”Jag drack för att döva min ångest”

Några veckor efter att Erik Granqvist berättat öppet om sina erfarenheter fick han ett telefonsamtal. Det var en man med förflutet som hockeyspelare och numera framgångsrik chef inom näringslivet. Han tackade Erik för att han vågat berätta och fortsatte:

– Jag var med om exakt samma sak när jag var ung spelare. Men jag tog det inte så hårt, jag klarade det. Jag bet ihop. Jag har inte haft några problem efteråt.

De pratade länge om inkilningar, mobbning, dåliga ledare och tystnadskultur. Det blev även en del roliga hockeyminnen.

Sen utbrast mannen:

– Det är klart, ibland känns det inte bra. Jag vaknar och känner bara ett mörker. Jag vill inte gå upp ur sängen. Jag känner ingen mening med någonting. Har du varit med om det?

Erik berättade om sina egna mörka stunder. Om hur han som hockeymålvakt i Luleå kunde sitta ombord på ett flyg på väg mot en bortamatch och önska att planet skulle störta, eller när han körde över Bergnäsbron i Luleå och kunde tänka: ”nu svänger jag bara av vägen och kör rakt ner i vattnet.” 

Mannen i luren var tyst en stund. Sen sa han.

– Jag har också tänkt på att ta livet av mig. Jag har till och med tänkt ut hur jag skulle göra det.

Då reagerade Erik starkt:

– Men vänta nu, det första du sa när vi började prata var: ”jag tog det inte så hårt. Jag klarade det. Jag bet ihop. Jag har inte haft några problem efteråt.” Och nu berättar du att du ibland inte vill kliva upp ur sängen och att du tänkt på självmord. Trauman lämnar spår.

Det blev tyst en stund.

– Ja, jävlar. Du har rätt. Jag har det där med mig fortfarande. Jag har aldrig kommit över det. Jag var ett offer jag också, sa mannen.

***

Erik Granqvist bar länge på sin egen hemlighet i tystnad. Utan att berätta om det för någon annan. Så kom tv-sändningen i Nent, då han blev väldigt känslosam när han pratade om vad Kyle Beach råkade ut för under sin tid i Chicago Blackhawks, då en tränare utsatte spelaren för sexuella övergrepp. Något som NHL-klubben kände till, men tystade ner, för att enbart fokusera på att vinna Stanley Cup.

En tårögd Erik Granqvist fördömde Chicago och pratade om hur alla måste motarbeta mobbning och pennalism.

Däremot berättade han inte sin egen sanning. 

Samma natt sov han inte en blund på sitt hotellrum i Stockholm. På morgonen ringde han hem och berättade för första gången hela sanningen för sin sambo i Yvonne.

Två dagar senare var det dags för inspelning av en podcast.

Hur skulle han göra? Skulle han berätta?

Erik mindes Yvonnes ord:

– Om du som snart är 50 år inte vågar berätta, hur ska då en ung kille eller tjej våga berätta? Och om du vågar göra det. Då kanske en tjej eller kille som har en dröm att spela hockey slipper att utsättas.

Programledaren Niklas Jihde började ställa frågor till de andra gästerna i podden. Erik våndades. Sen kom orden som skakade om hela idrotts-Sverige.

– Några äldre spelare var kvar. De tog massagebänken och ställde den i duschen, sen slet de in mig där och tog av mig kläderna. Tog ett skridskosnöre och knöt det hårt runt snoppen. Om jag skulle göra motstånd skulle de dra i det för att hålla mig lugn. Sen rakade de bort allt hår på kroppen och på huvudet.

Erik berättade det han haft inom sig i så många år. Han berättade om sin egen smärta och sorg.

I samma ögonblick gjorde han väldigt många andra både starkare och modigare.

***

På väg in i Catena Arena i Ängelholm för att se SHL-matchen mellan Rögle och Luleå stoppas Erik Granqvist av en gammal bekant.

– Erik! Jag vill bara säga att det var starkt att du berättade. Det gjorde du väldigt bra! Väldigt bra!

Erik Granqvist tackar artigt och de pratar en stund.

”Fullständig nolltolerans”

Han har lärt sig att han är långt ifrån ensam om att ha dåliga erfarenheter. Att många andra också har råkat illa ut. Genom övergrepp i tystnadskulturen. På grund av snedvridna machoideal, att tuffa killar alltid ska skaka av sig hemska upplevelser och aldrig bli rädda eller ledsna.

Han vet numera också att många andra - precis som han själv - har fått nog. 

