Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Jag betedde mig illa – sparkade på bordet”

Foto: STINA STJERNKVIST
Foto: STINA STJERNKVIST

En tvärhand hög - och för ung.

Men Spårvägen tvekade aldrig.

Jan-Ove Waldner blev också bäst.

Nu tackar bordtennisens störste sin moderklubb.

– Spårvägen har betytt mycket för mig. Det går knappt att beskriva med ord, säger Jan-Ove Waldner, 53.

Sagan om Jan-Ove Waldner började på Ålgrytevägen 17 i Bredäng i en av Stockholms södra förorter.

I hyreshusets källare fanns ett bordtennisbord.

– Vi spelade i ett gammalt cykelrum. Jag och brorsan Kjell-Åke, han var två år äldre och vann nästan alltid, säger Jan-Ove Waldner. Vi tävlade hela tiden i allt.

Det har gått över 45 år sedan söderkisen slog till den vita bollen för första gången.

Familjen Waldner flyttade till Fittja - och Jan-Ove och Kjell-Åkes bordtennismatcher fortsatte.

Var för liten för att få spela

En februaridag 1972 såg Marianne Waldner en annons i tidningen. Det skulle spelas en bordtennisturnering i Västertorpsskolan.

Båda bröderna Waldner kom hem med en medalj - och deras spel hade dragit till sig uppmärksamhet.

Några äldre killar från Spårvägen undrade om bröderna inte ville komma och spela för en riktig klubb i SL-hallen i Midsommarkransen.

– Vi kom dit till en träning. Men jag var för liten. Bara sex år, man skulle egentligen fyllt sju för att vara med. Tränarna ville att jag och brorsan skulle slå några bollar, säger Jan-Ove Waldner.

Några minuters spel räckte för att övertyga klubbens tränare att båda bröderna Waldner skulle få spela för Spårvägen.

Sedan var karriären igång.

– Vi hade ett bra lag, det var många äldre killar som var duktiga. Det skilde sju, åtta år. Ja, flera killar var ännu äldre, säger Jan-Ove Waldner.

Det var början på något stort

Jan-Ove Waldner, som var liten till växten, visade upp en enorm spelförståelse och spöade de flesta av sina äldre motståndare. 

5 november 1977 gjorde han sensationell debut i allsvenskan i bordtennis. Bara tolv år och tre dagar gammal.

Hemmaklubben Söderhamns UIF slog Spårvägen vann med 8-4. Waldner, som var så liten att han knappt kunde hoppa över hagen där han skulle spela, förlorade båda sina två matcher.

Men det var ändå början på något stort.

Fem år senare spelade Waldner EM-final mot barndomskompisen Mikael Appelgren. Han tog över den beskyddade rollen i landslaget. Den som storebror Kjell-Åke hade i klubben Spårvågen.

På vägen till finalen slog Waldner ut två av sina största idoler. Världsmästaren från 1971, Stellan Bengtsson, i kvartsfinalen och ungraren, den tolv år äldre meriterande Tibor Klampar, i semifinalen.

Det blev silver för Waldner - och resten är bordtennishistoria.

”Jag har Spåret att tacka för mycket”

2019 har Jan-Ove Waldner slutat att spela. Det har gått lite mer än tre år sedan han avslutade sin låga och innehållsrika karriär i moderklubben Spårvägen.

– Jag har Spåret att tacka för mycket. Jag och brorsan blev hämtade och lämnade till varje tävling. Vi tävlade varje helg. Jag tror inte att mamma och pappa betalade en krona för att vi spelade, säger Jan-Ove Waldner.

Spelarna tränade först i SL-hallen och sedan i Aspudden. 1974 hade klubben utökat sin verksamhet. Från fem till sju bord.  Bredden blev plötsligt toppen. 

Bröderna Waldner tränade hårt och öppnade på så sätt även vägen för andra unga spelare.

– Vi åkte på flera sommarläger. Vi var i Kalmar och i Nynäshamn. Det var bara pingis som gällde, säger Jan-Ove Waldner.

Vilka tränare betydde mest för sig under dina ungdomsår?

– Oj, det fanns så många duktiga tränare. Man ska jag nämna några så får det bli Alf Knutsson, Gunnar Winbrant och Marita Neidert. Fantastiska ledare.

Du visade inte en min när du spelade de stora matcherna. Hur var ditt humör när du var yngre?

– Jag betedde mig illa. När jag torskade sparkade på bordet, och slängde min racket, Så där höll jag på till var var 14. Då förstod jag att jag inte kunde hålla på längre. Jag började uppföra mig lika bra som mina idoler Björn Borg och Ingemar Stenmark gjorde. Där har vi två stora föredömen hur man ska uppträda.

Hur vill du sammanfatta din tid i Spårvägen?

– Klubben har betytt mycket för mig, jag för hela min familj. Ett tag var pappa Åke ordförande, mamma Marianne sålde kaffe i hallen. Jag och brorsan lirade. Vi levde verkligen för bordtennisen och i en härlig miljö.

Waldner vann allt - OS, VM och EM

Namn: Jan-Ove Waldner.

Född: 3 oktober 1965.

Bor: Stockholm.

Familj: Singel.

Yrke: Pensionerat pingisproffs.

Klubbar i karriären: 1971-1984: Stockholms Spårvägars GoIF. 1984-1987:  ATSV Saarbrucken (Tyskland). 1987-1991: Stockholms Spårvägars GoIF. 1991-1995:  Ängby SK. 1995-2003: Kalmar BTK. 2003-2005: SV Weru Pluderhausen (Tyskland) 2005-2012:  TTC Röhn-Sprudel Fulda-Maberxell (Tyskland). 2012-2016: Spårvägens BTK.

Främsta meriter: Ett OS-guld. Sex VM-guld. Elva EM-guld.