Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ikonens nya liv – med tidigare fotomodellen

Arne Ljungqvist fyllde 90 i april.
Foto: Cornelia Nordström
Arne Ljungqvist.
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Arne Ljungqvist på bryggan på Blidö.
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

BLIDÖ. Han är professor i medicin och har under ett halvt sekel varit världsledande i kampen mot dopade idrottare.

Nu har Arne Ljungqvist fyllt 90 år.

I en stor intervju med SportExpressen berättar han om uppväxten, sorgen efter sin fru Ulla, karriären och livet i dag.

– Jag har genom en ny kvinnlig bekant fått ett helt annat socialt liv på äldre dar, säger Arne Ljungqvist.

Arne Ljungqvist kommer gående på sin tomt på Blidö.

Han är brunbränd, han bär en vit sommarskjorta och bruna byxor.

Det är över 28 grader i skuggan i Stockholms skärgård.

Arne Ljungqvist fyllde 90 i april. Han håller igång sin kropp med promenader på den ö han lärt sig att älska sedan 70 år tillbaka.

– Balansen har blivit sämre med åren, men annars mår jag väldigt bra, säger han.

Många av Arnes gamla vänner har gått bort.

– Det blir så när du närmar dig 90 år. Det är väl bara sprintern och tandläkaren Hasse Rydén och tennisspelaren Uffe Schmidt som jag har kvar av mina gamla kompisar, säger Arne Ljungqvist.

Arne Ljungqvist.
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Under en lunch i Stockholm hösten 2017 träffade han en ny kvinnlig bekant.

Hon heter Margreth Ljunggren, känd fotomodell och tidigare gift med avlidne SAF-chefen Olof Ljunggren.

– Det är härligt att du i min ålder kan få nya bekanta och ett nytt socialt liv. Min kvinnliga bekant Margreth har tagit in mig i en ny krets av människor, från 70 år och uppåt. Vi träffas ofta och har väldigt trevligt.

– Det kan annars bli lätt så att ensamheten tränger sig på när du blir äldre. Så känner jag inte nu. Det är kalas att ha fått nya vänner sent i livet.

Arne Ljungqvist växte upp med tre bröder i området Ålsten i Bromma.

Hans pappa Gunnar var försäkringsdirektör och fritidspolitiker.

– Min mamma Solveig var hemmafru. Jag växte upp i en lugn och trygg miljö, säger Arne Ljungqvist.

Han träffade sin kärlek Ulla från närområdet Abrahamsberg tidigt.

– Jag var 16 och hon 14. Vi träffades 1947 och gifte oss tio år senare, säger Arne Ljungqvist.

Paret flyttade till en villa i Enebyberg strax norr om Stockholm.

”En förfärlig period”

Ulla gick bort i Alzheimers sjukdom 2011.

– Det var en förfärlig period i mitt liv. I dag har jag svårt att förstå hur jag orkade med allt, säger Arne Ljungqvist.

Han blir känslosam.

De var förälskade i 65 år.

– Ulla var sjuk i 15 år, hon tynade bort. De sista fem åren kunde hon inte ens bo kvar hemma.

Arnes saknad efter sin livskamrat Ulla var stor.

Det blev tomt i huset i Enebyberg.

– Jag skulle ha flyttat tidigare, men jag orkade inte ta tag i allt under sorgearbetet, säger Arne Ljungqvist.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

För ett och ett halvt år sedan flyttade Arne från villan i Enebyberg som han och Ulla köpt 57 år tidigare.

– Vi bodde bra i ett område som var perfekt för våra barn, säger han.

Arne Ljungqvist flyttade till Gärdet i centrala Stockholm, inte allt för många spjutkast från Stockholm stadion där han en gång i tiden uppträtt som landslagshjälte i friidrott.

– Det är ett annat tempo inne i stan. Liv och rörelse. En stor kontrast mot det liv som finns här ute på Blidö i skärgården, säger Arne Ljungqvist.

Han sitter på en av sommarhusets verandor. Det tar mindre en två minuter att gå till havet.

– Där borta är Evert Taubes Furusund, där går båtarna – tittar du lite åt höger så är det rätt ut i Ålands hav. Du kommer inte så mycket längre ut med bilen än så här, säger Arne Ljungqvist.

”Det är mina barns hus numera”

Det var hans fru Ulla som tog honom till paradiset på Blidö.

– Mina svärföräldrar hyrde ett uthus på en gård under 1940-talet i Eknäs, inte långt härifrån. Jag var här ute första gången i slutet av tonåren.

Under 1960-talet köpte Arnes Ljungqvist svärfar en tomt.

– Vi bodde där som unga innan vi tio år senare köpte två egna tomter, säger han.

100 meter bort från Arnes sommarparadis står ett större och modernare hus.

– Det är mina barns hus numera, vi byggde huset under 1990-talet. Mats, Håkan och Maria turas om att bo där.

Nu i början av juni är det dottern Maria som är ute på Blidö.

– Det är fantastiskt skönt, en avkopplande miljö, säger hon.

Arne Ljungqvist har tre barn, Mats, 63, Håkan, 60 och Maria 57.

