Sven-Göran Eriksson har hittat hem.
Ett liv med taktiktavlor, omklädningsrum, bollar, hotellrum, brustna löften och förlorande förhållanden är på väg att gå mot sitt slut.
Sveriges mest framgångsrike fotbollstränare är på väg att pensionera sig.
Sven-Göran Eriksson, som egentligen mest bara kallas för ”Svennis” fyllde 73 år i februari.
Han bor på Björkenäs herrgård intill sjön Fryken mellan Sunne och Torsby.
”Svennis” köpte herrgården, som i dag är värderad till 40 miljoner kronor, 2002 för 5,8 miljoner kronor.
I dag har tränarikonen förvandlat det gamla konvalescenthemmet till ett lyxhus på 850 kvadratmeter.
På tomten finns ytterligare en sjövilla, tennisbana och ett poolhus med en stor saltvattenpool.
När Sven-Göran Eriksson föddes 1948 flyttade hans pappa Sven Eriksson och mamma Ulla Svensson till ett rum i en villa i Torsby.
Fotbollen har gjort Sven-Göran Eriksson stormrik. En generation senare är familjens ekonomiska situation en helt annan.
När ”Svennis” köpte herrgården var han 54 år, förbundskapten för England och stod på toppen av sin karriär.
Björkenäs blev en skön oas dit han kunde fly när engelska medieuppståndelsen blev för stor.
– Det är bara under de senaste två åren jag bott här permanent och jag trivs verkligen, säger Sven-Göran Eriksson.
15 år har gått sedan han lämnade det engelska fotbollförbundet FA och kontoret i London.
Hans uppdrag under de senaste tio åren har rört sig allt längre från den europeiska toppfotbollen.
– Att vara Englands förbundskapten är det finaste uppdrag du kan ha som fotbollstränare. Bara att leda Brasiliens landslag är jämförbart, säger Sven-Göran Eriksson.
Efter England var han tränare i både Manchester City och Leicester City.
Då ringde telefonen varje dag. Agenter hörde av sig och erbjöd en rad olika jobb.
Sven-Göran Eriksson har tagit det lite lugnare de senaste åren.
– Pandemin har gjort sitt, men jag tänker inte göra om misstaget igen att hoppa på ett nytt jobb om det inte finns tillräckligt med garantier.
I slutet av oktober 2018 presenterades den svenske tränaren som ny förbundskapten för Filippinerna.
– Det blev inte så trevligt som jag hade trott och förväntat mig, säger Sven-Göran Eriksson.
Vad hände?
– Organisationen var dålig, fotboll är inte tillräckligt intressant i landet. Det är andra sporter som rankas mycket högre. Nästa gång jag ska hoppa på ett tränarjobb så måste det finnas garantier.
Hur ofta får du förfrågningar i dag?
– Ofta, det ringer hela tiden agenter och erbjuder jobb.
Kan du tänka dig att vara tränare i Sverige igen?
– Nej, ska jag fortsätta min resa så blir det utanför Norden.
Sven-Göran ”Svennis” Eriksson har redan fått ett lukrativt tränarkontrakt som ligger hemma i hans herrgård.
– En ny liga med tio lag skulle starta i Karibien. Det var tänkt att jag skulle träna ett lag på Jamaica. Gamla storspelare som Sol Campbell och Dwight Yorke skulle leda två andra klubbar.
Men nu har ligan skjutits upp.
– Pandemin gjorde att sponsorer hoppade av. Ligan gick inte att genomföra. Vi skulle ha varit i full gång nu annars. Vi får se hur det blir i framtiden, säger Sven-Göran Eriksson.
”Svennis” åkte kors och tvärs över jordklotet, men de senaste åren på herrgården intill Fryken har förändrat tränarlegendaren. Han har blivit lugnare.
– Jag mår bra och känner mig i fin form. Jag spelar padel, precis som alla andra svenskar. Det är en skön avkoppling, säger Sven-Göran Eriksson.