– Ibland hör jag folk säga att sånt där bara hände förr. Men exakt samma som hände mig i Luleå, det berättade en ung hockeyspelare för mig att han råkade ut för i höstas. I ett juniorlag i Sverige, år 2021 utsattes han för detta av sina lagkompisar. Den killen ska inte ”bita ihop”. Han ska få hjälp. Och det ska vara fullständig nolltolerans för sådant beteende, säger Erik Granqvist.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Matchen börjar. Erik ser glad och uppspelt ut. Har svårt att sitta stilla när det händer något spännande på isen.  

Ganska tidigt får hemmalaget en spelare utvisad. Rögles Anton Bengtsson utmärker sig i numerärt underläge.

– Anton gör det så otroligt bra. Fick han rätt roll, då skulle han absolut kunna spela i NHL och bidra i en fjärdekedja, säger Erik. 

”De kan sin hockey här i Ängelholm”

Ögonblicket efteråt lyckas Anton elegant erövra pucken och spela den ur zonen för lite andrum under Luleås powerplay. Publiken ser vad som händer och Rögles spelare får en varm applåd.

Erik tittar på mig och ler:

– Du hör. De kan sin hockey här i Ängelholm.

När klacken börjar sjunga ser Erik förtjust ut:

- Tänk en SM-final igen, men inför fullsatt arena här. Det skulle bli en magisk stämning. 

Senare hyllar Erik matchens båda målvakter.

– Vi ska passa på att njuta av Jesper Wallstedt och Calle Clang nu. Snart spelar de båda i Nordamerika. 

Matchen slutar 4-2. Efter bland annat två mål av matchen lirare Anton Bengtsson.

***

Erik Granqvist är inte bitter, inte ”på jakt” efter förövare eller utpekande av enskilda personer som utsatte honom för övergrepp i Luleå. 

Inte ens när jag frågar om det ”off the record”.

– Jag blev offer och förövarna var offer för en sjuk kultur där våld normaliserats. Det här handlar inte om att klandra någon förövare för vad som hände där och då. Det var en struktur i Luleå och flera andra ställen på den tiden, där det förväntades av dem som var äldre att klanka ner på de yngre. Det skulle vara bra för vår mentala tuffhet. 

– Men det var det inte. Det var mobbning, övergrepp och kränkningar. Mina sista år i Luleå blev det dock mycket bättre atmosfär och sammanhållning i laget som kröntes med guldet 1996.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

***

På en restaurang vid havet i Ängelholm sitter vi och pratar om reaktionerna efter att han berättar om sina erfarenheter. Han blir så energisk när han viftar med händerna att han är nära att slå omkull ett glas.

– Snygg räddning, säger jag och ler när han räddar glaset i sista sekunden.

– Målvaktstakterna sitter i, säger han och skrattar glatt.

Erik Granqvist växte upp i Boden och kom till Luleå som lovande tonåring. Han var bäste målvakt i tv-pucken och juniorlandslagsman som bland annat klarade sig bra öga mot öga med en annan ung talang vid namn Jaromir Jagr. 

– Efter övergreppet mot mig blev jag den roliga killen i laget. Jag blev narren. Men jag var en ledsen clown. Jag självmedicinerade med alkohol och tabletter. 

Han höll allting hemligt.

Familj och vänner fick inget veta om övergreppet och han höll alla känslor inom sig själv under många år.

Han jobbade mycket, ibland för mycket. Han var med och vann ett SM-guld som spelare och sedan ytterligare två SM-guld som målvaktstränare och videocoach i Färjestad.  

Han var med i ledarstaben i Tre Kronor och vann bland annat ett VM-brons. Han hade flera anbud från NHL och var till och med registrerad som målvaktstränare i Dallas, innan hans parhäst Jonas Gustavsson valde att nobba Dallas och skriva på för Toronto. 

”Jag flydde från mig själv”

– Enda fördelen jag haft av det jag själv upplevde som ung spelare i Luleå är att mitt ledarskap alltid varit precis tvärtom. Jag har blivit en bättre ledare. Jag har skrattat, varit rädd, förbannad och gråtit med människorna bakom maskerna - och samtidigt ställt extremt höga krav på fokus, tävlingsnivå och arbetsinsats när vi under några timmar per dag var i rollerna som spelare och coacher.

Efter flera år i terapi slutade han dricka alkohol helt och hållet.  

– För mig är alkoholen så starkt förknippad med självmedicinering. Något jag använde för att döva min ångest. Under de första åren i Luleå drack jag efter varje match och sedan eskalerade det. Och det var många flyktiga relationer. Jag var rädd för att släppa folk nära mig. Jag flydde från mig själv. 