Barnbarnet Emma, 20, kommer springande mot sin morfars hus.

Hon är näst yngst av Arne Ljungqvist sju barnbarn. Emma har vunnit Gothia Cup i fotboll och spelar i dag i Sollentunas damlag.

Arne Ljungqvist fyllde 90 i april.
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Snart party med vänner

– Det är trevligt med lite liv och rörelse i omgivningen, säger Arne Ljungqvist och ler.

Skärgården och Blidö är en idyll. Grönska, blommor och en klarblå himmel.

Sommardagen den 5 juli bjuder på 28 grader i skuggan.

Arne Ljungqvist fyllde 90 år i april och firade med sin familj.

Om några veckor ska han äntligen kunna få fira med några vänner utanför den närmaste familjekretsen.

– Det är så mycket enklare i dag när alla i min närhet är vaccinerade mot covid-19, säger han. Vi ska ha party på Dalarö där Margreth hyr ett sommarställe.

Varje morgon tar han en promenad i den vackra omgivningen.

– Det är lummigt och fint här. Det är bra för kroppen med motion. Det är viktigt att hålla igång också i min ålder, säger Arne Ljungqvist.

Vi tar stigen ner mot vattnet, den som Arne har gått på i decennier.

Han visar båten han köpte 2011.

– Jag är ofta ute på havet, säger han.

Det är en frihetskänsla och en skön avkoppling efter ett hektiskt liv.

– Jag har haft dubbla jobb nästan under hela mitt arbetsliv, säger han.

Arne Ljungqvist är utbildad professor i patologi vid Karolinska Institutet i Solna och en av våra största och mest meriterande idrottsledare.

Han har varit ledamot och ordförande i Svenska friidrottsförbundet, ledamot av Sveriges Olympiska Kommitté (SOK), ledamot för Riksidrottsstyrelsen och dess ordförande, ordförande för Riksidrottsförbundet (RF). Ledamot av the International Association of Athletics Federations (IAAF) och dess vice ordförande.

1987 blev han medlem i IOK:s medicinska kommitté och ordförande 2003.

Han var styrelseledamot i World Anti-Doping Agency (WADA) från 1999, då WADA bildades.

Arne Ljungqvist var också vice ordförande från 2008 fram till sin avgång 2013. 

Vi kommer tillbaka till idrottsledaren och dopingjägaren Arne Ljungqvist.

I ungdomens glasdagar var han en nationalidol. En ung naturbegåvning som sprang, hoppade och kastade på idrottsplatsen Stora Mossen i Bromma.

Han tävlade för Westermalms idrottsförening.

– Det fanns ingen friidrottsklubb i Bromma. Jag tävlade mycket på ”Krillan”, Kristinebergs IP, säger Arne Ljungqvist.

Han var juniorlandslagsman i höjdhopp och i spjutkastning.

1951 var han rankad trea i höjdhopp i Europa när OS i Helsingfors 1952 närmade sig.

– Jag var i kanonform och blev svensk mästare på försommaren. Två meter var gränsen för världseliten.

Atleterna tog sig över ribban med saxstil.

Dykstilen hade ännu inte kommit till Europa och floppstilen var inte uppfunnen.

21-åringen från Bromma var ett medaljhopp när han i mitten av juli åkte till den finländska huvudstaden.

Arne Ljungqvist 1990.
Foto: BILDBYRÅN

Stoppade av OS-regel

Men en udda regel – som sedan togs bort – stoppade den begåvande Ljungqvist från att lyfta mot högre höjder.

– Jag och mina konkurrenter mätte ut våra ansatser som vi markerade med ett märke. Sedan fick vi inte få ut mer på ansatsbanan, berättar Arne Ljungqvist.

Första hoppet på 190 centimeter blev helt misslyckat.

– Det visade sig att en norrman råkat flytta min ansatsmarkering. Min hoppning blev helt förstörd, jag fick det inte att stämma helt enkelt när jag kom mot ribban. Jag stannade på 190 centimeter.

Två veckor efter OS fick Ljungqvist revansch.

Under en stor gala på Slottskogsvallen i Göteborg hoppade han 201 centimeter och slog hela världseliten.

Arne Ljungqvists friidrottskarriär var på väg mot ära och berömmelse när den plötsligt var över.

– Rikstränaren ville att jag skulle satsa på tiokamp på OS i Melbourne, men hösten 1952 började jag få ont i mitt vänstra knä.

Karriären var över.

– Det visade sig 20 år senare att jag drabbats av ett så kallat hopparknä. Men det var det ingen som förstod då, säger Arne Ljungqvist.

Var alltid ute och lekte

Det har nästan gått 70 år sedan han tvingades sluta med friidrotten.

– Det gnager mig fortfarande att jag inte kunde fortsätta. Det känns tråkigt, jag har egentligen aldrig kommit över det faktum att jag tvingades sluta så tidigt.

Hur mycket tränade du som ung?

– Inte mycket, jag var alltid ute och lekte. Det var spontanidrott. Vi har ute och lekte, hoppade och sprang. Det var inte tal om någon grundträning eller speciell inriktning.