Han har fått sin andra vaccinspruta mot covid-19 och varit på fotboll med sin pappa Sven.
– Pappa är 92 år, han bor i en lägenhet i Torsby centrum. Han vill knappt ha någon hjälp, säger Sven-Göran Eriksson och skrattar.
Far och son Eriksson såg Torsby IF utklassa Arboga Södra på bortaplan i division 3 västra Svealand med 5–0.
Sven-Göran ”Svennis” Eriksson har slutit cirkeln på något sätt.
– Jag är en stor supporter, ser träningar och matcher, är lite sponsor och även rådgivare, säger han.
Även om ett nytt spännande exotiskt uppdrag väntar runt hörnet så kommer han aldrig att släppa kärleken till Torsby IF.
Det var där ”Svennis” lärde sig spela och förstå det komplicerade spelet fotboll som lade grunden till att han 1977 blev tränare för Degerfors IF.
Hur kom du in i föreningslivet?
– När jag växte upp i Torsby så var det skolan och idrotten som gällde. Jag spelade fotboll med Torsby IF och åkte skidor och hoppade backhoppning med SK Bore.
Hur duktig var du?
– Jag var bäst på fotboll, det gjorde att jag fortsätta vidare när jag blev äldre. Jag var hygglig på skidor och okej i backhoppning. Jag slutade hoppa när jag var 16 år, men det fanns en period under några år när jag tränade och tävlade flitigt. Vi åkte även till Norge och hoppade.
Fotbollen i Torsby var inte alltid organiserad.
– Det fanns flera ungdomslag, men vi spelade mycket spontant. Redan innan en lektion var slut i skolan så var lagen på rasten redan klara. Vi spelade på skolgården, på kvällar och helger. Vi möttes i olika kvarterslag och spelade på grusplaner.
I dag är det annorlunda.
– Spontanidrott förekommer inte längre. Nu ska allt vara organiserat, annars vill inte ungdomarna vara med. Jag tycker det är synd. Senast jag såg spontanfotboll var i parkerna i London. Där brukar både tjejer och killar i olika åldrar dela upp lag och spela.
Vad har idrotten betytt för dig?
– Allt, jag tror att min generation som växte upp på landet är lyckligt lottade. Det var skolan och idrott, det fanns inte många andra dumheter att ta sig för. Vi fick tv första gången 1960 när de olympiska spelen gick i Rom.
– Vi hade en biograf också i Torsby, Stjärnan. Varannan söndag klockan 14 visades en matiné. Det var fattigt på något sätt när jag växte upp, men vi var ändå lyckligt lottade. Det är otroligt nyttigt för alla unga att hålla på med idrott, de mår bättre, lär sig att ta hänsyn, respektera andra och följa regler.
Sven-Göran ”Svennis” Erikssons fotbollsresa som spelare började i Torsby och slutade 1975 i division 2 (dåvarande serien under allsvenskan) med KB Karlskoga.
1977 blev han tränare i Degerfors, det blev starten på en jorden runt-resa som fortfarande inte är över.
Sven-Göran Eriksson valde fotbollen – men han fick betala ett högt pris.
– Mitt liv har alltid varit fotboll, men det är egentligen ingenting jag ångrar. Fotbollen var anledningen att jag skilde mig från Anki, mina barns mamma. Jag var aldrig hemma. Familjelivet blev lidande.
Hur är ditt förhållande med Anki i dag?
– Bra på ett vänskapligt sätt. Hon bor i Florens.
Sven-Göran Erikssons tränarmeriter har många gånger hamnat i skuggan av hans romanser med kvinnor som italienskan Nancy Dell’Olio och svenska tv-profilen Ulrika Jonsson.
Sommaren 2021 bor ”Svennis” ensam på sin herrgård. Men han har ett förhållande med dansösen Yaniseth från Panama. De träffades när han var förbundskapten för Mexiko.
Under ett drygt decennium har de levt i ett distansförhållande. Under vissa perioder har de varit tillsammans både längre och tätare, men nu är det ett år sedan de träffades.
