År 1994 tog Magdalena Forsberg beslutet att lämna karriären som längdskidåkare för att i stället ta steget till skidskyttet. Utvecklingskurvan hade börjat plana ut och hon behövde hitta ny motivation.
– Tillslut stod jag där en dag och var slut i kroppen, hade inget självförtroende och hade tappat glädjen för idrotten. Jag hade ingen aning om hur eller vad jag skulle träna för att utvecklas. Det var då jag kom att tänka på den där gången jag hade provat skidskytte och jag tyckte att det var jättekul, trots att jag var så dålig på att skjuta.
Magdalen Forsberg var inne i sin mest oinspirerade tid i karriären dittills. Med skidskyttet hade hon inga förhoppningar om mästerskapsguld, snarare att hitta tillbaka till den där känslan och glädjen.
”Lyckades inte hantera pressen”
Men efter två säsonger klev tränaren som skulle få henne att våga tro på mästerskapsguld in i bilden, Wolfgang Pichler. Han gav henne självförtroende och tändvätska. Att ha rätt personer runtomkring sig är jätteviktigt säger hon.
– Sista kvällen den första träningsveckan sa Wolfgang att nu har ni tränat så bra det går den här veckan, nu vilar ni i morgon och så på det igen på måndag. För mig som hade noll självförtroende, att få höra det var fantastiskt. Från den stunden litade jag på honom till 200 procent.
Efter framgångar med först VM-brons och sen VM-guld 1997 upplevde Magdalena Forsberg en press och ett favoritskap som hon aldrig tidigare känt. 1998 åkte hon till OS i Japan som en av huvudfavoriterna.
– Det var inte så lyckat. Det var första gången jag kom som favorit och jag var inte förberedd och hade inte förstått. Jag lyckades inte hantera pressen från mig själv eller utifrån.
I stället för medaljer kom hon hem till Sverige med en 14:e och en 17:e plats.
”Framtvingar ett leende”
Men Magdalena Forsberg lät inte ett tungt OS stoppa henne. Med stöd från familj, vänner och tränare hittade hon en väg som skulle komma att fungera. Att sätta upp delmål för att fortsatt kunna utvecklas och stänga ute omgivningen.
– Jag lärde mig att jag inte får lägga så mycket press på mig själv och kanske framför allt att jag måste må bra för att kunna prestera. Jag mådde inte bra en sekund där borta. Jag lärde mig också hur det var att komma hem som en landsförrädare. Jag fick ju hatbrev. Men så här i efterhand är det ingenting jag tror jag velat vara utan för jag lärde mig så mycket som jag tog med mig till nästa OS.
Har du något recept på att bryta en negativ tankespiral?
– Jag har mitt ”keep smiling-verktyg” som jag använder rätt ofta. Det är helt enkelt att framtvinga ett leende. Det hjälper och det känns bättre. Det framkallar hormoner som gör att vi blir lyckliga. Det lärde jag mig under karriären. Sen är att träna ett bra sätt.