Yvonne kunde han inte fly ifrån. Nu har de varit ett par i 18 år och de har sonen Jonathan, tolv år.

Erik plockar upp sin mobiltelefon:

– Jag har en bra app.

Han trycker på telefonen och fortsätter:

– Jag har inte druckit alkohol på tre år, fyra månader och en dag. Jag har inte rökt eller snusat heller. Förr snusade jag och rökte cigarr. 

– Här kan jag också se hur mycket pengar jag sparat under den här tiden.

Ännu ett knapptryck och ett stort leende.

– Jag har sparat 152 500 kronor som vi i familjen kan göra roliga saker tillsammans för.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

***

Alla har inte applåderat Erik Granqvists mod.

Även om han fått stöd av bland andra Nicklas Lidström och Börje Salming, som har erkänt att hockeyn haft sina problem och att nolltolerans borde införas överallt, så är det många andra som mött Erik Granqvist med total tystnad eller förminskande kommentarer.

– Rädslan sitter så djupt hos dessa män, präglade från en annan tid. En del vill inte heller erkänna sitt eget mobbningsbeteende och förnekar också att det förekommer överhuvudtaget. Jag önskar att alla fick upptäcka att sårbarhet är en styrka. 

– Vissa har till och med blivit arga på mig - bara för att jag tar sånt avstånd mot övergrepp och mobbning utanför isen i sporten som jag älskar. De verkar inte riktigt förstå att det handlar om att barn och ungdomar som ska känna sig varmt välkomna och trygga som de är utanför rinkarna - oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning eller bakgrund. Det handlar om att inget barn ska behöva dra nitlotten och hamna i ett lag där det tillåts övergrepp och mobbande beteende. 

Det som till sist fick Erik att bryta sin tystnad var det som hände Kyle Beach.

– Jag grät hejdlöst när jag såg tv-intervjun med honom. Det var så många likheter med min egen historia. Att komma som ung till ett lag, att vara framme vid sin dröm, längst nere i hierarkin och sedan råka illa ut. I en miljö där du borde känna dig glad och trygg. 

Nyligen fick Chicagos ägare Rocky Wirtz hård kritik efter ett offentligt möte då han arrogant och oförskämt försökte tysta ner en frågeställare. 

Wayne Gretzky reagerade med bestörtning och sa i en tv-intervju:

– Jag lyssnade på Wirtz och tänkte som en förälder: Om jag har en 18-åring och han blir draftad av den klubben. Hur kan jag veta att han blir beskyddad?

Erik Granqvist fortsätter med hög röst:

- Alla som säger: hur kan sånt här hända? Titta på Rocky Wirtz uppträdande, hur han vill sopa det som hänt under mattan. Trots Chicagos historia! Trots det som hände Kyle Beach där. Rocky Wirtz ska inte säga åt någon att vara tyst. Han ska själv vara tyst och lyssna. Det är aldrig offrens fel när något händer. Vi ledare och föräldrar ska alltid lyssna innan vi pratar och agerar.

Väldigt många offer lider i tystnad.

– Jag har haft flera gamla spelare, bland annat några med förflutet i Tre Kronor, som kontaktat mig och berättat om saker de varit med om. Men som också sagt: berätta inte för någon vad jag berättat för dig. Så djupt sitter det. Tystnadskulturen är stark. Få män vågar exponera utsatthet.

”Det har berört mig mycket”

Eriks har tidigare utsetts till Årets Norrbottning 2021 och nu får han också pris på Årets Eldsjälsgala. Flera klubbar har hört av sig till honom för att få råd, bland andra Rögle och senast Leksand, som Erik hänvisade vidare till organisationerna Locker Room Talk och Safesport.  

Hur har du själv klarat att ta del av alla historier folk berättat för dig?

– Det har berört mig mycket. Föräldrar har berättat om barn som slutat med sin sport och först flera år senare har de förstått att deras barn varit utsatta för mobbning, blivit slagna med handdukar och pissade på i duschen och sedan lidit i tystnad. 

Erik har inte kunnat svara alla personligen och ibland för att orka själv har han satt en gräns att bara läsa tio meddelanden på en dag. 

– Jag har läst allt. Och jag känner stor tacksamhet över att så många tar detta på så stort allvar. vi behöver blåsa ur allt gammalt damm och skapa något nytt och fräscht, där alla känner sig välkomna. Ökad medvetenhet och medkänsla blir ledstjärnor.

– Majoriteten av alla i hockeyn är underbara personer med schyst beteende. Tillsammans kan vi förändra och hjälpas åt att skapa inkluderande och säkra idrottsmiljöer för alla, där vi kan utvecklas både som människor, spelare och ledare.