– Vi pratar ofta i telefon. Det senaste året med pandemin har varit annorlunda på många sätt. Jag har träffat min dotter Lina då och då. Hon bor i Stockholm. Min son Johan bor i Spanien. Jag har inte träffat Johan och hans familj på ett och ett halvt år, men han kommer nästa vecka och hälsar på.
Sven-Göran ”Svennis” Eriksson har varit tränare på toppnivå i 45 år, men han behöver inte många sekunder för att svara på frågan vilken hans höjdpunkt är i karriären.
– Jag måste välja två, säger han. 1982 när vi vann Uefacupen med IFK Göteborg. Hade du frågat alla experter i hela världen ett år tidigare vilket lag som skulle vinna hade ingen sagt IFK. Sättet vi vann på var imponerande. Segern öppnade Europadörren för mig som tränare och för flera spelare.
”Svennis” andra stora ögonblick som tränare kom 2000.
– Att vinna ligan i Italien med Lazio var häftigt. Jag har fortfarande svårt att sätta ord på hur otroligt stort det var att bo i Rom då. Det var häftigt.
Sven-Göran Eriksson har inte vunnit alla matcher som spelats.
– Du får en smäll då och då, säger han.
”Svennis” berättar att Englands förlust på straffar 2006 i VM-kvartsfinalen mot Portugal i tyska Gelsenkirchen är det värsta han upplevt som tränare.
– Det blev min sista match med England. Jag hade fått sparken ett halvår tidigare. Du kan tänka dig hur tungt det var att komma in i omklädningsrummet till spelarna efteråt.
– Vi trodde att vi skulle kunna nå VM-finalen, så bra var vi.
Det kändes så snöpligt och tungt att förlora på straffar igen mot Portugal som vi gjort två år tidigare i EM. Jag grämer mig fortfarande över att vi inte vann.
Sven-Göran Eriksson beskriver kärleken till fotbollen som ett gift. Han kommer alltid att charmas av den runda lilla leksaken som gett honom så mycket glädje i livet.
– Jag åker och tittar på Torsbys matcher, under pandemin har det blivit väldigt många matcher på tv. Jag missar aldrig en match med Degerfors eller IFK Göteborg. I höst drar Serie A och Premier League i gång. Att hänga med i alla ligor är ju nästa som att vara heltidsanställd tränare i ett topplag i Europa.
"Svennis" spelade fotboll i division 2
Namn: Sven-Göran Eriksson.
Ålder: 73.
Bor: Björkefors herrgård intill Fryken mellan Sunne och Torsby i Värmland.
Familj: Särbo med Yaniseth, har de vuxna barnen Johan och Lina och barnbarn.
Idrottskarriär: ”Det är inte så mycket att skryta med. Men jag spelade ändå i dåvarande division 2 med Karlskoga, serien under allsvenskan”
Främsta merit som spelare: ”Att vinna division fyra med Torsby var stort”.
Främsta merit som tränare: Förbundskapten i länderna England, Mexiko, Elfenbenskusten och Filippinerna. Har tränat lag som Degerfors, IFK Göteborg, Benfica, Roma, Fiorentina, Sampdoria, Lazio, Manchester City och Leicester City.
Om jag inte valt idrotten hade jag: ”Jag hade lätt för skolan och valde mellan att gå på Handelshögskolan i Stockholm, journalisthögskolan i Göteborg eller Gymnastik och idrottshögskolan i Örebro. Det blev Örebro, jag kunde kombinera skolan med fotbollen. Hade det inte blivit fotboll kanske jag jobbat som journalist i dag.”
Förebilder jag ser upp till: ”Tord Grip, det var Tord som fick mig att sluta spela när jag blev hans hjälptränare. Vi har hållit ihop sedan 1970-talet. Han är min vän och mentor. Jag har lärt mig mycket av Tord. Jag vill också nämna spelarna Pelé och Franz Beckenbauer samt tränaren Bobby Robson.”