Arne Ljungqvist vann medaljer, pokaler – och en kaffepanna i silver med OS-ringarna.

– Jag är stolt över priset, säger Arne och tar fram kannan. Jag fick den efter min höjdseger i debuten i Finnkampen 1951. Jag var tippad sist.

Den unika kannan togs fram av en finländsk firma inför OS 1940 som fick ställas in både 1940 och 1944 på grund av andra världskriget.

– Kannan skulle egentligen delas ut till särskilda olympier som lyckats bra i Finland. Historien finns nerskriven på en lapp i kannan, säger Arne Ljungqvist och lyfter på locket. Den här historien är värd att berättas även i framtiden.

Efter den korta, men intensiva idrottskarriären, utbildade sig Arne Ljungqvist till läkare vid Karolinska Institutet, KI,  i Solna.

1963 blev han docent i patologi för att fyra år senare bli professor.

Han har arbetat som läkare vid kirurgiska kliniken på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus och vid Karolinska universitetssjukhuset. Mellan 1992 och 1996 var han rektor vid Gymnastik- och idrottshögskolan.

Arne Ljungqvist med dottern Maria, 57, och barnbarnet Emma.
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Jagat fuskare i 50 år

Hans bakgrund inom idrott och medicin var helt avgörande för hans arbete mot doping.

Arne Ljungqvist blev snabbt en världsledande dopingjägare.

Vad drev dig att jobba så hårt i jakten på fuskare?

– Jag tyckte det var roligt att vara elitidrottare, när jag var färdigutbildad och kom tillbaka till idrotten upptäckte jag att det pågick ett missbruk. Det var en förfärlig upptäckt. Jag ville helt enkelt försvara det i min yrkesroll som jag hade på Karolinska institutet.

Dopingfusket fanns överallt.

1977 försökte herrarnas friidrottslandslag, med diskusstjärnan Ricky Bruch i spetsen, avsätta Ljungqvist som då var ordförande i Svenska friidrottsförbundet.

– Då kände jag mig ganska ensam, säger han.

Under de olympiska spelen 1988 i sydkoreanska Seoul fick Arne Ljungqvist, som vice president i Internationella friidrottsförbundet, berätta för den stora samlade världspressen att världens snabbaste man, Ben Johnson, guldmedaljören på 100 meter, var dopad.

– Jag fick samma retoriska fråga gång på gång om Ben Johnsons fall inte skulle vara döden för OS-idrotten.

Vad svarade du?

– Att jag trodde tvärtom. Att detta var den stora chansen för idrotten och det första steget mot en sanering. Opinionen svängde också i vår favör, då hade vi ändå jobbat mot fusket i över 15 år.

Arne Ljungqvist har haft en betydande roll för världsidrotten.

Skulptur över hans minne

Hans uppoffrande och hårda jobb kommer att leva vidare in i framtiden.

I september i Monaco vid inloppet till båthamnen i furstendömet får han en uppkallad skulptur efter sig. 

– Jag är mycket stolt och kommer att vara på plats. Det är min hand som är knuten med mitt pekfinger som är sträckt mot luften med en ring på. Skulpturen är av brons och 201 centimeter hög, precis så hög som jag hoppade en gång i tiden, säger Arne Ljungqvist. Det kommer att stå en likadan skulptur i Solna i framtiden.

Han har även fått ett sammanträdesrum uppkallat efter sig på nya Karolinska universitetssjukhuset i Solna som invigdes för några år sedan.

Hur mycket jobbar du i dag?

– Jag gick i pension för 25 år sedan och har trappat ner. I dag jobbar jag bara med min egen stiftelse som bildades när jag fyllde 80 år.

Professor Arne Ljungqvist antidopingstiftelse har i syfte att säkerställa och förvalta professor Arne Ljungqvists erfarenheter, kunnande, insikter och långsiktiga vision om en dopingfri värld inom samhälle och sport.

Just nu pågår en insamling för att få till professuren.

– Stiftelsens ambition är att tillsammans med Karolinska Institutet inrätta en professur inom doping, samhälle och idrott. Professuren ska syfta till att initiera, utveckla och sprida tvärvetenskaplig medicinsk- och beteendevetenskaplig forskning inom området för att påverka attityder och regelverk i samhället, säger Arne Ljungqvist.

Arne Ljungqvist intervjuas av SportExpressens Thomas Kingdahl.
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Arne Ljungqvist bor på Gärdet och på Blidö

Namn: Arne Ljungqvist.

Ålder: 90.

Bor: Gärdet i Stockholm.

Familj: Tre barn, sju barnbarn och ett barnbarnsbarn.

Idrottskarriär: Var en gång i tiden en av Sveriges bästa höjdhoppare och rankad trea i Europa. 1952 saxade Arne ljungqvist över 201 centimeter. Han deltig i OS-finalen i höjdhopp 1952 i Helsingfors

Främsta merit: Stor grabb i Svensk friidrott, OS-deltagare 1952 i höjdhopp.

Om jag inte valt idrotten hade jag: ”Jag vet faktiskt inte. En svår fråga att besvara. Jag är ju professor i patologi. Idrotten har under alla år egentligen varit ett sidospår för mig”.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.