”Hårda orden skulle inte få knäcka mig”

Tess Olofsson, 33, är den första svenska kvinnliga domaren att döma elitfotboll på herrsidan på heltid. 

Inför den här säsongen fick hon veta att hon skulle börja döma superettan på heltid.

– Det var jättekul att få det beskedet. Man hade ju alltid det som mål, men man visste att det var tuff konkurrens, sa Tess Olofsson nyligen i en intervju med SportExpressen.

Hennes dröm hade alltså gått i uppfyllelse – men i slutet av maj fick hela Tess Olofssons yrkesroll sig en rejäl törn. 

I samband med matchen mellan Jönköpings Södra och Landskrona tvingades hon bryta matchen – ”jag backade och skulle sprinta framåt och då small det till, jag trodde att någon sprang på mig men insåg ganska snabbt att så inte var fallet” – och blev utburen på bår.

Hälsenan var av. Tess Olofsson tvingades till operation. Det har blivit en gipsad sommar för henne. Och kanske en helt inställd säsong.

– Jag hann ändå med en del träningsmatcher, två matcher i Champions League (åttondelsfinal och kvartsfinal) och några i damallsvenskan och superettan. Det känns väl okej även om det är jäkligt surt. 

Tess Olofsson: ”Det är klart att det påverkar”

Hon vet alltså inte om hon är tillbaka innan slutsignalen för den här säsongen ljuder från våra fotbollsplaner – ”det beror helt och hållet på hur det går med rehaben”.

Vad händer mentalt med dig nu när du i våras ställde in dig på ett helt annat scenario?

– Det är klart att det påverkar. Det gäller att försöka vara stark och hitta positiva inslag. Som att stärka upp kroppen. Så att jag kan hålla längre i längden. Förhoppningsvis kommer jag tillbaka med förnyad styrka. 

– Jag har klarat mig de senaste åren och inte missat en match på fyra år. Vilket trots allt är bra med tanke på den nivå jag ligger träningsmässigt.

Tiden hon nu får över till att göra annat ska Tess Olofsson bland annat lägga på att hjälpa till med utbildningen inom Fotbollsförbundet för att få fram nya domare. 

– Så jag får lite fotboll runtomkring mig trots att jag inte själv dömer.

Fotbollsdomare – och polis

Vid sidan av domaryrket är Tess Olofsson polis. Det är dock oklart om hon ska fortsätta att arbeta som sådan, hon är för närvarande tjänstledig. 

Dessutom är hon från och med i år till 100 procent anställd av Fotbollsförbundet.

Hon kommer ursprungligen från Klagshamn sydväst om Malmö, men har geografiskt tagit ett rejält kliv på närmare 150 mil (det var kärleken som drog) till Hortlax utanför Piteå.

– Det är klart att det är lång tid med snö, men det går att hitta sätt när det gäller träningen; som att springa inomhus. Dessutom finns det även konstgräsplaner inomhus. Och gym och löpband. 

I idrottens tjänst från fem år

Hennes liv i idrottens tjänst tog sin början vid väldigt unga år. Hon var bara fem år när hon började spela fotboll.

När hon var 13 spelades det en cup – Åshöjden Cup – i Klagshamn. Arrangören behövde domare till matcherna. 

Tess Olofsson hade funnit sitt kall.

– Både dam- och flicklaget fick frågan om någon kunde ställa upp. Vi var ett gäng från mitt lag som var villiga att hjälpa till. Så då började jag döma, och har gjorde det parallellt med att jag själv spelade (hon var målvakt). När jag var runt 20 åkte jag på en del skador. Då bestämde jag mig för att sluta spela själv, och helt och hållet omfamna domarrollen. 

Även om det har funnits kvinnliga domare i Sverige före Tess Olofsson var karriärvalet både udda och modigt. 

– Jag reser runt, jag träffar väldigt många olika lag, spelare och tränare. Även om det är tufft i vissa matcher ger det mig så himla mycket.

Vad är det som är tufft?

– Framför allt i början, när jag var tonåring eller ungdom, fick jag en del skit. Att döma pojkar som är elva och jag är 13 – då känns när man får höra de där orden. Vi kan alla göra fel, men sedan fanns det även folk som kom med positiva kommentarer efter matcherna. Det gjorde att jag kände mig stärkt.

– Jag vet att det är spontana grejer som kommer under en match. Efteråt kan det vara betydligt bättre stämning när allt har lugnat ner sig. Då händer det att spelare ber om ursäkt, vilket är extra kul. 

Har det funnits något läge då du funderat på att sluta?

 – Jag kände att de hårda orden inte skulle få knäcka mig under första matchen som 13-åring. Jag har nog aldrig känt att jag velat lägga av. Utan tvärtom. Jag vill fortsätta att utvecklas och bli en bättre domare.

Är det något du har försakat på grund av din profession?

– Familjen till viss del, eftersom jag är borta väldigt mycket. Då gäller det att ha stöttning och backning från den. Och det har jag haft och har. 

Vad har du för drömmar?

– Nästa år är det en dam-EM i England och det vill jag vara med på. Sedan drömmer jag om att döma herrar; i allsvenskan och internationellt.