tillåtna. 

– Det passade mig alldeles utmärkt i början även om jag tyckte att de andra slog hårt i alla fall. Ganska snart blev jag ganska duktig på diplomboxning och blev väl Sveriges bästa diplomboxare under ett par år.

Tillsammans med sin pappa Johan lades en plan upp för hur Erik skulle bli bäst inom sitt epitet. Då var han 12 år gammal.

– Jag bad honom om hjälp och han la upp en plan som sträckte sig en bra bit fram i tiden. Vi är fortfarande inte där. Vi avvek lite från den. Enligt planen skulle jag ha varit med på OS 2012 och bli proffs efter det. Nu valde jag att hoppa på proffslivet redan 2010 av olika anledningar. 

ERIK SKOGLUNDS TITLAR

WBC Youth World champion och WBO Youth I/C champion 13 april 2013.

EBU EU-champion 19 oktober 2013.

IBF:s Interkontinentala titel den 13 september 2014.

IBO:s Internationella titel den 23 april 2016.

WBA:s Internationella titel den 9 december 2016.

”Till slut vänjer man sig”

Erik Skoglund är uppväxt i Nyköping med sin pappa, mamma och bror. Familjen har spelat en stor roll i idrottssatsningen men som 18-åring flyttade han till Berlin för att bli proffs. 

– Även om jag hade mina år i Tyskland där de inte var fullt så engagerade så var de ändå närvarande vid alla matcher och vi pratade ändå flera gånger varje dag. De var väldigt insatta i träningsplanen och allting. Men jag hade annan tränare då.

Förutom pappa Johan och brodern Marcus har även sambon Angelica Sjöstedt, som är dietist och kostrådgivare, varit en del av teamet. Men som fystränare anlitades David Wahlgren.

– Han är min gode vän som också är utbildad naprapat och har mitt fulla förtroende när det gäller allt som har med kroppen att göra. Han ser till mina skador och allt. 

Han sökte sig till boxningslokalen för att bevisa sig själv. När han såg att han klarade mer än vad han trodde växte självförtroendet. 

Hur kom du över rädslan för slagen?

– Den bittra sanningen är att det bara handlar om att ta emot tillräckligt många. Tillslut vänjer man sig. Då tycker man att folk som slog jättehårt i början, de slår inte så farligt hårt längre. De som väl slår hårt de slår riktigt, riktigt hårt. Då vänjer man sig vid det också, säger han och ler. 

Rekordsnabb rehabilitering 

Han fortsätter: 

– Jag har aldrig uppskattat att ta emot slag. Det handlar mycket om att lära sig att gå undan och gardera sig. Att flytta sig helt och hållet så att motståndaren missar är det allra skönaste. 

– Tack och lov är jag ganska lång i min viktklass och har en ganska bra räckvidd. Så då kan jag ligga ostört och jabba. Det är ingen slump att jabben har blivit mitt främsta vapen. Under mina tidigare matcher var det väl bara jabbar som jag slog. Ingen höger, den låg och skyddade hakan i stället. 

Det var efter ett träningspass för drygt ett och ett halvt år sedan som Erik Skoglund och hans team märkte att något inte stod rätt till. Han hade drabbats av en hjärnblödning.

Även om vägen tillbaka har varit lång och pågår än så har han boxningen att tacka för den snabba återhämtning. 

– Att jag kommit tillbaka så pass fort fysiskt men även mentalt beror uteslutande på boxningen. Drivet att bli återställd det finns ju där i stort sett tack vare boxningen. Jag tror att det är många som missar det, de tänker att ”nu får han ge upp, tänk vad den hemska sporten har gjort med honom”. Men det är inte hela sanningen.

– Hade det inte varit för den här ”hemska sporten” som man säger så hade jag nog inte varit där jag är i dag. Men jag kanske inte varit på någon bättre plats heller, det tror inte jag i alla fall. 

”Blir lätt en fråga om moral och etik”

Flera experter har sedan hans olycka varnat honom för vad boxningen kan utsätta honom för, särskilt om det skulle röra sig om en comeback. 

– Ja, och de dömer ut på förhand också. ”Nu är det nog” och ”vad tragiskt det är”. Ja, det är tragiskt. Det var en olycka och olyckor händer inom alla idrotter. 

– Ishockeyspelare är också väldigt drabbade och även inom hästsporter är det mycket vanligt. I alla fall vanligare än i boxning. 

– Det blir lätt en fråga om moral och etik i stället för hälsa. Det tycker inte jag att det borde vara. Det är inte så att boxare är våldsbenägna människor som gillar att slåss. Det är vår idrott och vi älskar att hålla på med det här. Det handlar inte om att man ska göra illa varandra så mycket som möjligt. Det är en hårdare form av ”tafatt” egentligen. 

Vill bli hundratio procent återställd

Hur har du förhållit dig till slag efter olyckan?

– Jag har varit väldigt försiktig med det. Jag har inte tagit emot några hårda slag mot huvudet. Det är nog ingen läkare som skulle rekommendera någon att ta emot slag mot huvudet. Det vore konstigt om de ändrade den uppfattningen efter att man haft en hjärnblödning, det vore anmärkningsvärt. 

Hans uttalade mål är att bli hundratio procent återställd. 

– Jag har fått skitkort, men jag får spela de så gott jag kan.  Om man lägger sig har man också förlorat. Man har redan gått all in och satsat allt på de här korten. Sen att jag fick ett skitkort är synd men jag får spela det så gått jag kan.

Du har tidigare uttryckt att du vill kunna bestämma själv över vad som händer i framtiden. 

– Ja, och att kunna hantera det. Jag är intresserad av att boxas igen om jag är 110 procent återställd. Om jag känner det så kommer jag att hitta ett sätt. Men jag har lagt de planerna åt sidan för att bara fokusera på att bli återställd. 

– Jag tränar mycket motorisk träning och boxningsträning också. Jag får en helt annan hastighet i kroppen och börjar reagera snabbare i huvudet också. Det går åt rätt håll.

”Skulle ha så höga krav”

Vilken ledare skulle du säga har betytt mest för dig genom åren?

– Det är olika i olika steg men naturligtvis så är det dels farsan. Han har betytt mest från dag ett, även om han inte heller trodde på mig från början så har han varit den första som fått äta upp sina ord. På senare tid har han trott på mig mer än någon annan. 

Men han har inga högre tankar om sig själv som boxningsledare.

– Jag vet inte, det är så svårt. Jag har aldrig kunnat se det förut. Det beror nog också på att jag skulle ha så höga krav på folk. Jag tänker att alla som kliver in här vill det här lika mycket som jag. Så är det inte, och där måste man lära sig att sålla som tränare. Det skulle nog vara min stora brist, jag tänker att alla vill lika mycket som jag. 

Och i alla fall för nu så får det räcka med att sparra boxarkollegan tillika vännen Anthony Yigit.