Jag har nog aldrig känt mig mer dum

Klara Svensson.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Klara Svensson 2005.
Foto: RYD ULF /TT / TT NYHETSBYR¿N
Foto: ANDREAS SANDSTRÖM / BILDBYRÅN

Vid 18 års ålder prisades hon för sitt utseende i boxningsringen. 

Känslan av att inte bli tagen på allvar infann sig - och kom att prägla hela Klara Svenssons karriär. 

I en gästkrönika för Föreningsliv skriver hon nu om utseendefixeringen inom idrotten, och sitt eget beslut att inte dra nytta av sitt yttre. 

Utseendefixering i kombination med att vara idrottskvinna är ett knepigt ämne, i alla fall för mig.

Jag frustreras ofta över att unga tjejer och kvinnor så obehindrat använder sina yttre attribut för att marknadsföra sig själva som idrottare. 

Senast jag hytte med näven likt Agda 93 år var när proffsboxaren Ebanie Bridges från Australien vägde in i ett raffset som hade fått Cafés omslag på det goda 90-talet att se ut som Kamratposten i jämförelse.

Ebanie visste vart fokus skulle riktas när hon klev upp på vågen inför publik och kameror.

Iförd push-up och svarta stringtrosor skrev hon på sina sociala medier ”I think I broke the internet”, syftandes på den enorma uppståndelse som kom med hennes utmanande bilder från invägningen.

Trots timmarna hon lagt på gymmet som atlet för att bli bäst på sin sport.

Trots att hon är en minoritet i en sport dominerad av män, där kvinnor kämpar för att uppnå samma respekt och lön, valde hon att fokus inte skulle ligga på henne som idrottsutövare, utan på hennes kropp.

https://www.instagram.com/p/CNdBsNop5tt/

Och det är väl egentligen inte så konstigt? Vi är uppvuxna i ett samhälle där vårt utseende som kvinna är i ständigt fokus av bedömning, bekräftelse och granskning.

För att förtydliga hur verkligheten ser ut för kvinnliga idrottare så vill jag att ni föreställer er följande scenario. Tänk er att ni har tränat i fyra månader inför en match om ett VM-bälte, i en av de tuffaste sporterna som finns. Tänk er att ni vinner matchen. Hade ni inte tyckt det vore märkligt om gratulationer över vinsten även innefattade observationer om vem som var snyggast?

Som att det förutsätts att det alltid ska ligga i vårt intresse?

Som om det är en prestation för en kvinna att se bra ut?

Den här vardagliga retoriken och invanda beteendet gör att vi kvinnor lätt upprepar mönster som fortsätter att belöna oss.

Men skjuter vi oss inte själva i foten?

Vi kvinnor säger åt män att de ska sluta objektifiera oss, och ändå så väljer vi att marknadsföra oss själva som just objekt?

Hur många manliga idrottare står med halvöppen mun och svankar med rumpan för sina följare?

För det är inte för den kvinnliga blicken det poseras. Det är inte unga tjejer och kvinnor som väljer att följa Ebanies karriär. Kollar man på kommentarsfälten på hennes bilder så består dom till 98 procent av män som efterfrågar fler bilder på henne.

Är vi kvinnor offer för det narrativ samhället indoktrinerat oss till att vara och se ut?

En del kommer hävda att det är det moderna samhället som har sexualiserat och exploaterat kvinnors kroppar i media, och genom att kasta av oss kläderna av eget val så tar vi därför tillbaka rätten till vår kropp, som ett icke sexuellt objekt.

Jag har rannsakat mig själv en del om varför ämnet berör mig så starkt, och varför jag ställer mig tveksam till att tjejer poserar som kropp i stället för med kropp.

Efter en amatörmässig psykoanalys av mig själv så har jag kommit fram till att mycket grundar sig på en händelse som skedde för 15 år sedan.

När jag var 18 år gammal och befann mig på EM i boxning med svenska landslaget.  Det var mitt första internationella mästerskap, och det slutade med en förlust mot en äldre och rutinerad ryska i första matchen.

På sista dagen av turneringen hölls det en prisutdelning. Namnen på olika nationers boxare kallades upp i ringen. Bästa boxare, bästa tekniker, bästa match och ”Mrs EM”.

Mitt namn ropades upp i högtalaren och jag klev förvånad upp i ringen och fick mottaga en check på 5000 kronor.

Jag har nog aldrig känt mig mer dum. Där stod jag i ringen och log obekvämt bredvid de andra som prisades för sina prestationer, inte för hur de såg ut.

Klara Svensson, till vänster, vid EM i Polen.
Foto: Privat

Jag kan skylla på förvirringen över ”utmärkelsen”, den då mer fogliga samtiden eller att jag hade svårt att avböja så mycket pengar som en legitim anledning till att jag inte protesterade. Såhär i efterhand önskar jag att jag agerat annorlunda.

Det var inte så att jag var fagrare än någon annan, jag utmärktes möjligtvis av en fåfänga som inte många andra delade i denna boxningskontext. När övriga i laget kom i bekväma skor, osminkade med träningskläder och ryggsäck så stegade jag fram i klackar med läppglans i högsta hugg. 

Denna händelse gjorde något med mig, trots att jag följande år skulle vinna flera internationella medaljer så kände jag mig aldrig riktigt tagen på allvar.

I min efterföljande proffskarriär blev det viktigt och något av en värdegrund för mig att inte rikta fokus på mitt utseende, jag ville att folk skulle följa mig som idrottare, för min humor och personlighet, inte min röv.

Det fungerade ganska bra, jag upplevde en respekt ifrån män och kvinnor, och de där oanständiga förslagen och kommentarerna som andra i branschen gnällde om nådde inte min plattform.

Kollar man till antal följare och fans så tappade jag dock en stor andel (män) i jämförelse med kvinnliga kolleger som valde att göra motsatsen. 

Motpolen till gamla normer och det stereotypiska porträtterandet av kvinnor har börjat ta plats och äga världsscenen. 

Hon som kräver sin plats och inte är rädd för att prata om psykisk ohälsa. Hon som pryder otaliga modeomslag och reklampelare med en underrepresenterad etnicitet och en kropp som inte är formad efter normen. Jag pratar om Naomi Osaka, rankad etta som tennisspelare och nyligen listad av Forbes som den bäst betalda kvinnliga idrottaren genom tiderna. 

Nej, ett fördelaktigt yttre kommer aldrig att vara negativt varken för kvinnor eller män, sex säljer och kommer så fortsätta att göra tills planeten är helt utdöende. 

Ebanie Bridges är uppenbarligen en smart affärskvinna som förstår att den kvinnliga kroppen fortfarande är den kanske starkaste handelsvaran som finns. 

Hon förlorade matchen, men hennes växande fanbase visar att hon trots allt också är en vinnare.

Naomi Osaka visar däremot att där finns så otroligt många fler och viktigare sätt att marknadsföra sig på som kvinna. 

Denna text handlar inte om att skuldbelägga eller anklaga kvinnors rätt till att se ut som de vill, snarare att väcka en tanke och ifrågasätta hur och varför vi gör det, och för vem?

Vems ansvar är det att motarbeta det orimliga fokus på utseende som läggs på kvinnor i jämförelse med män?

Jag vill tro att det börjar med oss själva. 

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.